Blogg

En eftermiddag någonstans i mitten av juni tog Duilio med Alex och mig på en rundvandring i Hrvatsko narodno kazalištes, den stora teaterns, inre. HNK är ju Duilios hemmaplan, det är här han är ballerino sedan fyra år och det är här jag har sett honom dansa.

Duilio tog emot oss i entrén och förde oss efter en slingrig vandring genom korridorer med loger och omklädningsrum in på scenen, där arbetet med den kommande kvällens kulisser var i full gång. ”Teatern sover aldrig”, fick vi veta medan vi tittade ut över den tomma salongen, som log mot oss i dunkelrött och mattguld. Duilio pekade på logerna närmast scenen och berättade lite hemlighetsfullt att delar av orkestern ibland spelar från dem och det är något särskilt.

Vi gick ner i undervåningen och tittade på instrumenten i vila. Duilio visade oss Cristinas harpa som stod innesluten i ett violett fodral. Jag tog en misslyckad bild på den, som ni slipper se.

Vi gick genom lönngånger, de verkade i alla fall lönnliga dessa gångar, upp och nerför trappor täckta med röda mattor, ut på balkonger, in i loger. Då och då hälsade Duilio på någon.

Några gånger gick vi ut på den ena eller andra balkongen och såg ut över staden.

Duilio berättade om den nya underjordiska passagen som för under gatan – minns inte vilken gata, men det bryr ni er kanske inte om – till träningslokalerna på andra sidan. Gången finns sedan ett tiotal år. Förr, Duilio log som om han avslöjade en hemlighet när han sa det, förr kunde man se ballerinorna springa över gatan i nattmörkret i sina vita tyllkjolar…

Så var det dags för årets första bad. Jag har nog tappat smaken för kalla bad sedan jag flyttade hit, så nu badar jag inte förrän det är går att kliva i vattnet utan minsta stänk av heroism. Och Bundek är ju en korvsjö och inte ett hav, så det finns ingen anledning att bada innan man behöver det.

Efter morgonpromenaden med Londi bakom ”Patriotens hus” packade jag min lilla ryggsäck och tog trean till Držićeva, bytte till någon av de södergående vagnarna, korsade Sava och steg av vid Most mladosti (Ungdomens bro). Det var en del folk där eftersom marknaden på Hrelić inte lever bara på söndagar utan också på onsdagar, om än i lite mindre skala. Jag såg en del utbredda varor – kläder, skor, rakijaflaskor – på dukar på marken, men jag skulle ju åt ett annat håll, så jag styrde mina steg mot nasip och gick sedan ett stycke längs den vitgnistrande vägen utmed den osynliga floden.

Den ena vägkanten var full med sommarblommor, sådana som man kanske lägger under kudden till midsommar i Sverige. Jag såg blåklockor, hundloka och smörblommor och andra jag inte minns nu. Himlen var mycket blå. Någonstans anade jag en häger.

Så kom jag fram till Bundek och allt var sig likt. Tack och lov. Just så här är det väldigt bra. Jag slog mig ner bara ett litet stycke från min vanliga plats. Samma men ändå inte. Jag drack lite vatten, åt en aprikos, bredde ut mina saker och satte mig och tittade på en liten hund som simmade förbi. Det är föbjudet för hundar att bada här, men ofta är det inte så noga. Sedan simmade jag lite bland fiskarna och räknade en stund mina simtag på kroatiska. Ja, det är sådant jag roar mig med.

