Blogg

Efter bokmässan har jag läst vidare i antologin ”Navelsträngen i jorden”. Bland de berättelser jag läst finns ”Flytten” av Paweł Huelle. I förordet till antologin kan man läsa det här som anknyter till bland annat Huelles bidrag:

Verkligheten är ett semantiskt pussel. I varje stad eller by har något försvunnit, utrotats eller förflyttats. Föremål och byggnader har bytt ägare. De nya invånarna försöker besvärja tingen och göra dem till sina. Men något stör deras försök. Något som skorrar och klingar falskt. En skylt på ett främmande språk, en gravsten eller en bönbok. I Paweł Huelles novell ”Flytten” möter vi en av dem som blivit kvar. En obekväm påminnelse om alla som har försvunnit. Melodierna som Fru Hoffmann spelar på pianot tränger igenom det invanda och avslöjar föremålens främmande ursprung. Det kända förvandlas till en gåta.

Novellen ”Flytten” inramas av berättelsen om en flytt, som först uppskjuts av praktiska skäl och sedan i slutraderna genomförs. Däremellan finns historien om en polsk pojkes möte med en gammal tysk kvinna och hennes musik. De bor i samma hus, närmare bestämt i varsin liten lägenhet i det som en gång var fru Hoffmanns slott eller herrgård. Pojkens mamma hatar allt tyskt och är också rädd för det tyska, pappan intar en helt annan hållning – är han kanske själv tysk eller halvtysk? Pojken själv är mest intresserad av fru Hoffmanns pianospel; hon spelar Wagner hela eftermiddagarna. En dag smyger sig pojken, trots moderns uttryckliga förbud, in i det stora rummet där flygeln står. Fru Hoffmann spelar olika partier ur Tannhäuser för honom och allt emellanåt stannar hon upp och förklarar och visar bilder bland annat på slottet som det såg ut före kriget. Plötsligt kommer fadern in – det verkar som om alla har tillträde till fru Hoffmanns rum – och efter att också ha lyssnat en stund, tar han pojken med sig och fru Hoffmann säger: ”Gute Nacht. Godkväll, mina herrar, godkväll.”

Novellen innehåller två scener där moderns och faderns syn på tyskar och det tyska bryts mot varandra. Den ena finns i alldeles i början:

I Stora rummet bodde tant Greta, husets forna ägarinna. Herr Skiski tyckte uppenbarligen inte om det ordet, istället för ”ägarinna” sade han ”godsfrun” och fnittrade elakt. Min pappa kallade henne helt enkelt fru Hoffmann. Mamma däremot sade inget annat än ”den där gamla tyskkärringen” och det lät inte så vänligt. Jag såg henne väldigt sällan. Hon undvek oss så gott hon kunde och vi undvek också henne.

”Du får inte gå dit”, sade mamma varnande, ”hon förstår inte polska.”

”Just det”, sade pappa,”bäst att inte störa henne.”

Men även om jag inte såg tant Greta så ofta hörde jag henne dagligen. Nästan varje eftermiddag satte hon sig vid sin flygel och under två, tre timmar genljöd huset av musik.

”Arvtagerskan hamrar på klaveret”, sade herr Skiski och viftade avfärdande med handen.

”Tysk musik nu igen”, suckade mamma.

”Hon spelar bara” – pappa ryckte på axlarna – ”och det är väl inget ont i det?”

Den andra scenen mellan föräldrarna kommer i direkt anslutning till att pojken varit i Stora rummet och lyssnat på fru Hoffmanns musik:

”Tyskar! Tyskar! Tyskar!” sade hon högre och och högre. ”Alltid de där tyskarna! De bygger motorvägar och maskiner, de har de bästa flygplanen i världen och de bästa ugnarna att bränna människor i. Tyskarna spelar Wagner och mår alltid utmärkt, de är alltid friska och har god aptit!”

Jag hade aldrig sett mamma sådan förut. Hon skällde på pappa, han hade inte behövt ta henne till den här staden, han hade nog gjort det bara för att hon i fem år skulle vara tvungen att bo under samma tak som en tyska.

”Varför åkte hon inte härifrån? Varför flydde hon inte som alla andra?”

”Lugna dig” – pappa försökte beveka mamma – inte så att pojken hör.”

Men den onda anden lämnade inte mamma:

”Varför inte det? Någon gång måste han ju få veta!”

