Banvaktare Thiel – förord

Sedan ett par år översätter jag för det lilla modiga förlaget Hastur. Det första jag översatte för förlaget var en samling berättelser av E.T.A. Hoffmann, en samling som fick namnet ”Magnetisören och andra berättelser”. I slutet av januari i år publicerade jag förordet till samlingen här. Den andra boken var ”Banvaktare Thiel” av Gerhart Hauptmann. Och här följer nu förordet jag skrev till den boken.

Bland naturalismens storheter på litteraturens område känner väl de allra flesta till Zola, Strindberg, Ibsen och Dostojevskij. Till Tyskland kom denna strömning sent och perioden blev kort men å andra sidan mycket intensiv främst tack vare Gerhart Hauptmanns dramer ”Före soluppgången” (1889) och ”Vävarna” (1892), som båda tar upp svåra sociala missförhållanden och tabubelagda ämnen. I det första dramat sänks vi ner i en värld av moraliskt förfall, girighet, alkoholism och självmord. ”Vävarna” tar sin utgångspunkt i en historisk händelse, det schlesiska vävarupproret 1844, och handlar om de fattiga arbetarnas eländiga levnadsvillkor och deras fruktlösa försök att värja sig emot dem och sina översittare. Publikens och kritikens mottagande av dramerna blev entusiastiskt och avvisande i ungefär lika hög grad. Urpremiären av ”Före soluppgången” mynnade ut i en skandal och ett ögonvittne skrev så här om förloppet: ”Från akt till akt tilltog larmet […] till sist skrattade och jublade, hånade och stampade man rakt in i den pågående föreställningen och när pjäsens höjdpunkt närmade sig nådde också tumultet sin klimax”. Det andra dramat, ”Vävarna”, fick på grund av sitt ”provocerande” innehåll inte spelas offentligt förrän två år efter sin tillkomst och kejsar Wilhelm II sa upp sin teaterloge efter att han sett dramat. Skandalerna bidrog dock sannolikt till Hauptmanns och även naturalismens genombrott i Tyskland.

Den deterministiska människosyn – det vill säga att en människas öde bestäms av arv och miljö och att ingen egentlig utveckling är möjlig – som är utmärkande för naturalismen följer Hauptmann bara delvis och hans fiktiva gestalter växer inte sällan, men möjligen inte alltid avsiktligt, ut ur detta ”schema” och blir individer som kan väcka starka känslor hos åskådaren eller läsaren. I novellen ”Banvaktare Thiel”, som är hans första naturalistiska verk, är detta kanske speciellt tydligt.

Hauptmanns författarskap fortsatte i andra riktningar när naturalismen gick mot sitt slut, fast naturalistiska drag dök här och där upp även längre fram i hans litterära produktion. Enligt litteraturvetaren Peter Sprengel kan man finna tre huvudtendenser i Hauptmanns verk efter ”Vävarna”. Den första är ett slags brott med naturalismen och en dragning till neoromantiken och Hauptmann skriver sagospel och versdramer inspirerade av medelhögtyska diktare och grekisk mytologi. Den andra tendensen finner Sprengel i en spänning mellan naturalistiska och idealistiska drag inom ett och samma verk. Och en tredje är enligt Sprengel ett fasthållande vid det naturalistiska tankegodset åtminstone i dramerna som till exempel i det historiska skådespelet ”Florian Geyer” om det tyska bondekriget i början av 1500-talet. Man kan tillägga att en rad av Hauptmanns senare verk var påverkade av symbolismen.

Gerhart Hauptmann föddes 1862 i kurorten Obersalzbrunn i dåvarande Schlesien (idag västra Polen). I skolan vantrivdes han och hade ingen större framgång. Som mycket ung anslöt han sig till en grupp som hade fri kärlek, nakenbad och överhuvudtaget ett friare liv än det som var möjligt i dåtidens Tyskland som mål – man ville i Rousseaus anda ”tillbaka till naturen”. Hauptmann började i tjugoårsåldern skriva lyriska dramer men först ville han egentligen bli skulptör och besökte flera konstskolor, men efter en tid gav han upp dessa studier. När han var 23 gifte han sig med Marie Thienemann, en rik köpmansdotter, och blev genom det ekonomiskt oberoende och kunde utan materiella bekymmer ägna sig åt sitt spirande författarskap. Som ett kuriosum kan nämnas att två av hans bröder gifte sig med två av Marie Thienemanns systrar.

Genom att – bortsett från under den naturalistiska perioden av sitt skrivande – oftast hålla sig i bakgrunden när det gällde politik och genom en viss opportunism lyckades han klara sig ifrån större kontroverser med någon av sin livstids fyra tyska statsbildningar: kejsarriket, Weimarrepubliken, nationalsocialismen och efterkrigstiden. Vissa av hans dramer fick periodvis spelförbud, men han fick också ta emot en rad utmärkelser både i hemlandet och internationellt. 1912 tilldelades han Nobelpriset i litteratur.

