Storkintermezzo
22/8 -2010
Storken kom att bli ett slags symboldjur under den lilla tyska-polska resan i början av augusti. I by efter by såg vi storkbon, ibland med en ensam stork, ibland med en hel familj av storkar. Då och då såg vi dem också promenera omkring i par eller i flock på vägar eller fält.
Storken är de gamla byarnas och småstädernas frie besökare från det vilda.
PS Jag försvinner igen men är tillbaka här under mitt träd till helgen.
Om en kyrka som störtade ner i avgrunden och om ett land som står vid avgrundens kant
16/8 -2010
Vi är tillbaka från vår tysk-polska (mest polska) resa, men imorgon försvinner jag härifrån igen på ett par dagar. Jag passar på att visa er en märklig ruin som finns vid den västligaste delen av den polska Östersjökusten, närmare bestämt strax intill byn Trzęsacz (på tyska Hoff).
före fallet
På 1400-talet uppfördes en bykyrka i tegel i gotisk stil på den höga sandkusten vid byn Hoff. Under århundradena som följde åt sig sedan havet allt längre in stranden under kyrkan och i början av 1900-talet störtade halva kyrkan ner från sin upphöjda position och sedan störtade undan för undan allt utom den ena väggen ner och förmodligen är det bara en tidsfråga innan den sista väggen försvinner – om inget görs för att förhindra det.
…
PS Möjligen blir det här ett hisnande kliv åt sidan, men kanske ändå inte: Vid hemkomsten fann jag ett mail från en ukrainsk vän med en länk till en text av Jurij Andruchovytj om det katastrofala läget i dagens Ukraina. Texten är på tyska och det är Sabine Stöhr som gjort översättningen från ukrainskan. Här är den. Läs den, ni som förstår tyska. För er andra översätter jag några kortare stycken:
Landet blir åter till en polisstat. ”Åter” är nyckelordet här. Vi har kommit tillbaka till det förgångna. Ibland verkar det som om det åter igen vore – ja, vilket årtionde egentligen? Sjuttiotalet?
…
Inte för inte börjar man hos oss i Ukraina åter igen att bygga Stalin-monument.
Detta är inte någon metafor: Den 5 maj avtäcktes ”på lokalbefolkningens initiativ” ett nytt monument med diktatorn. Härnäst står Odessa och Sevastopol i tur. Och kommunisterna i Luhansk tar nu initiativ till en ändring av nationalsången. Och sedan är det kanske flaggans tur.
Längre fram ska jag försöka kommentera artikeln noggrannare för jag övertygad om att detta är något ytterst allvarligt och att vi som lever i den friare delen av världen inte får vända oss bort i från det här. Urkraina får inte störta ner i avgrunden.
Augustipaus
3/8 -2010
Jag väljer en bild från min lilla italienska juniresa som pausbild nu när jag ger mig av från pausträdet för ett tag igen:
Detta är Bisenzio – det är svårt att inte tala ”ungarettiska”, när man talar om om italienska floder – där den flyter fram utmed Pratos murar.
Trevlig sensommar! Jag är tillbaka om några veckor och kanske kommer det något ”mellanstick” här dessförinnan.
Spädbarn förstår allt
2/8 -2010
Under barnens första månader gjorde jag två gånger samma oerhörda upptäckt (ja, det går att upptäcka samma sak två gånger): De förstår ALLT. Inte i första hand det jag sa utan det jag menade, när jag sa något till dem. De förstod i kraft av sin absoluta uppmärksamhet, en uppmärksamhet som var både koncentrerad och helt öppen. Jag minns att jag var förvånad, men att jag samtidigt upplevde det som självklart. Det förvånansvärda var egentligen att jag inte vetat om detta om spädbarn tidigare.
Här har de två hunnit bli lite äldre.
Den här morgonen när jag läste understreckaren i SvD, kom minnena av de här perfekta ”samtalen” över mig med full kraft. Läs här: Barns intelligens är inte lägre – bara annorlunda
Texten är skriven av Hugo Lagercrantz, professor i barnmedicin vid Karolinska Institutet.
Lucija Stupica: Trång gränd
1/8 -2010
Lucija Stupica (f. 1971) är en slovensk poet med tre diktsamlingar bakom sig. Jag fick för bara någon dag sedan den första svenska översättningen av hennes dikter i min hand. Alla de tre diktsamlingarna Cello i solen, Vindfångare och Ön, staden och de andra har fått lämna textbidrag till den svenska volymen som heter När avtrycken vaknar efter en dikt ur Vindfångare.
