Blogg

Jag försöker igen. Hur lever jag utan Londi? Lite naivt trodde jag att jag kommit förbi det värsta och jag vet inte, kanske har jag det, men det nästvärsta är så obegripligt stort och långt. En sak vet jag och det är att jag har fallit ur den tunga djupa bedövningens tid. Härom helgen gick jag på Medvednicas östliga sluttningar upp till Gorščica och sedan ner igen. Bokskogarnas tunnhudade grönska gav den där känslan av varje ögonblicks skörhet.

Jag gladde mig åt ljusgrönskan och min själ betade bland bladgrönt. Och jag visste att nu var nu, men ändå såg min skuggblick djupt ner bland minnesbilderna av två svartaktiga ganska låga pälsryggar, Londis och Bubas. Det är något fotografiskt med näthinnor och de kan ha väldigt lång utvecklingstid, så där i backen under bokarna den där eftermiddagen kallades bilder som låg år tillbaka fram. Londi och Buba. Hundarna från den lyckliga tiden. Aningslöshetens tid.

Jag drömde att jag gick förbi värdshuset ”Sorgen och glädjen” nyligen när jag sov middag. Ja, jag är förfärligt förkyld med bronkit och vad det nu är. Värdshuset var grått och lite förfallet men såg ändå inbjudande ut, men det fanns ingen dörr och fönstren var på ett drömlikt sätt vända inåt. Ja, drömmen liknade en dröm. Och jag är ganska säker på att namnet var på svenska, just ”Sorgen och glädjen” och sorgen stod först. Glädjen var ett slags lite fladdrigt bihang, som inte visste bättre än hon visste.

På morgonen hade jag tagit spårvagnen till Branimirova och sedan passerat förbi några tvärgator, tills jag nådde Petrinjska, där jag skulle söka upp min läkare med det underbara förnamnet Nives. Just som jag skulle svänga in genom hennes port kom jag att tänka på att jag nog hade för lite pengar med mig, så jag fortsatte uppför gatan till en bank ”av mitt märke”. Och där kommer då en gammal lite smårund svart labrador emot mig med sin matte. Jag skärpte min uppmärksamhet och saktade ner stegen lite. Hundens matte såg ut att ha ett bestämt mål och jag anade att mötet skulle bli kort. Jag höll mig i trottoarens mitt och så möttes vi. Jag såg in i den gamla hundens ögon och jag såg att det inte var Londi, men ändå på något vis hon. Och så var stunden förbi. Jag vände mig för att se henne vagga bort. Sedan hände allt det där med bankomat, läkarbesök och hemfärd. När jag slutligen kom hem, sjönk jag ner på soffan och föll nästan genast i sömn. Och där i drömmen gick jag då förbi värdshuset ”Sorgen och glädjen” och tänkte något om Londis ungdom.

Och nu tittar jag på bakgrundsbilden i min mobil. Den visar Londi bland höstlöven i den november som gick, bara några veckor innan jag miste henne.

Natten till denna morgon och delar av natten dessförinnan läste jag för första gången sedan Londis död Adam Zagajewski igen. Det jag minns klarast – men ändå ganska dunkelt nu – är en passage om svalorna och koltrastarna över Paris, deras så olikartade sätt att sjunga och att förhålla sig till tillvaron. Medan jag läste tänkte jag på mitt enda möte med den store poeten; det var på bokmässan i Göteborg 2003. Vi satt vid ett smalt bord, eller kanske stod vi, tillsammans med en polsk väninna som jag för länge sedan förlorat kontakten med. Han skrev till sist en dedikation till mig i diktsamlingen Törst. Han stavade först lite fel till mitt namn, men rättade sedan till det. Nu så här efteråt tänkte jag att det var o:et som blev fel, men när jag tittade efter såg jag att han hade gjort något underligt med d:et. Jag minns att min själ vid den tid då detta möte ägde rum hade fyra ben. På ett helt självklart sätt. Londi levde och jag stod stadig på jorden. Ja, jag har ju barn också och på den tiden hade jag även man, men det ändrar ingenting. Londi var en del av mig på ett sätt som ingen annan varit eller kommer att vara.

Efter den där dagen i Göteborg kom jag att läsa Zagajewskis dikter och essäer genom åren, tidvis varje dag. Kanske kom hans texter också att under en lång tid bli en del av min själsliga fyrbenthet. En själ på två ben kan störta när som helst.

Härom dagen var jag i Maksimir – ”sydöstra Europas största stadspark” – och i den tredje eller fjärde sjön – sjöarna där har inga riktiga namn – såg jag en svart hund simma. Och jag mindes när Londi simmade där, lika förbjudet som den här nu. Det var i den andra tiden.

Jag kan läsa Zagajewski också nu med skrangligt tvåbent själ och jag kommer säkert att följa hans ord så länge jag kan läsa. För jag är ju hans ”idealläsare”. Något sådant skrev han en gång. Kanske förvränger jag hans ord något, men det tillskriver jag i så fall min förlust av stadga i världen.

Igår vandrade jag med Vesna upp till Gorščica, ett ”bergshus” i östra delen av Medvednica. Vi gick först bland blommande fruktträd och sedan genom skirt gröna bokskogar. En bäck följde oss den första biten eller vi den.

Jag mindes tiderna då Londi ännu var med mig på sådana här turer, då hon gick sida vid sida med sin vän Buba eller de tassade bakom varandra. Och Vesna tänkte säkert på vandringar med Gugi och Lola. Nu är det bara Lola kvar av de här så älskade hundarna och hon är mycket grå och stelbent och går som längst runt huset, om ens det.

Och idag läser jag fram och tillbaka mellan Joan Didions The Year of Magical Thinking – denna förunderliga bok om förlustens djup och labyrinter – och Sempre caro av den lysande sardiske författaren Marcello Fois. Sempre caro bär Leopardis dikt L’infinito inte bara i sin titel utan är egentligen, trots att den också rymmer historien om ett mord, ett eko till dikten, en vandring upp till den ensliga kullen och en utblick över landskapet och det som är bortom. I den tunna romanen är den unge advokaten och poeten Bustianu Satta huvudperson och på bokens sista sida sitter han på kullens topp, blickar ut över omgivningarna och tänker:

Ed eccomi ancora ferirmi di tanta bellezza, quasi stordito, quasi annichilito. Che quest’immensità pare impossibile da raccontare: enormità contro pochezza. Sublime che colpisce al ventre e al petto.

Och här låter jag då åter skönheten sarga mig, bedövad och nära nog tillintetgjord. Denna oändlighet verkar omöjlig att återge: ofantlighet mot knapphet. Det sublima som drämmer till i magen och bröstet.

Jag försöker förstå det som pågår i mig, även om det förstås är helt meningslöst att förstå. Varför vill jag alls veta någonting? Jag vet inte. De första dagarna efter Londis död var ett brinnande kaos och jag bara kastade mig framåt och på de människor som var villiga att ge mig stöd och tröst. Veckorna som följde var kaos och förtvivlan och ovillkorlig rolöshet. Allting störtade framåt, neråt, kanske uppåt – upp och ner gick inte att skilja. Sedan gick några månader i ett töcken, lugnare tider i ett slags bedövning. Jag inrättade mig i tomheten. Så verkade det i alla fall. Nu har en ny tid brutit in och jag gråter mer igen, mer än under bedövningens tid, och ibland vågar jag nästan känna efter.

Men bredvid mig själv går också jag, såsom jag kanske ter mig för andra och ibland är jag nog helt verklig i det. För inte så länge sedan gjorde jag en liten resa i Zagorje, en vackert böljande och kanske lite förlorad trakt norr om Zagreb, tillsammans med Toma. Det var han som alltid tog hand om Londi när jag var på resa någonstans och ja, vi känner varandra så väl och på ett sätt som sedan länge suddat ut gränserna mellan människa och djur. Och under vår färd uppsökte vi den lilla byn Bednja för att lyssna till den märkliga dialekten som talas där. Vi satt i barerna och drack öl och kaffe och lyssnade. Toma urskilde naturligtvis mer än jag, men det gjorde förstås ingenting, för jag lyssnade också genom honom. På gatorna var det tomt, men den inte så lilla kyrkan lyste nymålat vitt och ett uråldrigt träd sträckte sina kuperade grenar mot skyn. Vi tyckte oss se mistlar i höjden.

Vi stannade också till i vallfartsorten Marija Bistrica, men där kände vi oss nog mindre heliga än i Bednja. Men det finns inga anledningar till något. Och sedan strövade vi omkring i Lepoglava som i en dröm byggd av klostret, fängelset (Kroatiens största) och den berömda agatgruvan. Vi tänkte lite på vad agat egentligen är för sten. Är den svart? Vi nådde aldrig gruvan men kullarna omkring böljade vackert. Och ännu lite senare var vi i Krapina, men vi undvek det berömda neanderthalmuseet och letade i stället efter någonstans att äta. Men nej, det finns inga restauranger i Krapina, sa en man beklagande – nažalost. Fast så pekade han upp på berget eller kullen invid staden och sa att där, däruppe finns det en riktig restaurang. Och vi följde hans anvisning och inom kort befann vi oss i en stor sal med musik och någon avslutande festlighet. Jag vet inte vad som hade firats, men vi fick i alla fall mat som var både god och riklig (blodkorvar och štrukli och jag vet inte vad) och inte alls dyr.

Ja, och sedan blev det kväll och innan natten föll på bytte sorg och glädje plats mer än en gång utan att någonsin ta något från varandra.