Blogg

Igår kväll öppnades Festival europske kratke priče (Den europeiska kortprosafestivalen) här i Zagreb. Vi befann oss upp i tornet Zagreb Eye och lyssnade på en liten introduktion av och med några av författarna från årets partnerland Brasilien.

i mitten de tre för fattarna João Anzanello Carrascoza, João Paulo Cuenca och Ana Paula Maia

Språket var förstås portugisiska och först var det tänkt att allt skulle tolkas till kroatiska, men så fick någon av organisatörerna den vilda idén att det i stället skulle översättas till engelska. Det fanns emellertid ett litet problem – den anlitade tolken kunde portugisiska och kroatiska, men med engelskan var det ”så där”. Följden blev att vi först lyssnade till en lång ordström på portugisiska (som jag delvis kunde tyda). Sedan översattes detta till ”Yes.” eller ”He likes it.”. Det blev på sitt sätt ganska spännande.

Daniela, jag, Soraia, Mario, Maria och Paolo – Nuno vid kameran

Efteråt gick vi runt tornets ”balkong” (det heter inte så) och tittade på den nattliga utsikten:

Trg bana Jelačića uppifrån

Sedan gick vi inte hem utan avrundade kvällen på uppsluppnaste vis i restaurang Boban.

°°

PS Ikväll hoppas jag att få höra några av festivalens kratke priče…

Med ojämna mellanrum, men kanske lite i något slags årstidsrytm, försöker jag inventera vad som har hänt med min själ, eller ska jag säga min person, sedan jag kom hit till Zagreb. För jag är förstås inte ”evigt densamma”. Jag minns att jag under det första eller kanske ännu mer det andra året här ibland om nätterna liksom föll rakt neråt genom sängen, ner i ett ingenting. De självklara trygghetssakerna som jag hade haft i mitt äktenskap, mitt familjeliv, mit hus (ja, ”mitt och mitt”) i Vänersborg fanns inte längre – på gott och ont, mest på gott, tror jag, men det fanns också ett tomrum, ett tomrum jag egentligen ännu inte fyllt. Men jag faller inte längre, utan golvet i lägenheten känns stadigt också om natten. Det har blivit så trots alla kriser med Londi under vintern som gick och trots ett fördjupat medvetande om tillvarons bräcklighet. Detta bräcklighetsmedvetande har jag alltid inristat i pannbenet från insidan, men det styrker snarare än försvagar. Och främlingsskapet tillåter jag mig, det är för sent att verkligen bli hemma här. Den unga människan kan bli hemma på en ny plats, bli en del av den nya världen, men för mig är detta inte längre möjligt, det förstår jag, men är detta något att sörja över? Kanske, men det är inte säkert att det är så. Ibland är det svårt att veta vad man ska sörja över. Och framtiden? Jag vet att den inte kan vara väldigt lång, men krokig blir den nog och krokigt verkar längre än rakt för alla hörnens skull och allt man därför inte ser. Hörnen vänder världen mot det okända. Och det okända är alltid större än det kända.

En annan sak som har hänt, kanske inte just med min själ, men med mig lite allmänt, är att jag har upptäckt att jag inte alls är någon morgonmänniska utan snarare en sådan som helst går upp lite sent (när inget tvingar mig till annat) och gärna också går och lägger sig sent. Ja, det hänger väl ihop, för man vill ju inte sova jämnt, väl?

Husen som byggdes under den jugoslaviska tiden är sällan snarfagra eller alls fagra, men de har blivit en del av min värld och jag tycker om den råa fulheten hos de höga bostadshusen från denna tid, särskilt i deras möte med de splitternya, hårda, stålblanka husen som står mitt emot dem på andra sidan Vukovarska. De gamla betonghusen med sina sprickor och fläckar ser så sårbara och livsmärkta ut och alla de små dekorationerna i fönstren och på balkongerna talar om livet där innanför.

Just det här huset har ett hål upp till himlen, ja, det är inte ensamt om att ha det. Kanske finns det bakom hålet en takterrass, där människorna under sådana här vackra dagar lever ett liv man inte kan föreställa sig från marken?

Himlen är så blå där i hålet.

Jag har känt Londi i mer än tretton år nu, så jag vet ganska mycket om henne, vad hon gillar och inte gillar, hur hon ser ut när hon är nöjd och hur hon låter när hon protesterar (hon brummar tyst och ihållande), men ändå har hon många hemligheter. Ibland sluter hon sig helt i sig själv och bildar ett svart litet torn eller tält. Där inne finns en för mig oåtkomlig värld som jag ibland undrar över. Hur ser hennes hundtankar ut? För det är, trots det hemlighetsfulla, tydligt att hon tänker något…