Blogg

Jag har ett besynnerligt förhållande till Wien. Ibland tänker jag utifrån mitt nuvarande sydslaviska perspektiv på staden som något egentligen bekant och hemtamt; språket kan jag se från insidan även om det har helt andra klanger än min egen tyska, människorna är rätt begripliga för mig, ibland kanske alltför begripliga och ibland – fast egentligen bara när jag inte befinner mig där – kan det kännas som om jag vet tillräckligt mycket om staden. Men när jag är där eller just kommit därifrån framstår Wien som något nästan helt obegripligt, som en labyrint i flera våningar och dessa våningar befinner sig under varandra, alltså inte ovanför varandra. Wien drar neråt mot djupen. Om inte ordet vore så förbrukat och stereotypiserat, skulle jag säga att Wien finns i det undermedvetna eller att Wien har ett överdimensionerat undermedvetet. Ja, nu sa jag det ändå, kanske driven av ett inre tvång. En gång beskrev jag lite lättsinnigt Wien som ”ett vardagsrum med hästar”. Det kan man säga vad man vill om. Nu är jag mer benägen att säga att Wien är ett vimmel av spiraltrappor som för neråt, de flesta – som i ett visst tjeckiskt slott, Lednice kanske det heter – vridna åt fel håll. I Wien talar någon till mig med en mörk stämma om förgånget och tiden rör sig bakåt utan att Wien för den skull skulle ha några problem med det moderna eller nutida. Det ligger bekvämt nedbäddat i en grav någonstans i en vacker park som omger någon ornamenterad psykiatrisk klinik, där hälsan tiger still.

Detta var orden. Nu till några egensinnigt valda bilder, de flesta från Herrengasse och Hofburg.

Österreichische Gesellschaft für Literatur:

Herrengasse med hästar:

Från evenemanget ”Kulturen bitten zu Tisch” i parken framför Votivkirche:

Speglingar vid Hofburg:

Himmel över Hofburg:

Hofburg med hästar:

En av dagarna i Wien föreslog Imelda att vi skulle ta bussen upp till Otto-Wagner-Spital och gå lite i parken där. Det var en vacker seneftermiddag eller kanske var det snarare så att dagen redan lutade sig ner i kvällen. På bussen talade vi om Marieluise Fleißer, Ödön von Horváth och Silvio D’Arzo, ja, om litteratur, och om politik och nya världsordningar, om döden och det kroppsliga förfallet, om konstens plats i världen och i människan, om psykisk ohälsa och vad vackra miljöer kan göra för att frambringa ohälsans möjliga motsatser. Jag tror inte jag vet någon som det är så äventyrligt att samtala med som med Imelda. Och hon vet så mycket och förstår sig på att veta det. Jag tror det är det som är bildning. Och Wien, som på sätt och vis är större än världen, känner hon så väl och så långt in i detaljerna. Ingen kan som hon få mig att känna Wiens mörka guldglänsande djup. Jag glömmer aldrig den gången – det var för några år sedan – då hon talade om kejsargravarna och kejsarnas hjärtan. Det makabra förädlades till mystik när hon avslutade genom att med sin märkligt djupa röst uttala orden ”und sie waren alle zutiefst katholisch”. Den egentliga tyngdpunkten låg inte på ”katholisch” utan på ”zutiefst”. Men nu for vi alltså uppåt med bussen genomstrålade av aftonsolen. Vi steg av och gick förbi sjukhusbyggnaderna och till Kirche am Steinhof, en byggnad som talar många språk. Se dess tecken!

Länge stod vi där och såg upp mot den gyllene kupolen. Men så gick vi vidare och ut på ängsvägarna. Imelda pekade bort mot Wienerwald och berättade historien om hur skogen en gång räddats från att bli ved i wienarnas spisar. Sedan pekade hon ut bergen som staden Wien får sitt svala och rena vatten ifrån.

Vi strövade lite hit och dit, talade om presidentvalet i Österrike, som genomfördes just den dagen. Och Imelda plockade blommor.

Innan vi gick ner mot busshållplatsen igen slog vi ett varv runt Kirche am Steinhof och kikade in lite genom springorna i grinden framför den stängda porten. Och så en sista blick lät vi fara upp mot guldkupolen.