Blogg

Morgonen började med lugn osäkerhet: kommer vi till Köpenhamn och sedan Sverige eller inte? Får Miki åka ”togbuss” eller ej? Ja, dagen blev för full för att kunna sammanfattas ordentligt på kvällen, så jag stoppar som igår in mina råanteckningar från resan rakt här:

”Neustadt, vi försöker igen, sitter på en bänk/i gräset vid Hospitalkirche zum heiligen Geist, ”för moderna pilgrimer”, är vi moderna? sov gott trots gårdagens kaos, luften är vit och nordisk, folk talar som Thomas Mann beskriver det i Tonio Kröger, lite snabbt och hafsigt och ändå betänksamt (min tolkning av ett suddigt minne), vattnet är ljusblått och husen vita eller av ganska mörkt tegel, det luktar hav och måsarna skriker – denna jord, vi sitter vid kanten av munkliga små kryddtäppor, jag betraktar eller drömmer, Miki luktar och spejar, det finns också rosor, i denna stund tillhör dagen oss, tåget dröjer, så det går inte att ha bråttom, verkligen en resa, vi har åkt fram och tillbaka Neustadt-Sierksdorf tills vi slutligen nådde Puttgarden, ingen förstår men man kan inte förstå allt, färja Puttgarden-Rødby, förstår inte hur vi kom på men så satt vi där under måsarna och himlen,

framme i Rødby språngmarsch till en automat som hela tiden skrev ”husk kortet”, ja, jag hoppade hela tiden över något steg i min nervositet, men så till sist en biljett till mig och en barnbiljett till Miki, sedan sprang vi för jag visste att vi bara hade fem minuter på oss, vi hittade ersättningsbussarna (ja, Miki får åka den typen av buss även om någon sagt nej under mitt frågande) frågade, kom rätt och så hoppade vi på, ett par sekunder senare startade bussen tre minuter för tidigt, men i efterhand kan man inte oroa sig, vi far genom ett friskt landskap i grönt och gult och jag tittar ner på just den där lilla vita gården som jag tänkt på så ofta”

Ja, och vi kom fram till Köpenhamn alldeles för tidigt och jag köpte en biljett av Skånetrafiken, tror jag, fort gick det i alla fall, och sedan var vi på vår perrong och tåget kom och vi steg på. Det var trångt men de flesta log vänligt mot Miki. Jag hade väntat mig passkontroller på gränsen till Sverige, men det har man visst slutat med. Så var vi i Lund och hoppade av och gick enligt Suzannes instruktion ”den gamla vägen” genom tunneln, stretade på till busshållplatsen och bussen kom samtidigt med oss, vi kunde inte betala för det var fel på apparaten och så for vi iväg och hem till Suzanne och det blev ett glatt återseende. (I to je to.)

Medan vi åkte genom Sachsen-Anhalt från Halle till gränsen mot Niedersachsen, som jag undrade över var den löper, och sedan vidare mot Lübeck, var jag just så lugn som man bör vara när man ska möta en kris. Miki var också lugn och vilade en del, fast på morgonen hade han tittat så här på mig från under frukostbordet.

Jag tittade ut genom fönstret och på mina medpassagerare och antecknade lite av varje. Jag hade tänkt renskriva dem till kvällen. Vi skulle ju komma fram rätt tidigt till Lübeck. Nå, allt blev annorlunda, så nu får ni anteckningarna i råversion:

”Lövskogar, industriruiner, vid Dessau extra stora och hotfullt vackra, senare tallskog av det där slaget – snett framför mig satte sig en tjej med långa ben och ett blekt melankoliskt ansikte, hennes långa hår hade samma färg som tallstammarna,

alla dessa storslagna övergivna stationsbyggnader, ersatta av olyckliga biljettautomater, inga människor träffas snart längre i dessa vardagens utbyten, alla Schrebergärten men fler på gårdagens sträcka – mikrovärldar från DDR-tiden, nischer utom räckhåll (nästan) för statens bevakande öga och förtryckande hand, på tåget från(?) Magdeburg en mamma med två små pojkar, mamman berättade vad de skulle göra när de kom fram till Tangermünde och jag tänkte på en roman av Fontane som utspelar sig där, sedan sa hon till pojkarna att strax skulle stiga av Wo denn? frågade den större, Na, in Stendal, svarade mamman lugn och angav också det självklara med rösten, ja, var annars ska man stiga av, tänkte jag,

Stederdorf Niedersachsen, så kommer något danskt i landskapet och sedan de frodiga valnötsträden i Lauenburg an der Elbe, min tanke flyger sedan till ett annat Lauenburg, Uelzen, Hundertwasserbahnhof – hann inte titta”

Ja, där tog anteckningarna slut av ingen särskild anledning. Vi kom fram till Lübeck sent på eftermiddagen och allt verkade enkelt, men det var det inte. Först fick jag veta att det inte finns några platser på morgondagens tåg till Köpenhamn, sedan inget hotellrum utom ett hutlöst dyrt och jag tänkte så här mycket betalar jag inte om jag ändå inte kommer vidare. Jag tänkte hit och dit: Flensburg? Kiel? Travemünde? Men allt hade en hake och jag blev mer och mer desperat och skickade meddelanden och hjälprop till familj och vänner. Förslag rann in men inget var riktigt användbart. Vi åker till Puttgarden, tänkte jag, och så sitter vi där tills vi kommer på någon färja och sedan lirkar vi oss vidare från Rødby. Men tanken på att kanske behöva tillbringa en del av natten i Puttgarden eller Rødby lockade inte. Till slut kom jag att tänka på Neustadt (Holstein) som ligger en bit på vägen och där det finns hotell och liknande. Alex hittade några förslag och jag ringde runt och fick ett ja och så for vi iväg norrut. Under tiden fick jag veta att förbindelserna Neustadt-Puttgarden inte är helt enkla. Jag får medge att sträckan Lübeck-Neustadt är vacker och vägen från stationen till vårt hotell är också det. Se här!