Och hon började ropa upp olika namn, namn på nära och kära, och för varje namn böjde hon upp ett finger, först på den vänstra handen och sedan på den högra, och när alla var räknade gjorde hon gråtande samma gest flera gånger om, för de döda var betydligt fler än det fanns fingrar på händerna, fler än fingrar och tår tillsammans.

Pappa stod inte ut längre, han bad henne sluta och skrek att när allt kom omkring så var det inte han som hade startat kriget, det var inte han som hade flyttat gränserna, det var inte han som hade tagit städer från de ena och gett till de andra, och jag stod mitt emellan, kluven i två delar, och jag såg deras kroppar, jag såg framför mig en man och en kvinna som på färgillustrationer, två öppna och pulserande sår.

Pappa tystnade slutligen och tog sedan fram en tablett ur skåpet och gav den till mamma tillsammans med ett glas vatten. Mamma blev sig själv till slut och försonades med honom, men ändå, trots det, kretsade länge ordet ”tyskar” runt i rummet, likt en fågel som väckts i mörkret, när vi skulle somna i våra sängar.

Denna scen avbildar den polsk-tyska frågan i grälla färger, men just för att Huelle väljer att ta steget att avbilda den som en konflikt mellan två människor, så skymtar – kanske – en lösning, en lösning i försoning.

Eftersom jag sett att Malte på Errata rör vid temat Henry James just nu och jag själv nyligen läst om Klara Johansons kapitel ”Henry James och romanen” i ”Det speglade livet”, så verkar det på något sätt vara meningen att jag låter Klara tala lite om Henry James här under pausträdet idag(som en hälsning från mig till Malte):

Hos Henry James avspisas man inte med reportage och beskrivningar; saken själv står fram som på tiljorna. Han hade två metoder för vinnandet av denna effekt.

Romanerna ”The other house” och ”The outcry” samt novellen ”Covering End”, omklädda teaterpjäser som ropar högt om sin oäkta börd, uppvisar det ena förfaringssättet i dess rudimentära gestalt: utförliga scenanvisningar kring dialog och spring i dörrar. Men i ”The awkward age” träffas det utbildat till en demonisk fulländning. Författaren ålägger sig ingalunda teaterdiktarens osynlighet: han sitter bredvid åskådaren och uttalar kamratligt intrycken av den scen som upprullar sig för dem bägge. Han har tydligen inte haft något finger med i anordningen; i annat fall hade han väl upplyst oss en smula om dessa excentriska personers karaktärer, motiv och själsvalör. Men han kan som vi bara iaktta vad som syns och hörs. Det är ju vad man hänvisas till på teatern – och i livet. Hur förbryllad man än följer de dunkla evolutionerna i ”The awkward age” måste man sluta med att beundra den som ett storartat gäckeri och ett mönstergillt konststycke.

Den andra metoden opererar med den rymligaste och präktigaste av skådeplatser: en människohjärna. Det är representation alltjämt, men en dubbel. Åskådaren ser en figur som går och står men varseblir samtidigt genom dess ögon de mänskor och ting som bildar dess värld. Denna centralhjärna, av sin skapare utrustad med hans egen sensiblitet och skärpa, är ingen passiv spegel utan lidelsefullt engagerad i sitt skådespel, vilket på så vis blir delaktigt av huvudpersonens dramatiska realitet, fantasmagori som det likväl är. ”The spoils of Pyonton”, ”The ambassadors” och ”What Maisie knew” företer den renaste typen av detta geniala cerebraldrama. Den sistnämnda romanen betraktar jag som Henry James’ överdådigaste och bäst lyckade vågstycke. Hjältinnan Maisie är en förtrollande barnunge, omgiven av sina skandalöst frånskilda föräldrar, sin styvmor och styvfar som har ett förhållande, sin fars älskarinna och sin mors många älskare, och detta patrask filtreras till utsökt komedi för läsaren under sin passage genom en renhjärtad, kärleksfull och bekymrad liten själ med utomordentliga fattningsgåvor men ingen kunskap om sexuella ting.

