Vem vågar rädda översättarseminariet?
5/5 -2012
Jag kan inte släppa det här med hotet om nedläggning av översättarseminariet vid Södertörns högskola. Så här skriver Jan Stolpe i DN i sin presentation av utbildningen:
Litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola har fungerat i tretton år och blivit en alltmer uppmärksammad framgångssaga. Seminariet är välkänt och respekterat bland dem som sysslar med litteratur inte bara i Sverige.
Och så här berättar han om det som nu sannolikt kommer att hända och om vad denna tanklösa hantering av ett stort värde skulle innebära och ytterligare något om kursernas innehåll och form:
Men nu är det slut på det roliga. Seminariet hotas av nedläggning och det fyrtiotal personer som redan lämnat in sina ansökningar till hösten får nog se sig om efter något annat att göra. Jag undrar om medlemmarna av fakultetsnämnden, som inom kort kommer att hålla i yxan, riktigt fattar vad som står på spel. Seminariet är unikt i sin art. Översättarkurser finns det numera på flera håll i högskolevärlden, men utbildningen på Södertörn är ensam om sin renodlat skönlitterära inriktning. Till formen är det en konstnärsutbildning: för antagning krävs inga betyg, man söker på arbetsprov och ska alltså kunna visa att man har talang. Arbetsproven bedöms av erfarna översättare som sedan undervisar i små grupper om fem-sex deltagare.
Dessutom presenterar han något av vad översättarseminariets deltagare har åstadkommit efter att de avslutat utbildningen:
Många nu verksamma översättare har gått på Södertörn, några har startat egna förlag – Sekwa, som utger kvinnliga franska författare, är ett av dem, Aspekt, som utger tjeckiska verk, ett annat. Zbigniew Kruszynski är sedan många år handledare för en grupp som översätter från svenska till polska och genom hans studenter har långt över hundra svenska verk publicerats i Polen.
Jan Stolpe pekar på det självklara i att något kan vara dyrare än något annat utan att för dens skull vara för dyrt:
Men att vissa kurser är dyrare än genomsnittet torde inte vara något okänt i universitetsvärlden och leder inte alltid automatiskt till nedläggning.
Han visar på det trista faktum att Södertörns högskola behagar ignorera att den härbärgerar en pärla:
I en skrivelse till fakultetsnämnden om seminariets framtid konstaterar prefekten Martin Wottle sorgset att seminariet ”är mer känt utanför Södertörns högskola än inom”. Det är väl just där det sitter. Varför är inte högskoleledningen stolt över att hysa litterära översättarseminariet?
I samma tidning finns också ett upprop från ett antal bokförlag i Sverige som ger ut översatt litteratur, ett upprop som ber Södertörns högskola att sansa sig och ompröva sitt förhastade beslut.
SvD har också en artikel om eländet. Jag citerar en passage ur den:
Översättaren Aimée Delblanc är projektledare för översättarseminariet och beskriver beskedet som chockartat.
–Det är ett kulturellt kapital som slås sönder. Det har grundats flera förlag av deltagare som har gått hos oss och förlagen tycker att det är en kvalitetsstämpel att anlita översättare som har gått Litterära översättarseminariet, säger Aimée Delblanc.
Och den här:
–Utan översättarseminariet hade vi till exempel inte haft Orhan Pamuk direktöversatt från turkiska till svenska, säger Aimée Delblanc.
Vad göra? Är det viktigt att översättarseminariet finns just på Södertörns högskola? Egentligen inte, det viktiga är att det finns. Var i Sverige fins en värdig mottagare av detta kulturella guld? Ingenstans? Kunde man kanske låta seminariet ambulera mellan olika universitet? Nej, detta är ingen ideallösning, men om det inte finns någon värdig mottagare vore det kanske ändå värt ett försök.
Ännu ett steg nedåt mot barbariet
4/5 -2012
Genom en av mina översättarbekanta fick jag igår veta att den – sägenomsusade – skönlitterära översättarutbildningen på Södertörns högskola är hotad på grund av trubbig kortsiktighet och brist på förståelse för kulturens omistliga värden. John Swedenmark skriver i Aftonbladet bland annat så här om detta sorgliga steg nedåt mot barbariet (som ju egentligen aldrig är långt borta och som vi därför ständigt måste vara vaksamma mot):
Ekonomerna har tagit över makten från politikerna, och utövar den på ett sätt som påverkar och utarmar tänkandet.
Det allra senaste exemplet är så illavarslande att det borde stämma till omedelbar eftertanke, och politisk brandkårsutryckning.
Som översättare och kulturredaktör har jag med stolthet och tacksamhet observerat hur det litterära översättarseminariet vid Södertörns högskola blivit en framgångssaga såväl innehållsmässigt som kulturellt.
Genom att utbilda hela generationskullar av nya översättare från försummade språk har de lagt grunden för utgivning och kulturkontakter som kommer att vara i många decennier, minst. Det handlar då inte bara om att undfägna svenska läsare med nya spännande böcker, utan lika mycket om att göra Sverige delaktigt i vad litteraturforskaren Pascale Casanova kallar litteraturens världsrepublik – det världsomspännande kritiska samtal som via litteraturen förbinder världens alla vrår i en undersökning som ytterst handlar om frihet. Dessutom har litterära översättarseminariet på ett estetiskt och yrkesmässigt plan fungerat som ett laboratorium för fördjupad förståelse av översättning och kulturmöten.
Nu har Södertörns högskola kommit fram till att denna verksamhet inte passar in i bokföringen. Eftersom det är en resurskrävande utbildning kan den inte bara försörja sig på de tilldelningspoäng, HÅP, som är grundplåten i varje högre utbildning. Nu har Högskolan bestämt att översättarseminariet inte ska få några extrapengar längre, vilket är det samma som en nedläggning till förmån för andra mer foträta utbildningar.
Och här är artikelns avslutande rader:
Om en välfungerande institution, vars skördar inte ens kan uppskattas, därför att de tillhör framtiden, får stryka på foten av standardiseringsskäl, då minskar hoppet för själva humanismen som livshållning, och vi kan vara än mer säkra på att bokhållarna är i färd med att ta över fullständigt. I ett avlägset litet land som desperat behöver kontakter utåt också på andra nivåer än byråkraternas.
Och för den som vill läsa hela artikeln.
Vid sidan om känner jag också ett slags personlig skam. För bara någon månad sedan berättade jag stolt för mina studenter i Zagreb om Södertörns översättarutbildning och framhöll den som något att efterlikna här.
I bokskogen på Medvednica
3/5 -2012
Jag har inte riktigt hunnit få balans på tillvaron efter den senaste slovenska resan, så jag blickar tillbaka till en vandring på Medvednica i slutet av april. Vandringen sträckte sig genom ljusgröna bokskogar översköljda med ett nästan bländande solljus. Vi hade ett mål som vi inte nådde, men ”vägen var mödan värd”.
Här ser ni det strävsamma vandrarparet Buba och Londi och lite längre fram anar ni kanske ljuspälsad hundperson. Kan det vara Larisas Lu? Eller är det bara en tillfälligt förbipasserande vandrare?
Så här grön är skogen. Så här grön är tillvaron, tänker man där inne.
Aber Jakob ist immer quer über die Gleise gegangen…
29/4 -2012
När jag går och handlar på Mercator som ligger fem minuter härifrån på andra sidan Vukovarska brukar jag inte gå över vid övergångsstället. I stället brukar jag gå över spårvagnsspåren ungefär mitt emot den livaktiga zigenska biltvätten ”Leko”.
blick mot ”hemsidan”
När jag går över spåren och åt båda hållen håller utkik efter de snabbt framrusande spårvagnarna kommer alltid samma citat ur Uwe Johnsons Mutmaßungen über Jakob för mig: ”Aber Jakob ist immer quer über die Gleise gegangen.” Jakob blev överkörd av ett lok där i novemberdimman. Var det en olycka? Var det självmord? Eller var det Stasi som låg bakom?
