Tillvarons underströmmar

Under de första dagarna, ja kanske till och med under den första veckan här i Rijeka hade jag ett tydligt inflytande över vad vi gjorde, Miki och jag. Vi satt i Mamma Marias kök om morgnarna, vi eller jag badade bakom hamnen och jag plockade mina fikon och druvor längs betongmurarna. Ja, och vi åt på Konoba Fiume vid fiskmarknaden. Sedan började saker hända i det som kanske kan kallas för tillvarons underströmmar. Jag hittade en bokhandel som på en av sina hyllor har böcker om Rijeka och Istrien och dessa trakters historia, den man talar om och den man inte talar om. Och jag köpte en av böckerna, ”Di sole, di vento e di mare”. Lite gungade det till där, men sedan hände annat. En stor marknad med produkter ”från norr”, från Zagorje fyllde Korzo under två dagar och folkmusiken ljöd och Miki och jag åt rullar med pumpafrön och jag smakade på deras šljivovica.

Några av försäljarna bodde hos Mamma Maria och hon fick plommon och päron av dem. Ibland satt Miki och jag där i köket också när det inte var morgon och vi lärde känna både gäster och Marias döttrar och barnbarn. Och jag känner sedan tidigare till familjens tragedier.

Om förmiddagarna gick vi fortfarande till havet och jag simmade och Miki mediterade i skuggan av betongblocken och lät bli att bada.

En dag var den lilla ganska bossiga hunden Lady på besök tillsammans med ett av Marias barnbarn. Lady kissade lite här och där i hörnen och Maria suckade och tyckte hon var så ”livlig” och så fick hundarna korv som Maria skar upp i luften med en stor kniv. Allt detta var bra och lättsamt. Livligt.

Men så hände något med min ena axel – nej, det är inte intressant vad – och jag blev Marias patient: Hon masserade mig med örtsalvor, hällde i mig loza (grappa, kan vi säga) och så bjöd hon mig på sina smärttabletter. Axeln gick inte att fly från men annars var allt egentligen bra och jag fick höra mycket om Banija, Marijas gamla hemtrakter som drabbades hårt av kriget och nu senast också av den svåra andra jordbävningen 2022 – en olycksförföljd fattig bygd. Hon talade om var de gömt sig under kriget, om hus som finns kvar och hus som inte finns kvar och om hur hon i barndomen badade i floden Una vid Kostajnica. Jag sa att jag hade varit där.

Miki och jag gick inte längre till havet eftersom jag tyckte det blev för osäkert att simma med bara en arm. Och Miki tyckte väl att det var lika bra. I stället gick vi nya rundor ganska högt upp bland stadens kvarter, ja, precis som i Trieste är den plana delen av staden mycket begränsad, resten vetter uppåt.

På kvällarna och ibland annars också läste jag i Nelida Milanis bok ”Di sole, di vento e di mare”. Det är ett slags självbiografisk roman från fördrivningen av den italiensktalande befolkningen efter andra världskriget. Eller den handlar om både dem som inte klarade att stanna och om dem som ändå gjorde det trots allt. Platsen i boken är Pola/Pula.

Jag har tagit en dålig bild av en av bokens första sidor. De första raderna om ”la castrazione dei polesani” och uttrycket ”mille non più mille” lämnar jag åt er att fundera över om ni vill och jag går till det här stycket:

Il lunedì mio fratello Gianni non va più alla scuola italiana, ma a quella croata. Decreto. Il mercoledì la mia casa non si trova più in via Piave, ma in via Katalinića Jeretova. Decreto. Quanti colpi di mano contro la memoria, tutto rinominato, tutto ribattezzato. La gente non sa pronunciare le parole delle nuove insegne dei negozi, ma tutti zitti, altrimenti si rischia la tiritera che tuttavia ci accompagnerà tutta la vita, di essere la quinta colonna dell’irredentismo, di esser fascisti.

(På måndagen går min bror Gianni inte längre till den italienska skolan, utan till den kroatiska. Dekret. På onsdagen ligger inte mitt hem vid Via Piave utan vid Katalinića Jeretova. Dekret. Så många plötsliga attacker mot minnet, allt har nya namn, allt är omdöpt. Folk kan inte uttala orden på affärernas nya skyltar, men alla tiger, annars riskerar man smädelser som ändå kommer följa oss resten av livet, vi är irredentismens femtekolonnare, vi är fascisterna.)

Det här pratar jag inte med Marija om, det finns ingen anledning, men själv vill jag veta mer om detta, även om jag vet att en del, inte så få, tycker att ett sådant vetande är olämpligt. Detta är ett obearbetat kapitel här i landet och det är inte helt lätt att komma åt. Och kanske kan denna min vilja att veta provocera fram ett och annat ”Men vad gör du här då?” Ja, vad gör vi här i världen?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *