Vandringar

Igår vandrade jag med Vesna upp till Gorščica, ett ”bergshus” i östra delen av Medvednica. Vi gick först bland blommande fruktträd och sedan genom skirt gröna bokskogar. En bäck följde oss den första biten eller vi den.

bild-74

Jag mindes tiderna då Londi ännu var med mig på sådana här turer, då hon gick sida vid sida med sin vän Buba eller de tassade bakom varandra. Och Vesna tänkte säkert på vandringar med Gugi och Lola. Nu är det bara Lola kvar av de här så älskade hundarna och hon är mycket grå och stelbent och går som längst runt huset, om ens det.

Och idag läser jag fram och tillbaka mellan Joan Didions The Year of Magical Thinking – denna förunderliga bok om förlustens djup och labyrinter – och Sempre caro av den lysande sardiske författaren Marcello Fois. Sempre caro bär Leopardis dikt L’infinito inte bara i sin titel utan är egentligen, trots att den också rymmer historien om ett mord, ett eko till dikten, en vandring upp till den ensliga kullen och en utblick över landskapet och det som är bortom. I den tunna romanen är den unge advokaten och poeten Bustianu Satta huvudperson och på bokens sista sida sitter han på kullens topp, blickar ut över omgivningarna och tänker:

Ed eccomi ancora ferirmi di tanta bellezza, quasi stordito, quasi annichilito. Che quest’immensità pare impossibile da raccontare: enormità contro pochezza. Sublime che colpisce al ventre e al petto.

Och här låter jag då åter skönheten sarga mig, bedövad och nära nog tillintetgjord. Denna oändlighet verkar omöjlig att återge: ofantlighet mot knapphet. Det sublima som drämmer till i magen och bröstet.

Kommentera