Blogg

Just nu skakas vi av ett våldsamt åskväder. Miki ligger helt stilla med nosen vänd in mot soffhörnet. Jag alternerar mellan att titta ut (och ta bilder) och att försöka låtsas som om det hela redan dragit förbi. Det har det inte. Koncentrationen förlorar lätt sina fästen under makternas kraftuppvisningar. Jag undrar vad andra tänker, men vågar mig inte ut, inte ens ner till Simpa. Jag försöker trycka förbi ovädret med viljekraft, men dånet ökar och kulminerar över mitt tak. Ute hörs hundskall mellan smällarna. Grannhuset på andra sidan parkeringsplatsen höjer sig i blixtarnas sken. Aldrig har det huset varit så högt och haft sitt tak så nära himlen.

Ljus och mörker byter plats i tät följd och marken skälver. Jag hör ett vasst tjut under fönstret – vad kan det vara? Samtidigt tänker jag lite fumligt och otydligt att jag hade tur som drabbades av översvämningsolyckan igår och inte idag. Vem hade velat komma till undsättning idag? Himlen blir halt och slipprigt grå i blixtskenet nu. Ja, för allt detta händer nu. Och här är här och detta är stunden.

Och jag tar en osannolik bild som ritar upp atmosfärens spänningar med färgstift och fladdrande pennföring.

Miki och jag kom hem lättsamma och glada efter en lång eftermiddag på stan med Gabi. Vi trippade in i lägenheten och Miki valde ut en liggplats åt sig. När jag gick in i vardagsrummet (tomrummet heter det egentligen) kände jag med ens att jag blev våt om fötterna. Oroligt, men utan att riktigt förstå, tittade jag in i köket. Där stod golvet till hälften under vatten och från diskhon bubblade det upp vågor av vatten, inte alltför rent vatten. Snabbt, utan att riktigt ha förstått läget, drog jag fram en halvstor balja ur ett skåp och jag började ösa. Jag sprang från köket till toaletten fram och tillbaka, fyllde, tömde, fyllde, tömde. Inne i huvudet bubblade det också. I en paus ringde jag min hyresvärd, inget svar, sedan hans fru, sedan Đurđica, som svarade ”jag kommer”. Sedan ringde Baldo, min hyresvärd och jag försökte förklara vad som höll på att hända, alltmedan jag bar smutsigt vatten från köket till badrummet, från köket till badrummet. Han hade något förslag om att stänga någon kran under diskbänken. Jag lyckades inte. Đurđica kom, jag fortsatte att ösa, hon sprang över till grannen som sa att samma sak hänt henne, att det ibland uppstår en propp i bottenvåningen av huset och att allt vatten som används av samma ”vertikal” i huset då stiger upp i första våningen och rinner över bräddarna där. Det var läge att ringa hitna intervencija och be om undsättning. Vi eller snarare Đurđica gjorde så, jag öste och sprang. Miki låg lågt i balkongrummet. Det skulle ta ungefär trekvart att få hit hjälpen. Under tiden öste jag och Đurđica sprang upp till varje våning enligt vertikalen och bad alla stänga av vattnet. Vattnet i diskhon slutade bubbla upp och jag tvättade mig om händer och armar och Đurđica och jag satte oss i balkongrummet och jag tog fram vin. Vi satt där och berättade detaljer av historien för varandra, skålade och klappade Miki och tiden gick. Snart var vi förbi trekvarten och jag kände ett styng av otålighet men strax före timmen såg vi två män med apparatur under fönstret. De hojtade och vi släppte in dem och efter lite skämtande satte de ingång med sitt arbete som väl bestod i att suga ut en stor propp ur husets nedre inre. Vi drack ett glas till och sedan var de klara och en av dem räckte mig skrattande baljan med en obeskrivlig sörja i. Jag skrattade också och gick och tömde eländet i toaletten och så var allt frid och fröjd och Đurđica och jag konstaterade att det hela allt som allt varit rätt spännande och underhållande. Och så följde Miki och jag henne hem och nu är vi precis tillbaka hemma och jag tittar ut genom fönstret och tar den här bilden som ni har sett varianter av så många gånger tidigare…

Härom morgonen, när jag tittade ut genom det öppna fönstret, såg det ut så här och egentligen ser morgnarna ofta ut just så i dessa dagar:

Jag tittade ut på de vackra lövade björkarna och inne i mig ringde orden ”fager är liden”. Och strax efteråt tänkte jag vänd mot mig själv: Så du saknar norden? Ja, jag längtar hem till Island för tusen år sedan, svarade jag och visste att jag var helt ärlig. För det är ju så att jag egentligen aldrig saknar dagens Sverige, det landet har blivit mig så främmande på ett trist och ändå alltför välbekant sätt. Men jag kan ibland känna fläktar från barndomens somrar – som i och för sig inte alls alltid utspelade sig i Sverige – och till litteraturens avbildningar av de nordliga landskapen kan jag längta och då särskilt de nordliga landskapen i sommarens ljusa grönska och bleka långa ljus. Men ingen midsommar, ingen kräftskiva, nej, inget sådant, men saknaden kan gå längs småländska skogsstigar i sommarnatten. Och nej, jag är inte från Småland.

Dagen har varit varm och jag minns avlägset och suddigt att vi började på Caffe Bar Goran, där vi satt på skuggsidan mot Zmajanska, Miki, Hajdi, Đurđica och jag. Ja, hundarna hade först lekt på en grön plätt mellan husen vid Zlarinska, så de var lugna och drack mycket vatten. Vi människor drack kaffe och pelinkovac. Tiden byggde upp en morgon och sedan början på en förmiddag. Vi förde inget sammanhängande samtal utan allt skedde i fragment beroende på vem som passerade utanför staketet eller vem som kom in genom den gnissliga grinden eller på vad hundarna gjorde.

Sedan gick Miki och jag till Marijan och köpte blitva och äpplen. Jag har en blitva-period, kanske för att blitvan är särskilt fin nu. På hemvägen steg värmen märkbart även om det fortfarande bara var förmiddag. Miki trippade först fram i behändig knapptrav, men så blev han med ens mycket trött och plötsligt fällde han in benen som landningsställ under sig och låg där i halvskuggan under träden och vilade.

Övergången mellan trav och viloläge var omärklig. Jag väntade lite och tittade under tiden på några kråkor som utförde något tekniskt experiment. Kråkor kan mycket. Miki reste sig igen, trippade vidare ganska snabbt ett par meter och så fällde han in benen igen och där låg han så där perfekt bekvämt som en vilomodell. Resten av hemvägen tillryggalades i denna växling mellan effektiv rörelse och närmast utstuderad vila.