För någon vecka sedan fick jag ett brev från en god vän i Florens. Tillsammans med brevet hade hon stoppat en bunt tidningsurklipp i kuvertet. De flesta av dem handlar om tysk litteratur. Jag väljer ett idag. Det är från Corriere della Sera (1.9 2005) och handlar om en nyutkommen Kleistbiografi ”Un inquieto batter d’ali” av Anna Maria Carpi. Om Kleist har jag för övrigt skrivit en liten sak här tidigare – om någon vill titta…

Tidningstexten börjar med hans död, självmordet vid Wannsee tillsammans med Henriette Vogel. Sedan rullas verket upp – Der zerbrochene Krug, Die Marquise von O…, Michael Kohlhaas och ett par till – och hans olyckliga liv, avsaknaden av litterära framgångar. Min blick fastnar på några rader i andra spalten:

Sebbene opprimente e umiliante, decisiva non fu tuttavia l’indigenza: non è mai per fame che i poeti si uccidono, bensì per mancato riconoscimento di sé.

(Även om [fattigdomen var] deprimerande och förödmjukande, så var den likväl inte avgörande: det är inte på grund av hunger som poeter begår självmord, utan på grund av brist på erkänsla.)

Artikeln fortsätter med att Kleist inte var hemma i sin egen tid, att han först kom att nå sina verkliga position i den tyska litteraturen och i världslitteraturen någon gång under mitten av 1900-talet.

Kanske är Kleists verkliga tid nu.

För den som vill lära känna Kleist snabbt och ändå på djupet föreslår jag en läsning av den ultrakorta novellen ”Das Bettelweib von Locarno” (3 sidor!). Här finns hela den Kleistska dramatiken samlad på en knivsudd och tempot som texten kräver av läsaren är så högt att läsningen går på några minuter – om man känner att man behöver det, kan man förberedelseläsa först innan man störtdyker genom texten.

”På mig kan jag applicera en gammal vitsvändning: Jag är ingenting om inte diktare – och jag är inte diktare.” Så presenterar Klara Johanson en gång sig själv. Vem var hon då? Hon var en ovanligt rikt begåvad människa, en stor stilist, en blick så skarp som få, en egensinnig och enastående kämpe.

Klara Johanson (1875-1948) var en av Sveriges främsta litteraturkritiker under 1900-talets första hälft, förmodligen en av de främsta genom tiderna. Hennes omdöme var oförvillat av moden och trender och skarpsynt exakt och hon visste alltid vad hon talade om, för hon var som hon själv en gång sade ”en god läsare”. Hennes språk har en alldeles egen prägel; klart, rappt och ändå kan det vara mångbottnat. Det som kanske speciellt frapperar dagens läsare av hennes texter är hur lite de har åldrats, hur alldeles nya och fräscha de verkar. Så här okonstlat och originellt löser hon till exempel upp begreppet ”bildning”:

En mänska som bildar sig får med var dag allt lättare att lära och allt svårare att ”glömma”. Hon måste rymma massor av det som fåvitskt nämnes minneskunskap och som hos henne är något helt annat. En bildad mänska rör sig ledigt och med njutning i en värld som hon upptäckt och där hon jämt upptäcker nya trakter eller detaljer, som inte överraskar utan genast röjer sitt sammanhang med det redan genomforskade. Ett isolerat faktum finns inte mer för henne, varje okänd glosa berättar till vilket språk den hör.

Halmstad är Klara Johansons födelsestad. Där levde hon sin barndom och tidiga ungdom och hon blev den första flickan som tog studentexamen i staden. När jag läser de första kapitlen i den lilla essäsamlingen ”Fragment ur ett liv” framträder Halmstad i en gestalt som är alldeles ny för mig. Vilken lycka för Halmstad och halmstadborna att de här små texterna finns! I essän ”Resan till barndomen” (1909) beskriver hon ett besök i den gamla hemstaden så här:

Porten, vet jag, stadsporten, Norreport, passagen där mina drömmar dag som natt tåga ut och in. Där stod den förnämt vårdslöst på sned, obekymrad om stadsplaner, solande sina miltröda murar under luftiga lövkronors sakta fläktande svaj.

Det är också Norreport som pryder omslagen till Klara Johansons böcker. Om portens betydelse för henne som symbol för Halmstad säger hon en gång: ”Skulle jag koncentrera Halmstad i en representativ bild så valde jag varken flod eller havsbukt eller slott eller kyrka: endast Norreport gav sig som den träffande symbolen.”

Från Halmstad kom hon till Uppsala, där hon tillbringade några studieår och blev fil kand. Sedan flyttade hon till Stockholm och hon kom att bo där resten av sitt liv. Stockholm blev aldrig någon riktig hemstad för henne, utan hon betonade ofta att hon som hallänning inte kunde trivas där – varken staden eller landskapet omkring kunde mäta sig med hennes sydsvenska hembygd. En gång när hon är på återbesök i Halmstad beskriver hon det halländska havet så här: ”Detta är den riktiga kulören på havsvågor, konstaterade jag, vid östkusten har vattnet en misstänkt insjönyans.”

Klara Johanson var i början av sin bana under perioder knuten till Stockholms Dagblad och till Fredika Bremer-förbundets tidskrifter Dagny och Hertha. Senare kom hon att skriva allt mer på frilansbasis. Hon skrev recensioner och essäer, men detta skrivande var långt ifrån hennes enda verksamhetsfält. Under många år arbetade hon intensivt med utgivningen av Fredika Bremers brev (fyra volymer blev det). Hon översatte betydelsefulla litterära verk från danska, norska, tyska, engelska, franska och italienska. Dessutom ägnade hon sista delen av sitt liv åt en intensiv kamp för att få skulptrisen Sigrid Fridmans verk erkända. Över huvud taget lade hon ner mycket av sin energi på att hjälpa och inspirera andra, både författare och konstnärer. Under hennes livstid publicerades de två essäsamlingarna ”Det speglade livet” och ”Det rika stärbhuset”. Senare tillkom böckerna ”Brev”, ”K.J. själv” och ”Kritik”.

Aforismerna som finns i slutet av både de två essäsamlingarna och boken ”K.J. själv” har fortfarande kvar hela sitt djup, sin sälta och sin friska fräckhet. Här ett exempel ur ”Reflexer” i slutet av ”Det speglade livet”:

Vad är det man beundrar? Här går vi omkring och applåderar varjehanda specialiteter, kraftprov, trick, onödigheter kort sagt, som envar kunde utföra med övning och oförsynthet. En mänska, en själ, en ande låter sig inte beundras.

Eller detta lilla om tystnad som finns i slutet av ”K.J. själv”:

Gör tystnaden salongsmässig och den skall bli ett av de mest välgörande sällskapsnöjen. Man behöver inte frukta att världen slöar till eller blir trappistkloster. Det skall alltid finnas övernog av dem som gärna stöter konvenansen för huvudet bara de får ramla på och kallprata.

Få litteraturkritiker har varit så produktiva som Klara Johanson, ja, egentligen arbetade hon nästan jämt. Själv påstod hon att detta berodde på att hon inte kunde ”vila” och att hon inte hade talang för att ”roa sig”. Och ändå hånade hon ofta sin egen omutliga arbetsiver och såg med ett slags märklig misstro på det ständiga strävandet. Så här beskriver hon en gång detta för Sigrid Fridman i ett brev – brevet är för övrigt daterat ”Bokrummet 14.7.28”:

Jag håller alltjämt på att ”arbeta” på ett besynnerligt vis, utan ett spår ännu av synligt eller ens föreställbart resultat; det består – utom hopplockande av eventuellt material – i ett envist fasthållande vid tvångsidén att någonting måste göras i denna sommar. Jag får lov att gripa mycket hårt i denna fantasi för att kunna bevara den; stunderna av slappande är fulla av äckel. Om jag kunde vara min egen förläggare och tryckare ändå – det gör mig kallsvettig att utsättas för dessa grova världsligheter. Ja, jag vet vad du tänker nu, och du har absolut rätt, men det hindrar inte att jag sargas av mitt speciella lilla skoskav.

Första tiden i Stockholm levde Klara Johanson ensam i olika hyresrum, men 1912 flyttade hon ihop med Ellen Kleman. De två kom att leva tillsammans i 25 år. Klara kallade Ellen för Choice, för hon var den utvalda. I lägenheten på Vallhallavägen skötte Ellen allt det praktiska, Klara levde och arbetade mest i Bokrummet. Ellen var mycket berest och genom henne kom Klara att hitta vägen ut i Europa. I kapitlet ”Krigsfångenskap” i boken ”K.J. själv” får vi bland annat följande glimtar från Heidelbergs horisont av krigsutbrottet 1914:

I denna lustspelsmässiga miljö var det mig beskärt att utstå min första omdelbara kontakt med världshistorien, den färska och råa. Händelserna störtade över oss likt hagelskurar, tidningarna hann inte trycka extrablad utan skrek sina rasande nyheter från blåkritade affischer längs husmurarna. Ett par herrar som troddes viktigare än de var, Willy och Nicke, telegraferade ideligen till varandra i broderliga ordalag, och så var det färdigt: ena dagen krigstillstånd, den andra ”Mobilmachung”, den tredje krigsförklaring.