Här är det just nu så långt ifrån novemberdimma som man kan tänka sig, men det ändrar ingenting. När jag går över spåren tänker jag det här.
°°
Londi och jag ger oss ut på en liten resa igen, så pausträdet vilar några dagar.
I stället för ”jat”
28/4 -2012
Egentligen hade jag tänkt underhålla er lite med det gåtfulla sydslaviska ljudet (om det nu verkligen bara är ett ljud) ”jat” och kanske till och med skriva en liten historia med ”jat” som subliminal huvudperson, men jag orkar inte för gårdagens kväll mötte morgonen på Londis och min hemväg. Igår var Janicas disputation och kvällen började med drinkar på Kino Europas uteservering i glada vänners lag och fortsatte sedan stilenligt och lyckligt.
Nå, jag ska berätta om en liten språklig upptäckt jag gjorde under ett samtal ganska tidigt på kvällen. Maria, en väninna till festföremålet, berättade om ett tärningsspel hon spelade i sin barndoms Mostar. Till spelets regler hörde att man inte sa talen på vanligt sätt: jedan, dva, tri, četeri, pet, šest. I stället använde barnen ett magiskt språk som de föreställde sig var turkiska. Så här: jek, du, se, ?, penj, sjesj. Namnet för ”fyra” hade för tillfället fallit bort ur Marias minne. Jag lyssnade överraskad för jag kände ju igen de där orden. Jag har ett persiskt/iranskt kapitel i mitt livs historia och jag har ännu något hundratal ord kvar i minnet och räkna till sex kan jag förstås fortfarande: jek, do, se, tjahaar, panj, sjisj. (Min trranskribering är lite egenvillig, ”o” och ”u” har tyskt mönster, men resten har svenskan som mall.)
vi strök förbi ett hörn av Trg bana Jelačića på vägen mot Kino Europa
Gammalt porslin
27/4 -2012
Vi går in här över en lånad – blåmålad – porslinsbro:
Gammalt porslin
En kung i Sachsen samlade porslin,
Men samlingsvurmen blef en riktig sjuka.
Han bytte bort till kungen i Berlin.
Sitt garde — tänk — mot en kinesisk kruka!
Femhundra man med sabel och karbin,
Som preussarn visste att förträffligt bruka,
I exercisen smidiga och mjuka,
I krig en mur, tänk, mot — en blå terrin!
Femhundra man med hårpung och med puder!
Slikt dårhusdåd allt vanvett öfverbjuder
Från världens början — ja, så tycker ni.
Se’n bytet gjordes, har ett sekel svunnit:
Femhundra tappra hjärtan brista hunnit,
Den gamla krukan — hon står ännu bi.
från Röhsska museet
Det här ansiktet som tittar genom tiderna får här stå som en bild av diktens kruka.
Förbi låsta öppna dörrar
26/4 -2012
(Ni får stå ut med ännu en runda i vårt allra närmaste närområde.) Londi hade ingen lust att gå någon längre promenad denna morgon, så vi slog en lov om det ”kvarter” som innehåller en länga av slitna garage från jugotiden, ett hus som ända sedan vi kom hit varit till hälften rivet, en fallfärdig bondgård och några ultramoderna höghus. Ena sidan av kvarteret kantas av en privat väg som leder fram till ett hus – eller flera – jag aldrig sett på nära håll.
Här kastar vi en blick över axeln utmed garageraderna. Jag tycker mig känna igen de här garagen från min tid i Greifswald, DDR – samma material, samma färger, samma stämning (det lilla ägandet saltat med en längtan bort):
Jag försöker smygfotografera Londi i någon naturlig pose, men hon har sett kameran och intar därför raskt den ställning som får henne att påminna om ett svart litet tält oåtkomligt för allt personligt:
De flesta av garagedörrarna är ordentligt låsta, men en del av dem är öppna ändå:
