Blogg

Just nu läser jag en bok med en mycket vacker landskapsbild på omslaget. Den heter ”Abseits. Liebeserklärung an eine Landschaft” (Avsides. Kärleksförklaring till ett landskap), så visst passar bilden bra:

Författaren heter Günter de Bruyn. Han föddes 1926 i Berlin och bor idag i den lilla byn Görsdorf sydöst om Berlin. Det är Görsdorf, byarna omkring och landskapet där de ligger, som är föremål för kärleksförklaringen. Tålmodigt, systematiskt och med ett lågmält tonfall kammar de Bruyn igenom allt som har med marken där Görsdorf ligger att göra: historia långt bakåt i tiden till germanstammar under folkvandringatiden, till de första slaviska bosättningarna, till själva byns tillkomst. Han vandrar omkring längs gamla vägar, tittar ut över markerna, studerar detaljkartor, läser i kyrkböcker och väver sakta men säkert sin textgobeläng.

Jag känner på något vis igen mig i det han gör, fast jag väl inte alls gör det med samma oeftergivliga stillsamma intensitet – jag tänker på mina egna vandringar här i skogen bland de lämningar som är kvar av torp och gårdar. Och jag känner en stor sympati för hans varsamma noggrannhet och tålamod.

Ett av kapitlen bär namnet ”Von einem Kirchturmknopf und einem Hühnerei” (Om en kyrktornsknopp och ett hönsägg) och det är just vad det handlar om. 1846 reparerades kyrkan i Görsdorf och bland annat byttes knoppen högst upp på kyrktornet ut. Den gamla knoppen togs alltså ner och många nyfikna samlades kring knoppen – man ville veta vad som kunde finnas inuti den och man hoppades på något slags meddelande från människorna som levde i Görsdorf då den sattes upp 127 år tidigare. Men nej, där fanns inget meddelande, det enda man hittade i knoppen var ett intorkat men annars väl bevarat hönsägg.

Byborna funderade på om det kunde vara någon symbolisk betydelse i ägget eller om det helt enkelt var ett skämt – jag tycker det är något hissnande med ett skämt som ligger på lur i en tornknopp i 127 år innan det släpps loss. I alla fall valde människorna som levde i Görsdorf 1846 att ge knoppen ett annat och mera begripligt innehåll. På ett pappersark skrev den dåvarande läraren Herr Ekkert ner bybornas namn, ålder, familjeförhållanden och yrken och lite fakta om byn i övrigt. Sist på listan stod namnet på en fattig, gammal kvinna som försörjdes av församlingen och bodde tillsammans med herden och hans familj. Allra längst ner i texten var en förhoppning formulerad, en förhoppning om att de människor som hundra år senare eller ännu längre fram i tiden skulle komma att läsa texten, skulle tänka på de människor som bott i byn före dem med kärlek.

1945, 99 år senare störtade tornet samman och texten i knoppen blev hittad och läst.

”Att förlora oskulden med Małgorzata” heter en av novellerna i samlingen ”Navelsträngen i jorden”. Jag känner igen namnet på författarinnan, Inga Iwasiów, hon var en av de fyra medverkande på seminariet om modern polsk berättarkonst på bokmässan i Göteborg i höstas.

Novellen skildrar en kärlekshistoria genom en serie intima situationer – allt emellanåt sprängs dessa av att glimtar från en annan värld som tränger sig på: parkeringsplatsen, kontoret, datorer, affärsstatistik, feta kontrakt som kammas hem.

Direkt efter att jag läst berättelsen tyckte jag ”objektivt” att den inte gav mig så mycket, men samtidigt kände jag på ett vagt sätt att den ändå hade något. Jag blev inte klok på den eller på mig i förhållande till den och jag lät den vara. Men så i förrgår när jag satt och läste dikter av Leopardi och sedan skrev inlägget om ”Det oändliga”, ja, särskilt det där om slutet på dikten – då förstod jag att jag kunde läsa Iwasióws novell genom slutraderna i ”Det oändliga”: Così tra questa infinità s’annega il pensier mio: E ’l naufragar m’è dolce in questo mare. I novellen försöker den ena kvinnan, jaget, först närma sig den andra kvinnan, Małgorzata, som om hon närmade sig en man. Men så sker en förvandling som i ett slag vänder upp och ner på tillvaron, hon byter dimension från att vara en kvinna med en man till att vara en kvinna med en kvinna. Slutraderna i novellen lyder så här:

Helt och hållet i sin egen och den andras mittpunkt. Och förlora oskulden med Małgorzata.

Och sedan liksom fortsätter allt i början av novelltexten:

Hon tog hennes oskuld i det andra rummet, på en gnisslande soffa med ett färggrant, lite strävt överkast med snäckor på. Tredje dagen upptäckte de att de skavt hål på sina knän och armbågar.

Jag ser det inte som en cirkulär berättelse, utan snarare som ett berättande där tidsdimensionen på många ställen är suddig eller sekundär. Alltings kärna är skiftet. Ett kort ryck och livet stjälper över kanten – och fortsätter helt nytt i rummet bortom.

Idag ska jag inte säga så mycket själv och inte heller har jag tänkt översätta några texter. Jag vill bara ge er en dikt att läsa, en dikt av Giacomo Leopardi, en av Italiens främsta poeter genom tiderna – en del säger att han är den främste. Översättningen är Anders Österlings och han har väl kommit så nära originalet som det går – ändå skulle jag vilja be er att läsa i alla fall slutraden på italienska också: E l’naufragar m’è dolce in questo mare. Hur många gånger jag än har läst den, så är det varje gång som om världen lösgjordes från sina fästen och flöt ut i universum i och genom de orden. I den raden sker för mig förvandlingen från ”falla” till ”bäras”.

L’infinito

Sempre caro mi fu quest’ermo colle,
E questa siepe, che da tanta parte
De l’ultimo orizzonte il guardo esclude.
Ma sedendo e mirando, interminato
Spazio di là da quella, e sovrumani
Silenzi, e profondissima quiete
Io nel pensier mi fingo, ove per poco
Il cor non si spaura. E come il vento
Odo stormir tra queste piante, io quello
Infinito silenzio a questa voce
Vo comparando: e mi sovvien l’eterno,
E le morte stagioni, e la presente
E viva, e ’l suon di lei. Così tra questa
Infinità s’annega il pensier mio:
E ’l naufragar m’è dolce in questo mare.

•••

Det oändliga

Kär var mig alltid denna öde kulle
och denna häck, som delvis utestänger
min blick från landets horisont i fjärran.
Men då jag sitter där i lugn betraktan
det händer stundom, att min tanke skapar
gränslösa rymder på den andra sidan,
ett djup av övermänsklig ro och tystnad,
i vilket hjärtat snart ej mer förfäras.
Och hör jag vinden susa där i snåret,
jag jämför nu oändlighetens stillhet
med denna röst: då minns jag evigheten
och döda tider och den tid som lever
i suset av ett ögonblick. På så vis
i det omätliga min tanke drunknar,
och i det havet kan jag ljuvt förlisa.