Blogg

Velika Gospa vid Jarun

Bodil Z Lämna en kommentar

Nyss återvände Miki och jag från andra världar. Bakom oss har vi en alldeles särskild dag, en blågrön dag av himmel och vatten. Egentligen hade jag tänkt använda den till att äntligen utföra ett av mina pliktnummer på polisstationen, men nej, idag är det Velika Gospa, Jungfru Marie Himmelsfärd, så jag räddades från tristessen och kom att hamna i ett mycket jordiskt paradis. På förmiddagen tog Miki och jag spårvagn nummer fem mot Prečko som förde oss till Jarun, vår korvsjö, vår badsjö. Från hållplatsen gick vi den där raka och lite småtråkiga vägen mot sjön, men snart var vi framme och vi började i baren vid sjön, den första baren vid sjön, ska jag kanske säga. Jag beställde ledena kava sa šlagom (kaffe med isbitar och vispgrädde) – väldigt gott. Miki drack vatten och fick en hundgotta. Och så gick vi över den lilla bron till den lite vildare ön där vi har vår privata strand. Miki kände lite på vattnet med tassarna och drack lite bland näckrosbladen.

Luften var behaglig, 32-33°, och en okynnig vind borstade omkring de torra platanlöven på marken så att det knastrade. Det har varit mycket varmt och det här är inte höstlöv utan soltorkade löv. Vid den vanliga poppeln invid platanerna band jag Miki med hans ”duga lajna” så att han kunde vara ganska fri utan att springa bort för mig. Jag bredde ut våra saker och så satte jag mig bredvid Miki och tittade ut över vattnet mot den lilla ön och vidare bort mot Medvednica i fjärran.

Och där rann sedan timmarna ut över dagen. Jag badade ett obestämt antal gånger, vi åt bröd, ost och vindruvor, vi låg eller satt. Till slut låg jag alldeles i vattenbrynet och sov och vaknade i jämna rullande rörelser. Jag drömde vidare på nattens dröm om förlisnings- eller skeppsbrottsmotivet i den italienska poesin. Ja, ni skrattar och det är möjligt att ni gör rätt i det, men igår gjorde jag ett slags upptäckt som möjligen är ett påhitt. Jag läste Ungarettis dikt ”Allegria di naufragi” (Skeppsbrottens glädje – kanske man kan säga) och kom sedan att tänka på Leopardis dikt ”L’infinito” och den sista raden där: ”e il naufragar m’è dolce in questo mare.” Anders Österling översatte raden så här: ”och i det havet kan jag ljuvt förlisa.” Ja, och nu drömmer jag om detta förlisningsmotiv och i Jarun-drömmen hörde jag en av mina speciella italienska cantautori (de André? Guccini? de Gregori?) sjunga en rad som slutar med ordet ”naufragò” (förliste), men resten av raden blev vatten och kluckande. Ja, när man sover så nära vattnet… När jag då och då vaknade hände det att jag tittade in i ett gult näckrosansikte:

Det blev kväll men värmen låg kvar och plötsligt började människor samlas inte så långt ifrån oss. Inte särskilt många men vi såg och hörde dem och några hade med sig hundar. Alla verkade lugna och glada och de satt under träden lutade mot trädstammarna eller med fötterna i vattnet. Vi var som inne i en bild av något mycket fridfullt och mycket enkelt. När vi till sist reste oss och jag samlade ihop våra saker hördes fortfarande det milda sorlet och vi gick sakta under träden i riktning mot den lilla bron. Här och där var små grupper av människor som satt eller låg och på ett underbart sätt gjorde ingenting. Det är det här som är ”il dolce far niente”.

Vi passerade bron och tittade ner i näckrosdjungeln och lyssnade efter grodorna. Och så följde vi stigen bredvid bilvägen, där man nästan aldrig ser någon bil, kanske får man inte köra där. Framför oss skymtade en av Jaruns hemlighetsfulla vindlingar. Alla vatten här är egentligen Sava…

Och vi stannade vid den där baren igen och jag tog, tro det eller ej, en ledena kava sa šlagom igen. Ja, lika god.

