Blogg

Greifswald, DDR 22.9 1981

![Greifswald](/wp-content/180pxHGW_1989_1_01.jpg @alignright)Här kommer (som utlovat) den första lilla dagboksanteckningen från mitt år som utlandslektor i Greifswald:

22.9 1981

Igår träffade jag för första gången rektor Joachimi. Han höll ett slags inledningsanförande till mig. Det började så här: ”Vi i DDR är för freden. Du får inte göra någon krigspropaganda.” Sedan gick han vidare: ”Du ska ha ett mänskligt, alltså inget djuriskt förhållande till dina kolleger.” ( Det här sista förstår jag egentligen inte alls. Men kanske hänger det på något sätt ihop med att jag härom dagen sa till några av de andra språklärarna att jag inte tänker använda ”Neues Deutschland” i min undervisning. Men ”djurisk” förstår jag ändå inte…) Joachimis tal fortsatte sedan bland annat så här:”I undervisningen har du naturligtvis fria händer, men du måste rätta dig efter de andra lärarna och ”Neues Deutschland” är den viktigaste delen av kurslitteraturen för översättningskursen.”

Jag hoppas det inte blir värre…

Görlitz – Zgorzelec

Medan jag sorterar intrycken från min/vår polsk-tyska resa på jakt efter Olga Tokarczuks by börjar jag med att ge en liten glimt från resans nästsista anhalt, gränsstaden Görlitz/Zgorzelec, en stad jag också besökte i våras (då med Jelena):

G-Z

Den nya bron över Neiße mellan Görlitz och Zgorzelec är som en utsträckt hand mellan det gamla och det nya Europa. Det pågår, åtminstone dagtid, en ständig rörelse i båda riktningarna och man hör både polska och tyska i vimlet.

Görlitz är sedan gammalt en knutpunkt och mötesplats. Här korsade en gång Via Regia – den östvästliga handelsvägen från Galizien till Galicien – vägen från Östersjön till Adriatiska havet. Idag ligger den tyska staden Görlitz på floden Neißes västra sida och den polska staden Zgorzelec på den östra. Före 1945 var detta en stad. Under en period fanns det sju broar mellan de båda sidorna. Andra världskriget klippte av alla förbindelser och under den kommunistiska tiden fanns det bara en – strängt bevakad – bro här. Sedan oktober 2004 finns också Altstadtbrücke, en bro för fotgängare som binder samman de centrala delarna av de båda städerna. Den delade staden håller på att växa ihop igen. Man samarbetar på kommunal nivå, till exempel besöker en del polska barn tyska skolor och daghem och vice versa. På konstens område pågår det ett intensivt utbyte med gemensamma utställningar och installationer.

![Görlitz](/wp-content/PICT0/PICT0218.jpg @alignleft)Den tyska sidan av staden har kommit långt i restaureringsarbetet efter DDR-tidens förfall och en del kallar den åter för ”Tysklands vackraste stad”. Här finner man gotisk arkitektur, renässanshus och barockpalats och varuhuset Karstadt är inrymt i en praktfull jugendbyggnad. På den polska sidan har man inte hunnit lika långt med renoveringen, men husen längs de större gatorna i centrum har redan fått en första ansiktslyftning.

Ett stort problem för Görlitz är den demografiska strukturen – staden riskerar att bli ett ”Pensionopolis”. Lösningen finns i Zgorzelec, där befolkningen är betydligt yngre. I Görlitz står många av de vackra husen tomma, i Zgorzelec är det bostadsbrist. Båda har mycket att vinna på ett närmande och sammangående.

Zgorzelec

Görlitz har nominerats till europeisk kulturhuvudstad 2010. Nästa år faller avgörandet i en omröstning på europeisk nivå.

Till Nowa Ruda

![OT](/wp-content/17.jpg @alignright)Imorgon bitti (eller i alla fall halvbitti) bär det av mot Nowa Ruda/Neurode, Olga Tokarczuks plats i världen, platsen för romanen ”Daghus, natthus”. Om en vecka tänker jag vara tillbaka här under pausträdet och säga saker igen. Inför avfärden läser jag upp kapitlet ”Ord” i romanen för er:

Ord

Hela kvällen satt vi och drack det tjeckiska vinet med solrosetiketten och diskuterade namn. Vad var det för en typ egentligen som förpolskade de tyska ortsnamnen på nätterna? Ibland fick han verkliga snilleblixtar, ibland var ordsmidet av det mera huvudvärksframkallande slaget. Han benämnde allt från början, han skapade hela denna bergiga, kuperade värld. Vogelberg gjorde han om till Nieroda, Gotschenberg döpte han i patriotisk anda till Polska Bergen, av det melankoliska Flucht lyckades han bara åstadkomma det banala Rzedzina, i gengäld lyckades han göra om Magdal-Felsen till Bógdal, ”Gudagåva”. Men varför i all sin dar Kirchberg fick bli Cerkwica och Eckersdorf Bozków lär vi nog aldrig kunna lista ut.