Jag har en ny handduk i år, en jag köpte när Alex och jag var på Hrelić för några veckor sedan. Den föreställer Istrien. Jag tycker om karthanddukar, min bästa visar den polska Östersjökusten och platser från min tyska familjs östliga historia. Men nu tittade jag på Istrien och mindes olika resor där. Jag mindes Dajla med Igor och Londi för några somrar sedan. Och det märkliga Roč från en annan resa med någon annan…

Jag står vid en gränslinje. Tiden delar sig här och tankarna med den. Den tydligaste och mest emblematiska bilden av veckorna när Alex var här och befolkade min värld föreställer oss två i halvmörkret under fikonträden på Bacchus. De sista tre kvällarna satt vi där med vitt vin och vatten eller det montenegrinska ölet Nikšićko på det skrangliga lilla bordet. Luften var tung av fikonträdsdoften. Alex bläddrade bland sina anteckningar och berättade om Karl Jaspers idéer om tillvaron och existensen. Jag lyssnade och försökte formulera tankar kring det hörda. Fikonlövens skuggor flöt omkring över husväggen några meter ifrån oss. Det var mycket varmt och svetten blänkte i människornas ansikten i dunklet.

Ögonblick av urtid gled förbi. Så var det varje kväll och jag tänkte då och då lite förstrött på våra band med antiken och dess tankevärldar allt medan jag försökte förstå vad Alex sa om Jaspers tankesystem. Och vid sidan om tänkte jag att jag nog ska försöka mig på att läsa Jaspers själv. Jag kan säkert hitta böcker av honom på antikvariaten här. Nyfikheten har vaknat och vill veta.

Detta om detta, men som jag sa i början av den här texten så står jag vid en gräns eller snarare så har jag just passerat en sådan. Jag försöker mig på en orientering i den brexitvärld jag nyss (igår kanske) skämtade lite rått om. Vad är det som har hänt och varför har engelsmännen träffat detta val? Eller ska jag i stället fråga vad vi människor gör när vi ställs inför sådana här politiska valsituationer? Ja eller nej, ställs vi inför. Vill vi det eller det? Ofta röstar vi utan att veta något om konsekvenserna och försvarar kanske vårt slarv i valet med att vår röst ändå inte kan ändra något. Vad spelar en röst för roll bland miljoner? Eller känner vi oss tvärtom betydelsefulla när vi lägger vår röst? Svårt att avgöra, på något vis faller det här röstandet ut i ett slags abstraktion eller blir kanske till en lek bland skuggor. Och nu har engelsmännen alltså sagt att de bor på en ö och att Europa är något annat. Eller vad har de sagt? Eller vilka är det som har sagt vad? En av orsakerna till att rösterna föll som de föll är väl att befolkningspyramiden allt mer blivit en urna. Och vad tänker vi som lever på det europeiska fastlandet om saken? Bon voyage..? Eller: hur kommer det sig att USA inte faller isär? Och hur är det, saknar vi engelsmännen i vårt tänkta gemensamma projekt? Eller tycker vi att de ändå är så konstiga med sina tum och barrels och besynnerliga hundraser? Eller är det just underligheten som förbinder oss med dem och varandra?

Och så har tillvaron vänt blad igen. Alex har åkt och det är bara Londi och jag som tassar runt i lägenhetens rum och tomrum. Den täta samtalsväven är borta. Jaspers’ tankesystem läggs inte längre fram för mig i ständigt nya former. Och våra skratt runt köttbrickorna på Simpa har tystnat. EM i fotboll är slut för Kroatien och för mig med egentligen, även om jag ju har Tyskland kvar, men vem ska jag titta på det med, jag som inte är intresserad av fotboll? Engelsmännen har visst lämnat EU någon gång under de här ändlösa veckorna och Kroatien har kanske ingen regering. Vem ska jag skratta åt sådana saker med?

Idag är det ett litet hål i hettan och jag kommer kanske inte att behöva luftkonditioneringen för Londi. Jag ska gå igenom studentuppsatser och sätta diverse betyg. Och hänga lite tvätt. Jag öppnar en ny dörr i sinnet och tänker på Bundek: en av dessa dagar ska jag simma runt bland fiskarna och svanarna där. Och snart ska jag ta farväl av alla vännerna som lämnar staden för sommaren.

Så här såg bussen ut som Alex for iväg med. Hon sitter bakom ”Be proud” och läser Jaspers. Och jag står på perrongen nedanför och skriver meddelanden. Kanske är detta också nu. Tiden hälls lite åt båda hållen. Och kanske är jag nyfödd ännu en gång.