Jag försöker igen. Hur lever jag utan Londi? Lite naivt trodde jag att jag kommit förbi det värsta och jag vet inte, kanske har jag det, men det nästvärsta är så obegripligt stort och långt. En sak vet jag och det är att jag har fallit ur den tunga djupa bedövningens tid. Härom helgen gick jag på Medvednicas östliga sluttningar upp till Gorščica och sedan ner igen. Bokskogarnas tunnhudade grönska gav den där känslan av varje ögonblicks skörhet.
Jag gladde mig åt ljusgrönskan och min själ betade bland bladgrönt. Och jag visste att nu var nu, men ändå såg min skuggblick djupt ner bland minnesbilderna av två svartaktiga ganska låga pälsryggar, Londis och Bubas. Det är något fotografiskt med näthinnor och de kan ha väldigt lång utvecklingstid, så där i backen under bokarna den där eftermiddagen kallades bilder som låg år tillbaka fram. Londi och Buba. Hundarna från den lyckliga tiden. Aningslöshetens tid.