Jag fick den här diktantologin för knappt ett år sedan och nu när jag läser om dikterna i den, märker jag att ganska mycket av det första intrycket består: ”en luftig känsla, en känsla av att vara i ett landskap och ett slags stilla, kanske ytligt sett omotiverad, glädje”. Fast nu finner jag nog mera vemod än jag gjorde vid den första läsningen, men det är ett slags ”bevingat” vemod, som inte drar ner en mot marken. Och gång på gång finner jag smala fickor fyllda med förundran över tillvaron.
Trång gränd
En trång gränd alldeles vid havet.
Det går någon framför mig.
Någon finns bakom mig. Ensamma.
Vid vattnet svanar, änder, duvor
bland mjuka kullar
av rosa klippor.
Längre fram börjar jag hushålla med stegen,
att gå är att komma närmare sig själv.
Efter regnet går klipporna i blom,
solen spränger dem i glitter.
Jag måste sätta mig ljudligt,
av att gå blir människan trött.
Allt det yttre är inre.
Det som är bakom mig överväldigar mig.
°°
Översättningen är gjord av Jan Henrik Swahn och han har också skrivit ett mycket läsvärt efterord till antologin. Förlaget är Rámus.
”Jag har aldrig gjort annat än rökt…”
31/7 -2010
Jag läser essän Un fil di fumo. Pessoa, Svevo e le sigarette ur samlingen Un baule pieno di gente av Antonio Tabucchi, professor i portugisiska språket och litteraturen vid universitetet i Siena och Italiens främste Pessoa-kännare. Texten handlar alltså om Fernando Pessoas och Italo Svevos på var sitt sätt mycket speciella förhållande till rökandet.
Ett av de många direkta Pessoa-citaten i essän rör den ännu unge eller i alla fall relativt unge Álvaro de Campos’ förhållande till cigarettrökandet. Innan Tabucchi ger plats för citatet kommenterar han det så här ”smaken av livet löses upp i smaken av en cigarett”:
Ah que bom que era ir daqui de caída
Prá cova por um alçapão de estouro!
A vida sabe-me a tabaco louro.
Nunca fiz mais do que fumar la vida.
I Tabucchis orimmade italienska tolkning lyder raderna så här:
Ah che buono sarebbe cadere dritto da qui
Nella tomba attraverso una botola a trabocchetto!
La vita mi sa di tabacco biondo.
Non ho mai fatto altro se non fumar la vita.
Och här ett försök att göra svenska av det, rakt och orimmat:
Ah vad härligt det vore att härifrån falla
Ner i graven genom en försåtlig lucka!
Livet har för mig smak av blond tobak.
Jag har aldrig gjort annat än rökt livet.
Här hemma i skogsbrynet är livets rök så här grön och allt är bara fukt:
Kalle Stropp och Grodan Boll
30/7 -2010
När jag vid frukosten tittade ut i den här regniga sommarmorgonen dök minnet av ett radioprogram från barndomen upp i mitt huvud: ”Kalle Stropp och Grodan Boll”. Jag vet inte om det var just under regniga sommarmorgnar som mina syskon och jag brukade lyssna på Thomas Funks röst i den här berättelsen, men kanske var det så. Och jag vet inte om vi hade den som bok i mitt barndomshem.
Här i huset finns boken, men jag tror inte att den gjorde något särsklit starkt intryck på barnen som växte upp här. Jag lyckades väl inte gå in i alla de där rösterna som förutom de både huvudpersonerna tillhörde Räven, Papegojan, Plåtniklas och kanske några till. Och egentligen tror jag att jag själv som barn hade lite svårt för det påfallande tekniska innehållet och jag ser nu att kapitlen bär rubriker som ”Fantasimaskinen”, ”Flygmaskinen” och ”Vaktparaden”, ja, ”Vaktparaden” är väl inte så tekniskt just, men vaktparader hörde inte heller till det mest lockande för mig när jag var barn. Men Thomas Funks röst trollband mig, det vet jag och jag kan fortfarande för mitt inre öra höra repliker ur boken ofta halvt överröstade av maskinbuller och plåtskrammel.
Det är något frejdigt, modernt och framtidshoppfullt över boken. Exemplaret jag har här är tryckt 1955 och kanske är det originalutgåvan. Så här stormar Kalle Stropp in på första sidan:
Boken är alltså skriven av Thomas Funk och jag ser att teckningarna är gjorda av Einar Norelius och det namnet känner jag också igen från tidiga år av mitt liv.