Det är ju så att orden och föremålen skapar ett symbiotiskt rum, precis som svampar och björkar. Orden växer på föremålen och först då når de innebördsmässigt sin fulla mognad och är färdiga att uttalas, när de växer i landskapet. Först då kan man leka med dem som med ett moget äpple, känna doften av och smaka på dem, känna med tungan på ytan och sedan med en smäll klyva det på mitten för att undersöka dess genant saftiga inre. Sådana ord dör aldrig, eftersom de hela tiden förmår alstra nya betydelser, de växer utåt mot världen; så länge inte språket dör.

Med människor är det förmodligen samma sak, eftersom de inte klarar att leva avskilda från en plats. Alltså är människorna ord. Bara som sådana blir de verkliga.

Kanske ver det det Marta hade i tankarna när hon skrämde mig med följande ord: ”Om du bara finner din plats – så blir du odödlig.”

NR

Östtyskland – ”En talande rankinglista”

![FK](/wp-content/pic_bio_04.jpg @alignleft)Idag presenterar jag den sista delen av Freya Kliers essä ”Elitens förhindrade återkomst”. För nytillkomna läsare kan jag berätta att essätexten är en tolkning eller snarare en konsekvent genomförd analys av orsakerna till den mycket långsamma utvecklingen i Tysklands östra förbundsländer. Intressant i sammanhanget är också att två personer – Gregor Gysi och Oskar Lafontaine – som figurerar i Freya Kliers text har relativt framskjutna positioner i det nu stundande tyska valet.

En talande rankinglista

Många människor i Brandenburg och Sachsen har av rädsla för morgondagen valt gårdagen. Det är inte bara skamligt utan också – om man tänker på det ekonomiska läget – otroligt dumt. För den enda möjligheten att få fart på ekonomin i Öst och därmed ge nya arbetstillfällen, är att skapa ett klimat som lockar till sig företagare. En tillväxt av högerradikala partier lika väl som ett fasthållande vid de gamla förtryckarna skrämmer emellertid bort internationella intressenter.

Nyligen offentliggjordes i det ekonomiska magasinet ”Wirtschaftswoche” en studie som bland annat innehöll en rankinglista över alla de tyska förbundsländernas ekonomiska tillväxtpotential. Resultatet kan användas som en illustration till mina utläggningar här:

På de sista platserna bland de 16 förbundsländerna hittar vi Brandenburg, Mecklenburg/Vorpommern och Berlin – alltså just de förbundsländer där PDS är med och regerar eller – som i ”Stolpe-Land” – där det råder ett andligt klimat som i hög grad påminner om det som fanns i DDR. Dessa ”jumbo”-länder får enligt ekonomiska experter ingen ordning på något, de har stora skulder och de har jagat viktiga investerare på flykten med sina ideologiska och politiska trätor.

Och: de är identiska med de förbundsländer som fortfarande behandlar främlingar speciellt aggressivt och arrogant… och ännu mer mobbad eller ignorerad blir man om man hör till gruppen av hemvändande östtyskar. Det framgår klart att det råder ett samband mellan trångsynthet och utebliven ekonomisk tillväxt – man får dock naturligtvis inte glömma att det visst finns kreativa människor också här, men dessa lider själva under trångsyntheten och fegheten. Thüringen ligger en bit efter Bayern och Hessen och ännu längre fram när det gäller den ekonomiska utvecklingen ligger Sachsen-Anhalt. Detta gör förbundslandslandet dock först sedan ett drygt år: Sachsen-Anhalt har sedan PDS inte längre är med i regeringen tagit sig från plats 12 till plats 4. Högst upp i toppen hittar vi Sachsen: Förbundslandet har inte tvekat att ta in medborgare som härstammar från Västtyskland i de viktigaste styrelserna, bara dessa har visat sig dugliga. Här spelar det knappast någon roll om någon kommer från kvarteret intill, från en stad i Ruhrområdet, från Polen eller Amerika. Nu får man hoppas att ökningen av högerradikaler inte tillintetgör det här försprånget. Man får hoppas att det uppstår ett klimat öster om Elbe som välkomnar sådana människor som är bra för Östtyskland.

