Här kommer nu det fjärde och nästsista avsnittet av min översättning av Freya Kliers essä om eliternas förhindrade återkomst till östra Tyskland.
Återkomst med förhinder
1996 fastslår förläggaren Wolf Jobst Siedler att Östtyskland är en region som förlorat sin elit; han föreslår en massiv återinvandring av bland annat två dussin preussiska junkrar och 2000 berlinska judar…
Det låter polemiskt tillspetsat. Och ändå är det absolut sant att man hade behövt korrigera den genom massutvandringen uppkomna intellektuella snedfördelningen i Tyskland 1990 för att ge östtyskarna bättre framtidsutsikter. Många har efter murens fall haft funderingar på att återvända. Men av de få som till sist verkligen bröt upp är det bara en minoritet som lyckats slå rot i den gamla hemlandet. Varför är det så?
Ganska snart klarnade det för dem att deras återkomst inte var önskvärd. De östtyska pamparna hade inte bara fördelat köttgrytorna mellan sig utan också de fördrivnas fastigheter. De kontaktnät, som de hade utvecklat under årtionden, visade sig 1990 vara så täta att de utan att det märktes kunde utestänga inkräktarna – särskilt sådana som själva genom egen erfarenhet av förhållandena i landet och i motsats till de flesta rena västtyskar kunde tyda också de vagaste tecken. Eländet når efter 1990 en symbolisk höjdpunkt när det gäller fallet Wolf Biermann. Poeten och vissångaren försökte i åratal att återvända till sin legendariska lägenhet i Östberlin. Biermann misslyckades som bekant, eftersom PDS’ talesman Harnisch sedan länge gjort sig bred i Biermanns lägenhet och försmädligt vägrade att flytta ut igen.
Därmed har vi kommit till dem som drar nytta av den årtiondelånga åderlåtningen: Det är just de människor som har åstadkommit den – före detta SED-funktionärer, Stasispioner, juridiska hantlangare, partitrogna lärare… De sitter på de fördrivnas tjänster och ger sig nu ut för att vara genuina representanter för den östtyska själen. Självbelåtet påpekar PDS att religionsundervisning inte har någon plats i Östtyskland, att landet sedan länge är sekulariserat. Cyniskt konstaterar PDS att socialdemokrater, medborgarrättskämpar, gröna eller liberaler fortfarande irrar omkring i marginalen i Östtyskland… Bara partipamparna själva finns överallt och i massor och de skördar ännu 2004 frukterna av skadeverkningarna de under årtionden har utsatt landet för.
En del av emigranterna har emellertid inte låtit sig avskräckas av denna maffia utan de har återvänt till sitt gamla hemland – som till exempel Erich Loest. Författaren har inte bara återvänt för sina vänners skull utan också på grund av sina fiender, som han inte vill överlämna fältet till utan kamp. Långt utanför Leipzigs gränser försöker han nu att höja nivån på sina landsmäns självgoda diskurs. Han serverar dem sanningar som de inte vill höra. Han håller fram en spegel för dem och han försöker ge dem förklaringar till stadens minskade anseende, speciellt nu efter OS-fiaskot. Till det behövs det mod för något beröm för Loest inte. På mig verkar Loest lite ensam. Därför försöker jag föreställa mig att inte en utan hundratals av de många tusentals människor som flytt eller friköpts till Västtyskland bara från Leipzig – kristna, sossar, partilösa – skulle stå vid Loests sida idag tillsammans med de demokratiska krafter i staden som så småningom börjar gripas av en känsla av obehag. Tänk vilken fruktbar utveckling som Leipzig skulle kunna uppleva – och jag ser liknande chanser för andra städer i Öst! I stället är det Oskar Lafontaine som år 2004 är på väg upp i toppform i ”hjältestaden” – en man som har mindre att göra med höger och vänster än med vinningslystnad och personlig fåfänga. Låt oss inte glömma: Om det hade gått som Lafontaine ville skulle DDR fortfarande finnas idag inklusive ekonomiskt fiasko och förtryckarapparat. Att se den mannen flankerad av PDS-pampar spankulera omkring på gatorna i östtyska städer – femton år efter störtandet av SED-regimen – en falskare bild kan man knappast tänka sig!
