Blogg

Banvaktare Thiel – förord

Sedan ett par år översätter jag för det lilla modiga förlaget Hastur. Det första jag översatte för förlaget var en samling berättelser av E.T.A. Hoffmann, en samling som fick namnet ”Magnetisören och andra berättelser”. I slutet av januari i år publicerade jag förordet till samlingen här. Den andra boken var ”Banvaktare Thiel” av Gerhart Hauptmann. Och här följer nu förordet jag skrev till den boken.

Bland naturalismens storheter på litteraturens område känner väl de allra flesta till Zola, Strindberg, Ibsen och Dostojevskij. Till Tyskland kom denna strömning sent och perioden blev kort men å andra sidan mycket intensiv främst tack vare Gerhart Hauptmanns dramer ”Före soluppgången” (1889) och ”Vävarna” (1892), som båda tar upp svåra sociala missförhållanden och tabubelagda ämnen. I det första dramat sänks vi ner i en värld av moraliskt förfall, girighet, alkoholism och självmord. ”Vävarna” tar sin utgångspunkt i en historisk händelse, det schlesiska vävarupproret 1844, och handlar om de fattiga arbetarnas eländiga levnadsvillkor och deras fruktlösa försök att värja sig emot dem och sina översittare. Publikens och kritikens mottagande av dramerna blev entusiastiskt och avvisande i ungefär lika hög grad. Urpremiären av ”Före soluppgången” mynnade ut i en skandal och ett ögonvittne skrev så här om förloppet: ”Från akt till akt tilltog larmet […] till sist skrattade och jublade, hånade och stampade man rakt in i den pågående föreställningen och när pjäsens höjdpunkt närmade sig nådde också tumultet sin klimax”. Det andra dramat, ”Vävarna”, fick på grund av sitt ”provocerande” innehåll inte spelas offentligt förrän två år efter sin tillkomst och kejsar Wilhelm II sa upp sin teaterloge efter att han sett dramat. Skandalerna bidrog dock sannolikt till Hauptmanns och även naturalismens genombrott i Tyskland.

Den deterministiska människosyn – det vill säga att en människas öde bestäms av arv och miljö och att ingen egentlig utveckling är möjlig – som är utmärkande för naturalismen följer Hauptmann bara delvis och hans fiktiva gestalter växer inte sällan, men möjligen inte alltid avsiktligt, ut ur detta ”schema” och blir individer som kan väcka starka känslor hos åskådaren eller läsaren. I novellen ”Banvaktare Thiel”, som är hans första naturalistiska verk, är detta kanske speciellt tydligt.

Hauptmanns författarskap fortsatte i andra riktningar när naturalismen gick mot sitt slut, fast naturalistiska drag dök här och där upp även längre fram i hans litterära produktion. Enligt litteraturvetaren Peter Sprengel kan man finna tre huvudtendenser i Hauptmanns verk efter ”Vävarna”. Den första är ett slags brott med naturalismen och en dragning till neoromantiken och Hauptmann skriver sagospel och versdramer inspirerade av medelhögtyska diktare och grekisk mytologi. Den andra tendensen finner Sprengel i en spänning mellan naturalistiska och idealistiska drag inom ett och samma verk. Och en tredje är enligt Sprengel ett fasthållande vid det naturalistiska tankegodset åtminstone i dramerna som till exempel i det historiska skådespelet ”Florian Geyer” om det tyska bondekriget i början av 1500-talet. Man kan tillägga att en rad av Hauptmanns senare verk var påverkade av symbolismen.

Gerhart Hauptmann föddes 1862 i kurorten Obersalzbrunn i dåvarande Schlesien (idag västra Polen). I skolan vantrivdes han och hade ingen större framgång. Som mycket ung anslöt han sig till en grupp som hade fri kärlek, nakenbad och överhuvudtaget ett friare liv än det som var möjligt i dåtidens Tyskland som mål – man ville i Rousseaus anda ”tillbaka till naturen”. Hauptmann började i tjugoårsåldern skriva lyriska dramer men först ville han egentligen bli skulptör och besökte flera konstskolor, men efter en tid gav han upp dessa studier. När han var 23 gifte han sig med Marie Thienemann, en rik köpmansdotter, och blev genom det ekonomiskt oberoende och kunde utan materiella bekymmer ägna sig åt sitt spirande författarskap. Som ett kuriosum kan nämnas att två av hans bröder gifte sig med två av Marie Thienemanns systrar.

Genom att – bortsett från under den naturalistiska perioden av sitt skrivande – oftast hålla sig i bakgrunden när det gällde politik och genom en viss opportunism lyckades han klara sig ifrån större kontroverser med någon av sin livstids fyra tyska statsbildningar: kejsarriket, Weimarrepubliken, nationalsocialismen och efterkrigstiden. Vissa av hans dramer fick periodvis spelförbud, men han fick också ta emot en rad utmärkelser både i hemlandet och internationellt. 1912 tilldelades han Nobelpriset i litteratur.

