Mitt Wien

Jag har ett besynnerligt förhållande till Wien. Ibland tänker jag utifrån mitt nuvarande sydslaviska perspektiv på staden som något egentligen bekant och hemtamt; språket kan jag se från insidan även om det har helt andra klanger än min egen tyska, människorna är rätt begripliga för mig, ibland kanske alltför begripliga och ibland – fast egentligen bara när jag inte befinner mig där – kan det kännas som om jag vet tillräckligt mycket om staden. Men när jag är där eller just kommit därifrån framstår Wien som något nästan helt obegripligt, som en labyrint i flera våningar och dessa våningar befinner sig under varandra, alltså inte ovanför varandra. Wien drar neråt mot djupen. Om inte ordet vore så förbrukat och stereotypiserat, skulle jag säga att Wien finns i det undermedvetna eller att Wien har ett överdimensionerat undermedvetet. Ja, nu sa jag det ändå, kanske driven av ett inre tvång. En gång beskrev jag lite lättsinnigt Wien som ”ett vardagsrum med hästar”. Det kan man säga vad man vill om. Nu är jag mer benägen att säga att Wien är ett vimmel av spiraltrappor som för neråt, de flesta – som i ett visst tjeckiskt slott, Lednice kanske det heter – vridna åt fel håll. I Wien talar någon till mig med en mörk stämma om förgånget och tiden rör sig bakåt utan att Wien för den skull skulle ha några problem med det moderna eller nutida. Det ligger bekvämt nedbäddat i en grav någonstans i en vacker park som omger någon ornamenterad psykiatrisk klinik, där hälsan tiger still.

Detta var orden. Nu till några egensinnigt valda bilder, de flesta från Herrengasse och Hofburg.

Österreichische Gesellschaft für Literatur:

bild1-52

Herrengasse med hästar:

bild2-52

Från evenemanget ”Kulturen bitten zu Tisch” i parken framför Votivkirche:

bild3-52

Speglingar vid Hofburg:

bild4-52

Himmel över Hofburg:

bild5-52

Hofburg med hästar:

bild6-52

2 tankar om “Mitt Wien

  1. Vilka fantastiska texter – alla från den här resan. Citatet med ”zutiefst katholisch” ringer in i öronen som om man själv avlyssnat det. Och bilden av labyrinterna som öppnar sig under varandra är mycket suggestiv. Om Wien var en person skulle hon, med viss stolthet, säkert känna igen sig i beskrivningen.

  2. Tack Jens, ja, i ”zutiefst katholisch” tonar en värld. Tronar också. Wien tar tid att lära känna, kanske hundra år, kanske behövs det dessutom generationer att luta sig bakåt-neråt mot. Det här var nog första gången som jag förstod att jag har en önskan med Wien.

Kommentera