Jag undrar om den demagogiske Lafontaine hade vågat agera så skamlöst i Leipzig om det hade varit mer än en handfull rådgivare, som hade givit sitt stöd åt dessa demonstranter och som tillsammas med dem hade valt ut vilka av deras krav som är berättigade och vilka som däremot är kontraproduktiva?
Tillbaka till huvudfrågan igen: Hade tusentals hemvändande talanger – företagare, forskare, läkare, konstnärer eller lärare kunnat vända utvecklingen i de östtyska förbundsländerna och hade de kunnat fylla ut den uttunnade östeliten igen? Mitt svar är ja! Vilken förnyelsekraft hade Östtyskland inte kunnat bjuda på just i en tid då så många var fyllda av pionjäranda. Då skulle man säkert också ha hört mer än några enstaka tunna röster påminna om vem som egentligen är skuld till det ekonomiska eländet i Östttyskland. För det var ju inte sossarna, de var förbjudna i DDR i fyrtio år – det var de makthavande SED-pamparna.
Sedan murens fall rasar kampen om tolkningsföreträdet av DDR:s historia. Och sedan den tiden beklagar socialisterna att man efter återföreningen utestängt eliten i DDR från skeendet. Jag håller inte med: Det är inte efter murens fall som man har utestängt eliten utan under en fyrtioårig diktatur – de kastades ut från gymnasierna och universiteten, de förlorade sina yrken, de fyllde fängelserna och tågen västerut. Kvar blev den knappt hörbara rösten från en handfull hederliga människor som föredragit den inre exilen framför den yttre. Kvar blev den högröstade massan av pampar och deras hantlangare som efter ”orättsstatens” undergång lever ännu bättre än förr.
En intern studie i ett östtyskt förbundsland fick till resultat att det år 2004 var 42% av lärarna som hade PDS-sympatier – en siffra som förmodligen är representativ för Östtyskland i dess helhet. Är det då så konstigt att inte så få östtyska ungdomar springer omkring med DDR-symboler på bröstet eller klär sig i FDJ-skjortor? När jag ställer lite stickprovsfrågor till sådana här DDR-fans, kan jag konstatera att deras vetande om vad DDR var, är lika med noll. Detta får mig att undra om demokratin inte borde finansiera demokratidugliga pedagoger i stället för dessa föråldrade DDR-lärarna. Skolan har väl ett bildningsuppdrag, eller hur?
Men det är inte bara i skolorna utan också på andra områden som man måste göra något åt alla luckor som uppstått under DDR-tiden. Vi ska alltså ta emot goda medkämpar med öppna armar, antingen det nu är hemvändande östtyskar eller rena västtyskar. Också deras erfarenheter är viktiga för ekonomi och demokrati. Tillsammans skulle de demokratiska krafterna i Östtyskland kunna ge liv åt ett offentligt samtal, där tankeskärpa, mod och tillförlitlighet skulle dominera igen. De skulle till exempel kunna påminna om att SED/PDS, som DDR-befolkningens fångvaktare kallade sig under en övergångsperiod, närmare bestämt mellan januari och april 1990 – det var den tiden då det blev klart att det skulle bli en tysk återförening – de skulle kunna påminna om att medlemmarna i detta parti stoppade ofantliga summor av folkets tillgångar i egen ficka genom att grunda det ena aktiebolaget (GmbH) efter det andra. Kommer de väljare som röstar på PDS också den här gången att fundera en enda sekund på att ta sig en titt på siffrorna över de miljarder PDS har roffat åt sig – sedan 1998 är dessa siffror tillgängliga för allmänheten? Jag tvivlar på det.
Östtyskland har många städer som kämpar med gigantiska ekonomiska problem – och med en massutvandring av unga människor. Utvandringen efter murens fall från de utvecklingshämmade östliga förbundsländerna ter sig för mig som en absolut logisk fortsättning på den massiva fördrivningen under tiden före. Med den fortsatta rörelsen västerut tilltar obalansen mellan västra och östra Tyskland och den intellektuella och moraliska förödelsen i Östtyskland inverkar destruktivt på utvecklingen i hela Tyskland.
