Blogg

Rübezahls Riesengebirge

Riesengebirge

Riesengebirge är Rübezahls hemtrakter. Pausträdets läsare har mött den sorgsne jätten förut. Ingen har återgivit honom så väl som Moritz von Schwind. I min värld är von Schwinds Rübezahl Rübezahl:

Rübezahl

Räknade han verkligen rovor eller är det där med rovräknandet bara förtal och människofantasier? Ni anar hans ansikte utan att se dess uttryck. Han bär all världens sorger på sina sneda axlar och han vet inte vad han ska göra av dem för han kan inte tänka alls och han är inte god.

Några av de knöligaste och underligaste formationerna i Riesengebirge verkar avbilda hans stora knotiga kropp och dess vanmakt, dess aviga strävan:

Rübezahltopp

Ofta döljer sig jätten bland dimmorna och dimmorna höljer in hans förstånd sedan alltid:

dimberg

Han har ingen vän och han finner ingenstans att tömma ut sin väldiga kraft. Utom någon gång – är det vart hundrade år? – då han låter stenblocken rasa nerför branterna, ni vet de där mjukt sluttande obranta branterna som bara finns här i Riesengebirge.

stenblock

Någon har beskyllt honom för skogsdöden här, men den är inte hans verk. De gråa trädskeletten är hans olyckliga bröder.

trädskelett

Vandringar i Riesengebirge

Det här är den andra texten i mina ”Riesengebirgevariationer”, vandringstexten – kanske kommer jag att trötta er med alla bilderna idag, men inget hindrar att ni stiger av där det passar er och glömmer det hela.

Vår första vandringsdag började i dimma och gråväder. Vi trevade oss hit och dit över gränsen mellan Tjeckien och Polen utan att mer än ana dessa gränsöverskridningar. Här skymtar ni mina två medvandrare på väg in i dimman:

R och L

Men då och då gav gränsen ifrån sig ett tydligt utrop. Här på tjeckiska:

gräns

Något som gör vandrandet här lätt och behagligt är att det på många ställen finns så kallade Bauden (”Baude” är ett gammalt schlesiskt ord som är släkt med det svenska ”bod”, tror jag i alla fall). En Baude är ofta stor och bred och man undrar vad så här stora hus gör uppe i bergen, men ändå passar de in i landskapet. Här serveras – särskilt på den tjeckiska sidan – rejäla skrovmål av till exempel kött, bröd, knödel och soppa. Till det kan man dricka ett mustigt öl. Här är Wiesenbaude eller på tjeckiska Luční bouda som sträcker ut sin jättekropp över platån:

Wiesenbaude

Bergsvägarna syns för det mesta tydligt också på mycket långt håll:

kamväg

Och de är välmarkerade och oftast finns det avståndsangivelser. Här ser vi en vägtavla på den tjeckiska sidan:

vägtavla

Vad väntar på andra sidan krönet?

krön

Den högsta toppen heter Schneekoppe på tyska, Sněžka på tjeckiska och Śnieżka på polska.

Schneekoppe

Den är 1603 meter hög eller låg och från den polska sidan kan man åka linbana till ett ställe som befinner sig något hundratal meter under toppen. Därför blir det rätt mycket folk just här. Ändå är den här sista biten överraskande jobbig att kravla sig upp för –

uppför

särskilt om man tänker på hur föga utmanande den ser ut på lite håll, till exempel från de högt belägna uråldriga Aupa-kärren (på tjeckiska Upa).

Aupa

På tillbakavägen följer vi en stig som löper snett nerför ena sidan av Ziegenrück (Getryggen), åtminstone en av gångerna:

Ziegenrück

Speciellt när solen ligger på är det en lycka att det finns vatten överallt – inte minst för Londi som vet något om vatten.

Londi

Riesengebirge

fotografen

Under dagarna som föregår min resa till Italien tänker jag uppehålla mig lite vid Riesengebirge här under pausträdet. Det kommer att bli en liten ”presentation” av bergen (den här texten), lite bergsvandringar, utflykter till mytens värld och till sist associationer kring de stenlagda kamvägarna – så har jag i alla fall tänkt mig det. Här ovanför testar fotografen sin kamera i badrummet i Svatý Petr i utkanten av Špindlerův Mlýn.

