Holodomor
15/3 -2010
Den av sovjetdiktaturen förorsakade stora svältkatastrofen i Ukraina på 1930-talet hör inte till de ämnen man talar om i Sverige eller Västeuropa, ja, förmodligen talar man knappast om den någon annanstans än i Ukraina. Detta beror inte på att det är länge sedan. Man har aldrig talat om detta fruktansvärda övergrepp här.
För en liten tid sedan fick jag i mina händer en roman av den ukrainske författaren Vasyl Barka, en roman som handlar om Holodomor, Svältkatastrofen. Mitt exemplar av boken är en översättning till tyskan av Maria Ostheim-Dzerowycz och bär namnet Der gelbe Fürst (Den gule fursten). Den gule fursten personifierar svältdöden.
Författaren presenteras i ett av de tre förorden som diktare, visionär och mystiker och romanen beskrivs som influerad av Dantes Divina Commedia. I ett annat av förorden berättar författaren själv om romanprojektet: Romanen har tre skikt, ett som realistiskt återger hungerlidande och hungerdöd inom en bondfamilj, ett som återger de psykiska förloppen hos de hungrande och döende och slutligen ett som rör människosjälens kamp på en metafysisk nivå.
Jag vill nu läsa lite ur det första förordet som handlar om faktabakgrunden till romanen. Jag översätter direkt till svenskan utan att först visa den tyska texten (om någon skulle vilja se den eller delar av den, kan jag visa den här senare):
Hungersnöden som förde till massdöd förorsakades av en gränslös omänsklighet. Målet var att förinta den motspänstiga lantbefolkningen, främst den ukrainska, att utsläcka dess tro, att krossa deras livskraft i det att man gjorde dem ledarlösa, genom att man med en speciell envishet tog död på så gott som alla individer ur den fritänkande intelligentian. I Ukraina utsläcktes närmare åttio procent av eliten.
…
Enligt vissa demografiska beräkningar slök hungerdöden över sju miljoner människor, främst från landsbygden.
…
Under många år var det strängt förbjudet att på något sätt nämna dessa händelser.
…
Fasorna kan nog bara jämföras med nazisternas massmord på det judiska folket. För att genomföra hungermassmorden sattes militär in i vissa i förväg bestämda orter; beväpnade grupper ur milis och styrkor underordnade GPU inkvarterades och mobiliserades.
…
På ort och ställe tog en medlem av politbyrån kommandot. Sittande i den regionala partikommitténs arbetsrum satt den utsände och slog med en blyertspenna mot bordet och skrek ursinnigt: ”Ta bort spannmålet till sista kornet!” Detta genomfördes i snabbast möjliga tempo och människorna började dö undan. Till slut dog de i miljontal inför den övergödda överhetens likgiltiga blickar!
…
Böndernas hus förvandlades till stora gravar fulla med lik: länge fanns det ingen som begravde dem och inte begravde man dem som låg ute i det fria heller; dödgrävarna med sina vagnar förde ändå de döda till gravarna så snabbt de kunde. Och halvdöda fördes också dit.
Förfrusna och försvagade människor drog i den isande vinden som gråa spöken höljda i lump längs igensnöade vägar in i städerna i hopp om att komma över något ätbart. Men de fick ingenting. Inte ens en bit av det bröd, som de själva hade producerat, lämnades åt dem. De föll i massor ner i snön och smutsen vid vägkanterna för att dö.
…
Allt bevakades strängt, så att var och en som närmade sig för att försöka få tag i något ätbart, omdelbart blev nedskjuten av vakterna.
Sándor Kányádi: Dagg på stjärnan
14/3 -2010
Jag har just nu lyckan att få lära känna en ny poet. Ännu har jag bara tagit de allra första stegen in i hans diktvärld. Det är den transsylvansk-ungerske poeten Sándor Kányádi jag talar om och det är en av hans översättare till svenskan, Ove Berglund, som har lett mig in på spåret.
Låt oss inleda med en kort saklig bakgrundstext om Kányádi. Jag läser början av Ove Berglunds förord till diktantologin Dagg på stjärnan:
Sándor Kányádi, född 1929, växte upp i en ungersk småbrukarfamilj i byn Galambfalva i Transsylvanien i nuvarande Rumänien. Han studerade filologi i Kolozsvár (Cluj-Napoca), där han är bosatt sedan 1950-talet, hela tiden med hustrun Magda. Han är poet, översättare från bland annat tyska, yiddish och rumänska, och har varit redaktör för flera litterära tidskrifter för vuxna och barn. Kányádi har publicerat cirka 600 dikter i ett dussin utgåvor i Ungern och Rumänien, på 1980-talet huvudsakligen i Ungern efter att han hamnat i politisk kyla.