År 1901 bosatte sig Hauptmann, efter bland annat en tid i Berlintrakten, i Agnetendorf i Schlesien (idag Jagniątków i Polen) och lät bygga ”Haus Wiesenstein”, en praktfull borgliknande villa, som blev både hem, arbetsplats och mötespunkt för konstnärer inom olika genrer. Berättelser om hur Hauptmann ”höll hov” i villan cirkulerade. Den tyske författaren Hans Pleschinski skrev 2018 romanen ”Wiesenstein” om Hauptmanns liv där inklusive om Röda arméns intåg i Agnetendorf. Genom ett sovjetiskt skyddsbrev fick Hauptmann ändå tillåtelse att bo kvar där fram till sin död sommaren 1946.

Redan under sin livstid lockade Hauptmann inte minst på grund av sin ofta ganska pompösa framtoning till både porträtt och nidporträtt i såväl målningar som texter. Det mest bekanta är utan tvivel Thomas Manns mynheer Peeperkorn i romanen ”Bergtagen”, där Mann fyller sidorna i flera kapitel med Peeperkorns tunga våmliga gestalt och åbäkiga åtbörder och på samma gång skapar ett fullt igenkännbart Hauptmann-porträtt: ”Clavdias entré hade varit ljudlös, ty bakom henne hade mynheer Peeperkorn stängt glasdörren – lång, bred och högpannad, med det mäktiga huvudet omgivet av vita flammor hade han följt hack i häl på ressällskapet”. Och det var också många som kände igen honom, bland andra han själv. Först tog han illa vid sig och skrev till de båda författarnas gemensamma förläggare ett besvärsbrev, där han tog upp en rad olustiga likheter mellan honom själv och romanfiguren: de små bleka ögonen ”utan färg rentav”, den stora köttiga näsan, de vidlyftiga gesterna, alla de pampigt inledda anförandena som sedan rann ut i sanden, hans klädsel, ordval och hans långa spetsiga naglar. Thomas Mann svarade med ett långt och ormtjusaraktigt besvärjande ursäktsbrev och Hauptmann godtog förvånande nog ursäkten utan omsvep och svarade raskt med ett telegram: ”Fjärran från att hysa agg hälsar jag er med den gamla hjärtligheten. Brev följer.”

Under några år under andra hälften av 1880-talet bodde Hauptmann med sin första fru i Erkner utanför Berlin. Här föddes parets tre söner och här kom också ”Banvaktare Thiel” till. Hauptmann kallade boken i naturalistisk anda för en ”novellistisk studie” för att markera objektivitet och distans. Miljön eller naturen i novellen är hämtad från området kring Erkner, samma stramt raka dystra tallar och markens karghet under dem finns i verklighet och verk. Och järnvägen Berlin-Breslau som löper genom berättelsen hade på Hauptmanns tid en station i Erkner. Novellen markerar ett brott med 1800-talets tyska novelltradition som i de flesta fall förde från kris eller kaos till någon form av harmoni eller balans – här störtar i stället handlingen från en relativt lugn vardaglighet nerför en hisnande brant. Det deterministiska draget i människoskildringen följer naturalismens idéer men spränger också gång på gång dess gränser och det är omöjligt att som läsare inte känna något för gestalterna i novellen. Det undermedvetna och det irrationella är starka krafter som driver skeendet framåt och håller människorna i novellen i sitt grepp. Motsägelsefulla drifter eller drivkrafter styr huvudpersonens handlingar på ett allt mer betvingande sätt. Hauptmann ger tekniken i form av tåget och rälsen en demonisk roll som undan för undan laddas med alltmer skräck. Ur en skildring av en enkel och rättskaffens mans vardag med familjeliv och samvetsgrant utförda arbetsuppgifter växer ett fasansfullt drama fram. Naturskildringen är på samma gång detaljerad som den är inhöljd i ett lite strävt romantiskt skimmer – ljusets vandring över tallstammarna vid solnedgången är ett återkommande element – som ibland, särskilt mot slutet, rullar över i det skräckromantiska. Landskapet tillsammans med järnvägen och då särskilt loket som stormar fram i mörkret kan på ett plan läsas som speglingar av inre processer i huvudpersonen. Det är en gastkramande historia som dukas upp inför läsarens ögon och det är svårt att frigöra sig från intrycken efteråt. Kanske är ”Banvaktare Thiel”, trots det lilla formatet och trots att novellen var bland det allra första Hauptmann skrev, höjdpunkten i hans verk.

På Simpas terrass igen

Nu när Miki och jag bor sjuttiosju steg längre bort från Simpa än förut, så går vi aldrig dit under den kalla delen av året, men nu är den varma tiden här, så nu kan vi på nytt dricka vårt morgonkaffe på Simpas terrass. Miki tycker ju om blickfältet från den upphöjda platsen och i ”parken” händer det ju ofta något hundspännande och så får han en gotta av Hana när hon kommer med kaffet. Och jag njuter av den gamla hemkänslan.

På hemvägen tittade jag in i den där speciellt blomstrande trädgården vid Brijunska som jag ofta tagit bilder av om vårarna. Nu ser jag den genom de runda ”duvhålen” (som inte är för duvor utan för ljus) från mitt kök.