”Krigets lagar”

Bodil Z Lämna en kommentar

Sedan Amnesty Internationals fatala felsteg – som raskt följts av FN:s – är det många som kommer dessa organisationer till undsättning med högstämt tal om ”krigets lagar”. Men krigets lagar är ingenting i sig själva, de är ingenting om de inte tillämpas i samklang med etik och moral. När lagens bokstav sätts högre än dess andemening degenererar lagen.

I det fall det handlar om här har dessa stora organisationer och deras vapendragare bortsett från krigets verklighet. Man talar som om det rörde två stridande parter som är oense om något, som har en konflikt att lösa. Det här kriget ser inte ut så. I det här kriget – frågan är om det alls kan kallas ”krig” – har Ryssland kastat sig över Ukraina för att förinta det som land, för att förinta ukrainarna som folk. Det här kriget är inget krig i gängse mening och därför kan ”krigets lagar” inte fälla några relevanta omdömen här.

Varje gång en lag eller tillämpningen av en lag fjärmar sig från etik och moral är det människors uppgift att återföra lagen till dess rätta plats inom etikens och moralens råmärken.

Och detta är Ukraina:

Den enda vägen till fred är seger för Ukraina

Bodil Z Lämna en kommentar

Den enda vägen till fred är seger för Ukraina.

Ukrainarna kommer inte att sluta kämpa även om Väst skulle vända dem ryggen. Detta eftersom det här är ett existentiellt krig, ett krig om Ukrainas existens. Väst kan försöka hjälpa Ukraina att vinna, det är det bästa Väst kan göra, men Väst måste inse att man inte har något inflytande över om ukrainarna kämpar eller inte. Ukrainarna kämpar oberoende av vad resten av världen tycker eller vill. Grundprincipen för ryssarnas krig mot Ukraina är förintelse av ukrainarna, av allt ukrainskt.

För att komma till några fredsförhandlingar som verkligen handlar om fred mellan Ryssland och Ukraina måste Ukraina segra.

Om vi i Väst verkligen vill frigöra oss från ett kolonialt synsätt på Ukraina – vårt eget koloniala synsätt på Ukraina –måste vi inse att vid en fredsförhandling endast Ukraina kan besluta om några som helst eftergifter till Ryssland. Och om ukrainarna bestämmer sig för att inte göra några eftergifter så är det deras val, ett val som ingen annan kan eller får påverka. Ukraina kämpar för sin existens.

(fritt efter Timothy Snyder)

Och se…

Bodil Z Lämna en kommentar

Innan jag somnade igår kväll läste jag Pappas lilla skrift ”Snoilsky i Varberg” som avslutas med texten om dikten ”Vågbrytaren”, en dikt som ju också finns på en liten tavla i Varbergs hamn (genom Pappas försorg). Inatt sov jag utan påträngande drömmar om märkliga möten med packlårars innandömen. Ett långt steg låg bakom mig. På morgonen när Miki och jag gick ut hade jag för första gången på länge – fyra dagar – inte med mig någon mödosamt och oskickligt ihopvikt kartong undr armen. Vi gick med lätta steg bort mot kaféet på bensinmacken ute vid den stora bullrande Slavonska för att stråla samman med Đurđica och hennes stora vilda schäfer Hajdi. Ja, denna plats för morgonkaffe är Đurđicas val – hon tycker hon har mest sinnesro där. De övriga gästerna på ”terrassen” var en grupp mycket unga poliser som Đurđica skämtade lite med. Vi pratade om hennes nya arbete på keramikverkstaden och om ett konstigt glasföremål jag hittat i min lägenhet – de förra ägarna lämnade kvar ett närmast komplett bohag – och om hur väldigt skönt det är att jag lyckats packa upp allt. Vi pratade också lite om vad vi köper var på Branimirova tržnica och om vad som kan finnas under vilken disk. Mycket oväsen strömmade in från genomfartleden och från biltvätten bredvid och vi märkte att dagen började bli het.

Och nu är Miki och jag hemma igen och jag betraktar mitt verk. Visst, sista steget återstår och vem vet vilka komplikationer som kan uppstå med uppsättandet av bokhyllorna, men det är inte nu.