Och lite längre fram en glimt från Mannheim: ”Och så drevs vi i hastig marsch över bron med soldater vid sidan så tätt inpå att vi kände oss häktade; att se Rhen kom inte i fråga, vår utsikt var kaki.” Kapitlet slutar med en liten ironisk knorr: ”Vår praktiska kurs i världshistoria var över, och när vi någon dag i senare hälften av augusti återkom till Stockholm lät det som om alla härhemma visste bättre besked om kriget än jag.”

Som kritiker kom Klara Johanson att intressera sig för författare som Hjalmar Bergman, Vilhelm Ekelund och Elin Wägner. Hon var som recensent det samvetsgrannaste man kunde tänka sig – hon läste allt flera gånger och som avslutning till och med baklänges, påstår hon i alla fall själv på ett ställe. Dessa recensioner har kvar hela sin skärpa och lyskraft än idag. Hon går mycket nära texterna, ja, hon går in i dem och hon är aldrig rädd att stöta sig med någon, hon litar helt på sitt omdöme, det är hennes höga kall att ge ett rättvist och glasklart omdöme. Och visst har hon med sin kompromisslösa, djupa och frisjälade litteraturkritik mycket att lära våra dagars recensenter och litteraturkritiker. Hon kunde sätta fingret på det karakteristiska i hela epoker lika väl som i enskilda verk och rolig och kvick kunde hon vara mitt i all seriositet: ”Även den mest naturalistiska uppriktighet kan uppträda stiliserad, och den nakna sanningen har gärna, som kvinnofigurerna i franska skämtpressen, åtminstone underkläder på sig.”

Mycket av Klara Johansons essäistik kretsade kring den tyska romantiken och då särskilt kring Goethe. Hon tecknade ett otal originella bilder av honom och hans författarskap och hon hittade vägar att sammanfatta helheten i bara några få meningar:

Som hans diktning, så hans liv. Obesvärad av idealtörst, okänslig för det översinnliga, oberörd av släktets nöd hade han i vackert väder och med konnässörens njutningskonst passerat genom säsonger, tills han slutligen i liknelse av epikureisk gud anteciperade odödlighetens privilegier.

Hon gjorde inkännande nytolkningar av verk som Faust och Werther. I kapitlet ”Den unge Werther” i ”Det speglade livet” får vi bland annat den här fartfyllda introduktionen av Werther bland andra kända romanhjältar:

Hack i häl efter prins Hamlet och den ädeltosige spanske riddaren vandrar Werther genom tiderna, en yngre och spensligare broder, den rena prototypen för högsint rebellisk och dåraktigt anspråksfull ungdom.

Och lite längre ner fortsätter hon med en snabb och nästan självsvåldigt djärv analys av Wertherfiguren:

Det går genom figuren en fin och hemlig fog som förbinder två disparata naturer: en strålande och rik livserövrare, makters och mänskors gunstling, med en förgrämd, utarmad hypokonder. Goethe med Wilhelm Jesusalem!

Livet i offentlighetens ljus lockade henne inte alls, snarare skrämde det henne. Hon levde mest och helst bland sina böcker i sitt bokrum. Hon levde med för länge sedan döda författare, hon levde med Goethe, Fredrika Bremer och Kierkegaard som om de var hennes närmaste vänner. Och hon rörde sig hemtamt, ja som en hedersgäst, i Rahel Varnhagens och Malla Sifverstolpes sedan länge ur verkligheten försvunna salonger. Både tiden och rummet hanterade hon på sitt eget sätt. Man skulle kunna säga att hennes rum var Bokrummet eller Ingenstans och hennes tid Tidlösheten, för visst är hon – om vi läser henne på allvar – också vår samtida lika mycket som hon var Goethes. Hon var i mycket en främling, som levde i sin fantasis och tankes värld, men: ”Ingen har det tryggare än den som bor i luftslott.”