År 1901 bosatte sig Hauptmann, efter bland annat en tid i Berlintrakten, i Agnetendorf i Schlesien (idag Jagniątków i Polen) och lät bygga ”Haus Wiesenstein”, en praktfull borgliknande villa, som blev både hem, arbetsplats och mötespunkt för konstnärer inom olika genrer. Berättelser om hur Hauptmann ”höll hov” i villan cirkulerade. Den tyske författaren Hans Pleschinski skrev 2018 romanen ”Wiesenstein” om Hauptmanns liv där inklusive om Röda arméns intåg i Agnetendorf. Genom ett sovjetiskt skyddsbrev fick Hauptmann ändå tillåtelse att bo kvar där fram till sin död sommaren 1946.

Redan under sin livstid lockade Hauptmann inte minst på grund av sin ofta ganska pompösa framtoning till både porträtt och nidporträtt i såväl målningar som texter. Det mest bekanta är utan tvivel Thomas Manns mynheer Peeperkorn i romanen ”Bergtagen”, där Mann fyller sidorna i flera kapitel med Peeperkorns tunga våmliga gestalt och åbäkiga åtbörder och på samma gång skapar ett fullt igenkännbart Hauptmann-porträtt: ”Clavdias entré hade varit ljudlös, ty bakom henne hade mynheer Peeperkorn stängt glasdörren – lång, bred och högpannad, med det mäktiga huvudet omgivet av vita flammor hade han följt hack i häl på ressällskapet”. Och det var också många som kände igen honom, bland andra han själv. Först tog han illa vid sig och skrev till de båda författarnas gemensamma förläggare ett besvärsbrev, där han tog upp en rad olustiga likheter mellan honom själv och romanfiguren: de små bleka ögonen ”utan färg rentav”, den stora köttiga näsan, de vidlyftiga gesterna, alla de pampigt inledda anförandena som sedan rann ut i sanden, hans klädsel, ordval och hans långa spetsiga naglar. Thomas Mann svarade med ett långt och ormtjusaraktigt besvärjande ursäktsbrev och Hauptmann godtog förvånande nog ursäkten utan omsvep och svarade raskt med ett telegram: ”Fjärran från att hysa agg hälsar jag er med den gamla hjärtligheten. Brev följer.”

Under några år under andra hälften av 1880-talet bodde Hauptmann med sin första fru i Erkner utanför Berlin. Här föddes parets tre söner och här kom också ”Banvaktare Thiel” till. Hauptmann kallade boken i naturalistisk anda för en ”novellistisk studie” för att markera objektivitet och distans. Miljön eller naturen i novellen är hämtad från området kring Erkner, samma stramt raka dystra tallar och markens karghet under dem finns i verklighet och verk. Och järnvägen Berlin-Breslau som löper genom berättelsen hade på Hauptmanns tid en station i Erkner. Novellen markerar ett brott med 1800-talets tyska novelltradition som i de flesta fall förde från kris eller kaos till någon form av harmoni eller balans – här störtar i stället handlingen från en relativt lugn vardaglighet nerför en hisnande brant. Det deterministiska draget i människoskildringen följer naturalismens idéer men spränger också gång på gång dess gränser och det är omöjligt att som läsare inte känna något för gestalterna i novellen. Det undermedvetna och det irrationella är starka krafter som driver skeendet framåt och håller människorna i novellen i sitt grepp. Motsägelsefulla drifter eller drivkrafter styr huvudpersonens handlingar på ett allt mer betvingande sätt. Hauptmann ger tekniken i form av tåget och rälsen en demonisk roll som undan för undan laddas med alltmer skräck. Ur en skildring av en enkel och rättskaffens mans vardag med familjeliv och samvetsgrant utförda arbetsuppgifter växer ett fasansfullt drama fram. Naturskildringen är på samma gång detaljerad som den är inhöljd i ett lite strävt romantiskt skimmer – ljusets vandring över tallstammarna vid solnedgången är ett återkommande element – som ibland, särskilt mot slutet, rullar över i det skräckromantiska. Landskapet tillsammans med järnvägen och då särskilt loket som stormar fram i mörkret kan på ett plan läsas som speglingar av inre processer i huvudpersonen. Det är en gastkramande historia som dukas upp inför läsarens ögon och det är svårt att frigöra sig från intrycken efteråt. Kanske är ”Banvaktare Thiel”, trots det lilla formatet och trots att novellen var bland det allra första Hauptmann skrev, höjdpunkten i hans verk.