I slutet av boken, efter ungefär 300 sidor av dikter ur olika samlingar, finns ett efterord av Zoltán Veress. Jag vill också läsa lite ur det:
Men det finns och har alltid funnits människor vilka anser att bevarandet som mål och ideal har ett högt moraliskt värde, kanske det högsta som man idag kan tänka sig och som en poet kan ge uttryck för. Som exempelvis de som en gång på grund av sitt ursprung eller sin religion skulle förintas i gaskamrarna, de som på grund av sin nationalitet eller sitt annorlunda tänkande blev fångar i gulaglägren, de vars urskog fälldes och som har berövats sitt land. Så skulle de som blev atombombens offer tänka, om de nu levde, och så anser alla som oroar sig för bevarandet av en familj, ett folk, eller hela mänskligheten [...] Kritiken från nirvanas och nihilismens ideologer är obönhörlig: Kányádis poesi är alldeles för snäv och särpräglad och ständigt sysselsatt med en liten folkgrupps (de transsylvanska ungararnas) bevarandefrågor; till och med stjärnorna på himlen kopplar han ihop med dessa tankar. Men detta är helt enkelt inte sant. Även föregående lilla urval av hans dikter låter oss ana hans djupa medkänsla med folk av samma öde som hans eget i världens alla hörn.
Men nu är det hög tid att lyssna till Kányádis egen röst:
HÖSTBLOMMA
Till M
glöd med vit ögonfrans
redo att vakna
till eld
så ser jag dig
i den allt mörkare
skoningslösa natten
söker dig
på varje stjärna
…
HÄSTEN OCH RYTTAREN
hästen gnägg-gnäggar
näsvingen benen darrar
vittring
rädd skrider som en blind
marken sjunk-viker under hoven
tuvig sank
ej betsel eller sporrar
blott en torftig grimma
två säkra knän
hör du brus från bäcken
eller är det blodet
i dina ådror
du skulle hoppa –
om det fanns en motsatt strand
översättningar av Farkas Vánky och Ove Berglund
…
TILL SLUT
Sen blir allt översköljt av havet.
Från dunklet av en gammal skymning
hör jag ännu min mor säga mitt namn,
medan en liten blind fjäril flyger emot
det lilla husets fönster från lampan hon håller i.
Sen blir allt översköljt av havet,
vaggande Solen och Månen och
underbara båtar på sina vågor.
Och bara ett föräldralöst vildpäron vinkar
efter mig från denna strandlösa värld.
översättning av Susanna Fahlström
…
PS Idag intervjuas Ove Berglund i Salongen.
”Winterreise” igen
13/3 -2010
Jag har fastnat i målningen ”Winterreises” garn. Nyss lät jag denna Christopher Rådlunds målning spela en av huvudrollerna i en kort text i Salongen och nu tittar jag på den igen och undrar och grubblar lite över komponenterna i den. Egentligen är den här målningen två. En andas tysk romantik i lustfylld smärta och en är kall metall från modern tid (eller möjligen urtid). Eller så kan man säga att själva grunden i målningen är ett eko från romantiken: himlen, marken – den nära och den avlägsna, ljuset, skuggorna, den ”innersta stämningen”. De schematiskt uppställda stolpraderna är det nurtida och dessa stolpar verkar inte ha del av tavlans ljus eller dunkel. De ser ut att vara ditställda i svart ovanpå målningens yta.
Är det mörka fältet bortom den snötäckta eller i alla fall ljusa marken kanske havet? Då är de ljusa stänken i det mörka väl vågors skumkammar. Plötsligt känner jag igen platsen. Men då måste jag hålla undan stolpraderna.
Nog är väl marken, havet och himlen i Rådlunds målning ett slags något vidare vy över marken, havet och himlen i Caspar David Friedrichs Der Mönch am Meer? Och munken, ja, han har givit sig av.
Jag ser på ”Winterreise” igen. Det romantiska öppnar betraktaren och skapar mottaglighet för förnimmelser av smärta och annat. Stolparna naglar fast.