Jag vet nu mer eller mindre exakt var varje bok befinner sig. Säkert ofta just ”mindre exakt” men det är gott nog. Nej, det här är inte någon travesti på skapelseberättelsen utan det är en skildring av ett ögonblick av lite djupare förståelse av det som sägs där på den sjunde dagen. Så här får man kanske inte säga men det är det jag tänker. Måste jag dölja mina tankar även om de kan tyckas förmätna? Miki vilar närmast symboliskt på den kvarlämnade soffan som nu höljs i ett tygschabrak från min sydafrikanska hälsa-på-Rudolf-resa. Miki vilar men blicken är vaken.

Jag bläddrar lite i den stora tunga stenfärgade boken ”Källarhändelser”. Jag läser kapitlet ”Lieber Martin”, ”Liebe Hannah” av Erik Wallrup. Det handlar om en brevväxling mellan Hannah Ahrendt och Martin Heidegger. Jag stannar lite vid sista stycket och plockar ut en passage där Wallrup citerar Heidegger så här: ”Du har lyckats fånga den inre rörelsen i mitt tänkande.” Och Hannah Arendts svar: ”Ingen läser eller har någonsin läst som Du.” Kapitlet klingar ut på detta sätt: ”Det visade sig att hans första brev var sanningsenligt. Arendt hade vandrat en väg, som var förborgad. Förborgad för honom.”

Breven, böckerna, tidsfickorna

Bodil Z 2 kommentarer

Efter den gångna kvällens och nattens något urspårade uppackande var det en lisa att sitta med Vesna på Dash denna morgon. Visserligen var dånet från väg- och rörarbetet på Korčulanska öronbedövande men vi seglade i samtalet iväg genom och ovanför bullret till ”Die Welt von gestern” i Zweigs anda och besökte i tanken gymnasiet i Karlovac där Nikola Tesla en gång gick och som en av mina studenter under ett av mina första år här talade om på ett för mig omskakande sätt: ”Tänk, jag har suttit i samma bänk som Nikola Tesla, eller i bänken bredvid. Jag är så stolt över att ha gått i den skolan. Det kan ingen ta ifrån mig.” Och Vesnas far, som var järnvägsarbetare, gick där och de brev han skrev till sin syster senare i livet vittnade om den djupa och gedigna bildning denna skola gav. ”De var litteratur och samtidigt så fyllda av värme och respekt. Dubbelmonarkins ideal fanns i detta, allt hade sin plats och var där.” Vi blev lite rörda och ett tag kände jag hur tårarna steg upp i ögonen. Ett vackert ögonblick i mitt liv.

Men nu är jag tillbaka på ”brottsplatsen”. Utanför fönster är det redan mycket ljusare än på bilden jag tog innan jag gick ut.

Jag funderar lite på gårdagens överdrifter. Det som hände var att jag kom in i en låda med brev, bilder och dagböcker. Och då gjorde jag det jag borde ha låtit bli med: Jag började läsa och rutschade ner i den ena tidsfickan efter den andra. Jag var barn (i Farmors brev), jag var 17 och 27 (i mina dagböcker), jag var i andra tider (i breven från dig och dig och dig). Utmattad satt jag sedan länge på golvet och visste inte vad. Till sist bet jag ihop tänderna, buntade summariskt ihop alla tingen och staplade och pressade ihop dem tätt, tätt i ett tomt och hemligt utrymme.

Sedan plockade jag upp pärmar från den tiden då jag undervisade i tyskspråkig litteratur, bläddrade liksom återhållsamt i dem och jag tyckte att jag hade en viss överblick, kanske ordning. Men på botten av den lådan fann jag sedan ett ganska tjockt skick med böcker jag hade glömt att jag hade: Bohumil Hrabal på tyska, Terézia Mora, Jean Paul, mera Calvino, Paul Auster och många till.

Ännu en gång hotade min mödosamt åstadkomna bokstavsordning att falla isär, fast nu kanske jag ger mig. De här böckerna får vänta till bokhyllorna finns. Idag ska jag försöka göra något med alla historieböckerna. Egentligen hade jag velat säga något om varför jag har så många böcker om fördrivningen av tyskarna från områdena öster om Oder-Neiße, men jag låter bli, för jag är inte upplagd för att försvara detta nu. Jag kan alltså, men jag vill inte. Inte i denna stund.