Östtyskland – ”Återkomst med förhinder”

![FK](/wp-content/pic_bio_03.jpg @alignleft)Här kommer nu det fjärde och nästsista avsnittet av min översättning av Freya Kliers essä om eliternas förhindrade återkomst till östra Tyskland.

Återkomst med förhinder

1996 fastslår förläggaren Wolf Jobst Siedler att Östtyskland är en region som förlorat sin elit; han föreslår en massiv återinvandring av bland annat två dussin preussiska junkrar och 2000 berlinska judar…

Det låter polemiskt tillspetsat. Och ändå är det absolut sant att man hade behövt korrigera den genom massutvandringen uppkomna intellektuella snedfördelningen i Tyskland 1990 för att ge östtyskarna bättre framtidsutsikter. Många har efter murens fall haft funderingar på att återvända. Men av de få som till sist verkligen bröt upp är det bara en minoritet som lyckats slå rot i den gamla hemlandet. Varför är det så?

Ganska snart klarnade det för dem att deras återkomst inte var önskvärd. De östtyska pamparna hade inte bara fördelat köttgrytorna mellan sig utan också de fördrivnas fastigheter. De kontaktnät, som de hade utvecklat under årtionden, visade sig 1990 vara så täta att de utan att det märktes kunde utestänga inkräktarna – särskilt sådana som själva genom egen erfarenhet av förhållandena i landet och i motsats till de flesta rena västtyskar kunde tyda också de vagaste tecken. Eländet når efter 1990 en symbolisk höjdpunkt när det gäller fallet Wolf Biermann. Poeten och vissångaren försökte i åratal att återvända till sin legendariska lägenhet i Östberlin. Biermann misslyckades som bekant, eftersom PDS’ talesman Harnisch sedan länge gjort sig bred i Biermanns lägenhet och försmädligt vägrade att flytta ut igen.

Därmed har vi kommit till dem som drar nytta av den årtiondelånga åderlåtningen: Det är just de människor som har åstadkommit den – före detta SED-funktionärer, Stasispioner, juridiska hantlangare, partitrogna lärare… De sitter på de fördrivnas tjänster och ger sig nu ut för att vara genuina representanter för den östtyska själen. Självbelåtet påpekar PDS att religionsundervisning inte har någon plats i Östtyskland, att landet sedan länge är sekulariserat. Cyniskt konstaterar PDS att socialdemokrater, medborgarrättskämpar, gröna eller liberaler fortfarande irrar omkring i marginalen i Östtyskland… Bara partipamparna själva finns överallt och i massor och de skördar ännu 2004 frukterna av skadeverkningarna de under årtionden har utsatt landet för.

En del av emigranterna har emellertid inte låtit sig avskräckas av denna maffia utan de har återvänt till sitt gamla hemland – som till exempel Erich Loest. Författaren har inte bara återvänt för sina vänners skull utan också på grund av sina fiender, som han inte vill överlämna fältet till utan kamp. Långt utanför Leipzigs gränser försöker han nu att höja nivån på sina landsmäns självgoda diskurs. Han serverar dem sanningar som de inte vill höra. Han håller fram en spegel för dem och han försöker ge dem förklaringar till stadens minskade anseende, speciellt nu efter OS-fiaskot. Till det behövs det mod för något beröm för Loest inte. På mig verkar Loest lite ensam. Därför försöker jag föreställa mig att inte en utan hundratals av de många tusentals människor som flytt eller friköpts till Västtyskland bara från Leipzig – kristna, sossar, partilösa – skulle stå vid Loests sida idag tillsammans med de demokratiska krafter i staden som så småningom börjar gripas av en känsla av obehag. Tänk vilken fruktbar utveckling som Leipzig skulle kunna uppleva – och jag ser liknande chanser för andra städer i Öst! I stället är det Oskar Lafontaine som år 2004 är på väg upp i toppform i ”hjältestaden” – en man som har mindre att göra med höger och vänster än med vinningslystnad och personlig fåfänga. Låt oss inte glömma: Om det hade gått som Lafontaine ville skulle DDR fortfarande finnas idag inklusive ekonomiskt fiasko och förtryckarapparat. Att se den mannen flankerad av PDS-pampar spankulera omkring på gatorna i östtyska städer – femton år efter störtandet av SED-regimen – en falskare bild kan man knappast tänka sig!