Fågel Rock
12/3 -2010
Från det nu mjuknande skidspåret som löper längs åsen har jag under en tid dag för dag hållit utkik efter en märklig grå fågel med gåshals och risiga fjädrar. Den är stor och tung och verkar hålla något dolt under snön. Den kastar vaksamma blickar åt sidorna. Har den gömt sina vinterägg där under skaren?
Är min fågel en nordlig urtidsstruts? En gåsikon? Eller är den en inkarnation av mytens Fågel Rock?
Spår
11/3 -2010
Under en tid har skaren på snön här i skogen varit stark nog för att bära alla utom älgarna. Skidspåren är fint tecknade med märken av rådjursklövar och tassavtryck från harar och rävar:
Älgarna stegar för det mesta fram bredvid skidspåren,
fast ibland korsar de skidleden. Deras ben skär djupt ner i snön och på botten av spårhålen ser man skarpa klövavtryck:
Ofta har de sina nattläger, sina legor, alldeles invid skidlöparnas stråk:
Här står de brunrandade karen nära inpå varandra; det gäller att ligga tätt. Det är säkert svårt ändå att hålla värmen i vinternatten.
Om abort: ”Över hundra miljoner försvunna små flickor”
10/3 -2010
I måndagens SvD läste jag en artikel av Per Gudmundson (en skribent jag i allmänhet uppskattar), som gjorde mig fundersam. Eftersom texten är mycket kort kopierar jag in hela här:
Över hundra miljoner försvunna små flickor
När det föds fem pojkar i Kina, så föds det bara fyra flickor. Länge har man trott att den skillnaden berott på den kinesiska statens enbarnspolitik.
Men riktigt så enkelt är det inte. I senaste numret av The Economist beskrivs att stora delar av Asien har samma problem, om än i något lägre grad. I delar av Indien och i de forna Sovjetstaterna Armenien och Azerbajdjan föds det mycket fler pojkar än flickor. Man kan säga att långt över hundra miljoner flickebarn offrats.
Moderna familjer föder få barn. Urgamla preferenser för gossar lever dock kvar. Ny teknik möjliggör selektiv abort. Ett groteskt mönster skapas ur vad som i enskilda fall kan vara begripliga beslut i en patriarkal miljö.
Men det sker i fattiga länder. Sydkorea är åter på väg i riktning mot balans. Med välstånd ökar barns och kvinnors rätt.
Vid ena sidan av texten fanns en bild av ett litet rosa plagg:
Nu vet jag inte var Per Gudmundson står i abortfrågan i vanliga fall, men jag vet att många andra gör en stor skillnad mellan könsselektiv abort och annan. Man tycker då plötsligt att ”flickebarn offras” i stället för att som i andra fall se aborten som en operation av en del en kvinnas kropp. Det lilla rosa plagget pekar på det sorgliga i övergreppet på flickebarnet – men blir det mindre sorgligt om man fogar in ett ljusblått pojksymbolplagg i bilden? Eller för att tala klartext: Är könsselektiv abort verkligen något väsensskilt från abort på andra grunder?
Aupa – Úpa
9/3 -2010
Högt uppe i Riesengebirge/Krkonoše finns en sankmark som heter Aupa på tyska och Úpa på tjeckiska.
De här båda namnen har fascinerat mig sedan jag först hörde dem och jag har letat efter deras ursprung, men inte funnit något substantiellt. Jag tror att Aupa/Úpa varken är tyska eller tjeckiska till sitt ursprung och jag tvivlar på att de alls har varken gemanska eller slaviska rötter. Det här namnet verkar komma från ett språk som talades här före både slavisk och germansk bosättning. Kan det vara keltiskt? Eller är det en kvarleva från ett språk av en stam vi inte vet något om?
Jag medger att detta bara är ren spekulation, men kanske kommer någon som vet något om detta förbi här en dag…
Just namn på landskapliga företeelser: berg, floder, sjöar, slätter, träskmarker, öar… – kallar man dem ”toponymer”? – tillhör ofta ett djupare historiskt skikt än namn på orter och ännu större kan tidskillnaden vara mellan dem och de ord, som inte är platsnamn, som vi använder i vårt dagliga tal. Ett bergsnamn eller namnet på en flod kan ligga inkapslat i språkets föränderliga ström under oöverskådlig tid och de liksom hälsar till oss från människor som för årtusenden sedan levde i det som nu är våra hemtrakter.
…
PS I Salongen finns sedan någon dag en text om essäsamlingen Berlin av den slovenske författaren Aleš Šteger att läsa.