Magnoliornas blomblad

Det finns dagar då allting handlar om ljusets vandring över jorden, om trädens blomning och flanörernas steg. Ett sådant uttalande är lätt att förneka men förnekandet är lika meningslöst som det är lätt. Miki och jag gick in till stan för att göra ingenting och det gjorde vi också, vi gjorde det i timtal. Och magnoliorna börjar sakta fälla sina blomblad, men de har så många, ingen vet hur många.

En solens dag

Ännu en dag av klaraste vårsol och fullaste vårvärme och ända sedan morgonen är vi ute under den blåaste bland himlar – med undantag för en kort inomhusstund för en sen frukost och lite plock. Någon gång mitt på dagen drog Miki och jag iväg längs bakgatorna bort till Kvatrić för att träffa Đurđica och Hajdi i parken där bakom. Vi såg dem på långt håll från parkens nedre hörn. De satt där i gräset och väntade på oss som var lite sena.

Först drog vi runt ett varv i parken och sedan korsade vi gatan ungefär där fiskkiosken är. Den var vårt mål och vi beställde två ”små” portioner lignje och mineralvatten. I handväskan hade jag lite matovilac och medvjeđi luk som vi också dukade upp. Det blev en perfekt måltid.

Hundarna fick förstås sina bitar nedräckta och vatten fick de i plastmuggar, lite svårdrucket men det gick. Minns inte vad vi pratade om, inga tunga ämnen i alla fall. Kanske berättade Đurđica om hur hon en gång hade trollat fram en festmåltid till ett inte så litet sällskap människor av fem lignje, två melanzane och några potatisar, fast kanske berättade hon detta senare. Nå, efter maten gick vi ut i parken igen och strövade omkring där lite hit och dit, satt lite på en bänk och drack vatten medan hundarna spanade.

Så kom jag på att jag måste försöka köpa hren (pepparrot) innan alla slog igen sina stånd. Hren är tydligen en lite omodern grönsak, om det nu är en grönsak, så jag måste alltid spana efter den och på Kvatrić är det bara en dam som har den. Jag hade tur och fick tag i två rejäla ”klubbor” och för säkerhets skull tog jag en bild för att minnas ståndets position.

Sedan gick vi till ett kafé som Đurđica har som sitt stamställe i det här kvarteret. Där satt vi ett tag och fick lite besök av människor och hundar. Men eftersom det var skugga där så kände vi så småningom att vi behövde komma ut i solen igen och så gick vi slingrig väg hemåt längs gatornas solsidor och till sist hamnade vi i den lilla parken med dammarna och bäcken här på andra sidan Vukovarska. Där fick hundarna vada omkring lite i vattnet och släcka törsten igen.

Vukomeričke Gorice

En vandringssdag igen; Vesna föreslog Ključić Brdo i de kulliga lövskogarnas Vukomeričke Gorice. Här växer bok och avenbok och flera slag av ek, det visste jag sedan tidigare, men det var inte därför jag sa ja. Jag sa ja för att alla de här platserna, landskapen, vägarna och stigarna är härliga. Zagreb ligger så oerhört lyckligt placerat i världen. Vesna körde den bit som behövde köras och så var vi bland kullarna. Det vimlade av primula och andra blommar, men primulan var överallt och lyste starkast.

Vi gick först längs vinodlingar och förbi några byar eller små samlingar av hus. Tama och Miki sprang kors och tvärs genom odlingarna, backe upp och backe ner.

Långa sträckor gick vi genom bokskog och här och där såg vi små stånd av medvjeđi luk, men vi plockade inte eller vi åt bara några blad då och då. Vi tänkte oss ett riktigt ställe.

Så hittade vi avtagsvägen upp till Ključić Brdo där det finns ett slags stor lantlig restaurang. När vi kom upp dit såg vi att det var fullt med folk och att de flesta verkade ha tagit sig dit med bil. Inga bord var lediga, varken ute eller inne, men vi lyckades få loss kaffe och štrudla – ja, den underbaraste Apfelstrudel man kan tänka sig. Vi hittade en bra plats med bänkar alldeles vid stängslet till vildsvinshägnet. Ingen annan ville ha platsen på grund av lukten och först tvekade vi, men lukten försvann ganska snart, eller ja, vi vande oss. Efter rasten gick vi nerför backen igen och vidare ner till en slingrade bäck eller å. Vid dess ena strand fanns ett bra ramslökställe, så där plockade vi varsin påse full. Hundarna lekte i och vid vattnet.

Överallt stod det vitsippor och krokus och andra vårblommor. När vi var färdiga med lökplockandet knatade vi uppför en lång och seg bokskogsbacke. Miki vände mer än en gång för han ville tillbaka till vildsvinen, men vi lyckades hindra honom, fast en gång var det nära att han smet, han är ju jägare och han verkar inte veta vad rädsla är. Tama däremot vet det.

Så småningom nådde vi den högsta punken och sedan var det bara att ”glida” neråt längs den slingrande lilla vägen. Eftermiddagssolen sken milt mellan trädstammarna.