Jag undrar om den demagogiske Lafontaine hade vågat agera så skamlöst i Leipzig om det hade varit mer än en handfull rådgivare, som hade givit sitt stöd åt dessa demonstranter och som tillsammas med dem hade valt ut vilka av deras krav som är berättigade och vilka som däremot är kontraproduktiva?

Tillbaka till huvudfrågan igen: Hade tusentals hemvändande talanger – företagare, forskare, läkare, konstnärer eller lärare kunnat vända utvecklingen i de östtyska förbundsländerna och hade de kunnat fylla ut den uttunnade östeliten igen? Mitt svar är ja! Vilken förnyelsekraft hade Östtyskland inte kunnat bjuda på just i en tid då så många var fyllda av pionjäranda. Då skulle man säkert också ha hört mer än några enstaka tunna röster påminna om vem som egentligen är skuld till det ekonomiska eländet i Östttyskland. För det var ju inte sossarna, de var förbjudna i DDR i fyrtio år – det var de makthavande SED-pamparna.

Sedan murens fall rasar kampen om tolkningsföreträdet av DDR:s historia. Och sedan den tiden beklagar socialisterna att man efter återföreningen utestängt eliten i DDR från skeendet. Jag håller inte med: Det är inte efter murens fall som man har utestängt eliten utan under en fyrtioårig diktatur – de kastades ut från gymnasierna och universiteten, de förlorade sina yrken, de fyllde fängelserna och tågen västerut. Kvar blev den knappt hörbara rösten från en handfull hederliga människor som föredragit den inre exilen framför den yttre. Kvar blev den högröstade massan av pampar och deras hantlangare som efter ”orättsstatens” undergång lever ännu bättre än förr.

En intern studie i ett östtyskt förbundsland fick till resultat att det år 2004 var 42% av lärarna som hade PDS-sympatier – en siffra som förmodligen är representativ för Östtyskland i dess helhet. Är det då så konstigt att inte så få östtyska ungdomar springer omkring med DDR-symboler på bröstet eller klär sig i FDJ-skjortor? När jag ställer lite stickprovsfrågor till sådana här DDR-fans, kan jag konstatera att deras vetande om vad DDR var, är lika med noll. Detta får mig att undra om demokratin inte borde finansiera demokratidugliga pedagoger i stället för dessa föråldrade DDR-lärarna. Skolan har väl ett bildningsuppdrag, eller hur?

Men det är inte bara i skolorna utan också på andra områden som man måste göra något åt alla luckor som uppstått under DDR-tiden. Vi ska alltså ta emot goda medkämpar med öppna armar, antingen det nu är hemvändande östtyskar eller rena västtyskar. Också deras erfarenheter är viktiga för ekonomi och demokrati. Tillsammans skulle de demokratiska krafterna i Östtyskland kunna ge liv åt ett offentligt samtal, där tankeskärpa, mod och tillförlitlighet skulle dominera igen. De skulle till exempel kunna påminna om att SED/PDS, som DDR-befolkningens fångvaktare kallade sig under en övergångsperiod, närmare bestämt mellan januari och april 1990 – det var den tiden då det blev klart att det skulle bli en tysk återförening – de skulle kunna påminna om att medlemmarna i detta parti stoppade ofantliga summor av folkets tillgångar i egen ficka genom att grunda det ena aktiebolaget (GmbH) efter det andra. Kommer de väljare som röstar på PDS också den här gången att fundera en enda sekund på att ta sig en titt på siffrorna över de miljarder PDS har roffat åt sig – sedan 1998 är dessa siffror tillgängliga för allmänheten? Jag tvivlar på det.

Östtyskland har många städer som kämpar med gigantiska ekonomiska problem – och med en massutvandring av unga människor. Utvandringen efter murens fall från de utvecklingshämmade östliga förbundsländerna ter sig för mig som en absolut logisk fortsättning på den massiva fördrivningen under tiden före. Med den fortsatta rörelsen västerut tilltar obalansen mellan västra och östra Tyskland och den intellektuella och moraliska förödelsen i Östtyskland inverkar destruktivt på utvecklingen i hela Tyskland.