Blogg

En opålitlig beskrivning av Claudio Magris’ öppningsanförande

Det här kommer jag inte att kunna återge på ett bra sätt för jag märker att stoffet eller upplevelsen av det fortsätter att växa långt efter att stunden är över. Vad har jag varit med om? Jag har lyssnat till Claudio Magris när han höll öppningsanförandet för litteraturfestivalen ”Festival svjetske književnosti”. En av anledningarna till att han blivit inbjuden att göra detta är den kroatiska översättningen av romanen Non luogo a procedere (på kroatiska Obustaviti postupak). Jag försöker inte översätta titeln som anspelar på en juridisk term. I stället börjar jag med en bild jag lyckades knipsa just när Magris var på väg in i Kino Europa. Han hälsar här på sin kroatiske förläggare Seid Serdarević från Fraktura och några till.

bild1-58

Han kom sedan att tala inför en så gott som fullsatt Velika dvorana (Stora salen). Det hela var till det yttre utformat som ett samtal mellan Magris och Serdarević. Magris talade italienska och Serdarević kroatiska och auditoriet hade (förutom de som kunde båda språken och dessutom satt någorlunda nära eller hade bra hörsel) hörlurar med två språkliga möjligheter, italienska och kroatiska.

bild2-58

Ja, jag sa ”till det yttre utformat som ett samtal”, men det var naturligtvis Magris som hade ordet den största delen av tiden. Han var mycket ”ekonomisk” med sin tid, så han talade fort och liksom beskar och pressade ihop sitt eget ordflöde så att allt blev mycket tätt (tolken måste ha haft det svettigt). Nå, jag gör visst motsatsen här, men nu ska jag samla mig: Magris började med en vacker gest riktad till sin översättare Ljiljana Avirović: ”Översättaren är medförfattare. Framför mig har jag Non luogo a procedere av mig och Obustaviti postupak av Ljiljana Avirović.” Efter det började han berätta om den stora romanen med de två så olika huvudpersonerna. Mannen som samlade och samlade ”krigsföremål” för att bygga upp ett stort krigsmuseum, nej, inte till krigets ära utan till fredens, men samlandet förde ut i irrgångar och till allt mer skrämmande upptäckter. Här sviker mig minnet, jag har ju inte läst boken, så jag har bara omkringvirvlande fragment att hålla mig till och jag förde inga anteckningar medan jag lyssnade. Magris stannade upp vid det länge i det kollektiva minnet förträngda triestinska koncentrationslägret La risiera di San Sabba och sa att det också för honom dröjde länge innan han tog till sig dess förfärliga sanning. Och vad berodde denna tystnad på? Han såg en stund ner i avgrunden han skrivit om, men sa sedan att offrens barn inte har något att ställa förövarnas barn till svars för, skuld är individuell. (Om någon hänger upp sig på detta sista säger jag att det här inte var någon inspelning och att min formulering säkert har brister i förhållande till originalets röst.) Den andra huvudpersonen är en kvinna med en triestinsk-judisk mor och en karibisk far (amerikansk soldat?). Magris tittade tillbaka på skrivprocessen, på de sju årens arbete, där bland annat långa vistelser i Karibien ingick, för att han måste lära sig något av sin romangestalts fars kreolspråk. Och så fick han kanske en fråga om skrivandets vägar av Serdarević, minns inte riktigt här. I alla fall berättade han om skrivandets två tider, tiden när skrivandet är en flod som flödar över sina bräddar då författaren nästan i blindo drivs framåt av berättelsens kraft och tiden då författaren blir en pedant som putsar och putsar och gnider och gnor och beskär och rensar. Ibland kan det hända att han i putsningsskedet vill föra in en ny eller bortglömd flodarm, men ofta är detta omöjligt, det blir till en misslyckad transplantation, berättelsekroppen stöter bort nytillskottet och författaren måste finna sig i berättelsens autonomi. Och så sa han med ett stillsamt leende (hur såg jag det?) att han skriver med handen för den har direkt kontakt med tanken. Eller så sa han inte just så, men jag minns det så och jag tror det är rätt nära det han menade.

Magris berättade förstås mycket mer och jag minns också mycket mer än det jag sagt, men jag får inte ihop det med det redan sagda…

bild3-58

Lite hundliv

Jag har försökt ta lite bilder av hundlivet framför Simpa så här på morgonen. Det gick väl inte så bra, men kanske förmedlar den här något av livskänslan i vårt torra paradis under träden:

bild1-58

Đurđica och jag sitter uppe på ”rampen” vid ett bord med koppar och glas framför oss. Vi syns inte på bilden, vi tittar på den eller på scenen som blev bilden. Hundgropen eller -gruppen består av valparna eller unghundarna Aron (som jag kallade för ”fladdermushyenan” när han var småvalp, nu är han riktigt stor), Frida (som är sött brunvit och mycket vild) och så Heidi (den underbara schäferflickan). Londi lämnar snabbt ungdomsgänget för att låta sig klias av Fridas husse. Och mannen i turkosblått visslar gång på gång intensivt på Aron som har stängt sitt öra för sådant.

En ”dold” politisk kommentar

Livet tätnar på ett märkligt sätt. Det finns mer och mer att leva, mindre och mindre att säga. Jag känner det som om jag ibland ropar lite hastigt över axeln på mig själv för att åtminstone ha meddelat mig med omvärlden i en flyktig gest. Det går inte riktigt att berätta vad jag gör, för det kommer att se helt annorlunda ut från ert håll än det gör från mitt, som är insidan. De här varma kvällarna, simmandet bland fiskarna i Bundek, sittandet på Simpa, blickarna som möts i dunkel och ljus, hundpromenaderna på en viss livada (äng), som väl inte är någon riktig livada men bra ändå. Hur ska detta kunna föras över till någon annans medvetande? Nej. Och så finns politiken någonstans i utkanten fast lite påträngande: Vi har nyval här den elfte september, ingen datumskräck minsann. Ja, och så det ständiga talet om den eventuellt kommande folkomröstningen i Republika Srpska. Rädslan för vad en sådan skulle kunna föra med sig. Statsbildningen BiH skulle då på inte alltför lång sikt kunna gå under. Och vad skulle hända på övriga Balkan? Aldrig har jag sett så mycket om Balkan utanför Kroatien som i de senaste dagarnas eller veckornas nyhetssändningar. Det är egentligen en gåta att något som Republika Srpska alls kommit till stånd och det är groteskt att det är så stort och det borde varje natt framkalla ett ramaskri att platser som Srebrenica och Omarska är inspärrade i denna stat.

Och jag lär mig mycket snabbt mer och mer om hur lite jag vet.

bild-58

Staden går in i kalendertiden

Efter slummern i sommarens balkanska tidlöshet håller staden på att återvända till kalenderns och Centraleuropas tid. Nej, sommaren är inte slut än, egentligen är den som vackrast just nu: stark sol, blå himmel. Fast sommaren är kanske alltid som vackrast.

bild1-58

Stadens befolkning har återvänt till sina hem och nästan alla mina utländska vänner är tillbaka från sina länder, turisterna byter av varandra med att gå runt på gatorna och torgen. Och kalendertiden bjuder snart in till litteraturfestivalen "Festival svjetske književnosti”. Nu på söndag håller Claudio Magris inledningsanförandet på Kino Europa och det vill jag ju vara med om. Annars finns det fortfarande Bundekdagar och Londi och jag sitter ofta med vännerna på Simpa eller så strövar vi omkring i våra kvarter. Druvorna mognar vid det lilla huset vid Rapska och jag har redan smakat på dem – goda, med stora kärnor och tjocka skal. Jag får plocka för ”Han” har sagt ”samo uzmite” till mig mer än en gång.

bild2-58

bild3-58

En eftermiddag i Kontovel

Innan jag lämnade Trieste för den här gången for jag tillsammans med Ale och Piero upp för bergsluttningen till byn Contovello eller Kontovel som det heter på slovenska. Här upp, precis som i de flesta av byarna i Triestes uppkanter, talar de flesta slovenska. Nå, vi for upp dit för att äta i byns ozmica (på ”italienska” ”osmiza”, uttalet blir detsamma) som är härligt placerad rakt ovanför havet. Nej, så uttrycker man det inte, men jag litar på att ni förstår. En ”ozmica” är ett matställe som under några korta perioder om året serverar traktens vin, ostar, korvar och ”kötter". Vi satte oss vid bordet som hade namnet ”muretto” och stod alldeles invid en låg mur ytterst på stupet mot havet. Ja, och vi åt pancetta, salame, prosciutto och olika ostar. Till det drack vi vin, jag vitt och Ale och Piero rött, så nu vet ni. Eftersom jag har en diskret sida tog jag inga bilder under måltiden, inga ansiktsbilder och tuggbilder. I stället fotograferade jag vinklar av byn:

bild1-58

bild2-58

Och så riktade jag kameran mot havet under och framför oss.

bild-58

Och som många av er vet är det den här byn som Umberto Sabas dikt ”Contovello” rör sig i.