Krkonoše, Karkonosze eller Riesengebirge heter den västliga delen av den centraleuropeiska bergskedjan Sudeterna.

bergsrundlar

Det är berg som nästan helt saknar kanter eller toppar och de kantigheter eller toppar som finns verkar nästan som ett slags påklistrad dekor, ett slags bergsalibin, som någon placerat ut på skämt.

bergsalibi

De här jättebergen är breda och rundade, så breda att bredden liksom ibland slår ut höjden, så att de högsta ”topparna” ur vissa vinklar verkar lägre eller i alla fall obetydligare än själva bergsrundlarna. Där framme ser ni den högsta toppen som ligger där i gräset som en tappad mössa.

Schneekoppe

Om man skulle titta på bergskedjan ur ett riktigt högt fågelperspektiv, skulle den kanske se ut som en skimrande slätt – skimret skulle vara uttrycket för de dolda höjdskillnaderna. Eller de oregelbundna konvexformerna skulle under vissa ljusförhållande se ut som stora olikformade skålar. Men jag är ingen fågel, så det här blir bara vanligt människoperspektiv:

människoperspektiv

Kraków – Polens hjärta

Kraków är Polens hjärta. Här känner man på ett ogrumlat sätt landets puls och andning. Och tankens klarhet. I Kraków är Polen världens mitt. Jag vill beskriva Kraków som två ringar eller kanske tre: guldringen, Glówny Rynek, som finns innerst och den gröna yppiga parkringen som omger stadsmuren. Mitt i Glówny Rynek står Sukiennice, på tyska die Tuchhallen, ett slags jättelik marknad mellan väggar och tak. Det vilar något österländskt över byggnaden och den får mig att tänka på Palazzo Ducale i Venedig, som ju också talar om Österlandet, åtminstone med en av sina röster:

Glówny Rynek

Från Glówny Rynek och Sukiennice ser man åt det ena hållet Mały Rynek med den gotiska Mariakyrkan:

Mariakyrkan

Mariakyrkans båda torn bär varsin minityrstad på kransar kring sina hjässor. Titta vilket vimmel av torn och vimplar – däruppe skulle man bo! Jag ser mitt fönster där.

tornen

Kungaborgen Wawel vilar som ett stort tungt smycke i södra delen av staden inte långt från floden Wisła. När jag tittar upp mot den grips jag av en hissnande känsla, så högt, så brant, rakt upp mot himlen strävar den:

Wawel

Här finns också den mäktiga Wawelkatedralen:

Wawelkatedralen

I stadsdelen Kazimierz finns de judiska kvarteren. Vi strövar omkring där:

trädgård

Och den ena kvällen äter jag gefillte fisch på den lilla restaurangen Alef:

Alef

PS Imorgon åker jag för några dagar till Västkusten, men jag är tillbaka här till helgen och säger saker igen.

Historiens vägar: Góra Anny/Annaberg

Gång på gång under den här resan hit och dit över gränserna mellan Tyskland, Polen och Tjeckien har historiens vägar gjort sig tydligt påminda – i ortsnamnen, i möten med människor jag träffade, i samtalen med min tjeckiske man, i bilderna från förr…

I dagens polska Dolny Śląsk som före andra världskrigets slut var det tyska Niederschlesien ligger Nowa Ruda. Här var vi också i höstas, eftersom jag då ville söka efter spåren av Olga Tokarczuks roman ”Daghus, natthus”. Så här såg ett hörn av staden ut i sommarhettan för någon vecka sedan:

Nowa Ruda

Och det här är Neurode sett ur en liknande vinkel någon gång i början av 1900-talet:

Neurode

Jag talade lite med en gammal tysk kvinna som var i staden för att söka efter sitt barndomshem. Hon uttryckte sig mycket försiktigt för att inte säga något som kunde uppfattas som stötande – hon kunde inte riktigt inordna mig i sammanhangen. Vad gjorde en svensk här?

Nowa Ruda lutar sin ena sida upp mot Góra Anny (Annaberg en gång). Däruppe finns ett pensionat som bär namnet Góra Anny och där bodde vi nu för andra gången. Det är ett par i fyrtioårsåldern som driver detta pensionat och det lite märkliga är att mannen och frun har så helt olika syn på förhållandet till historien. Innan jag går in på den här skillnaden gör jag en mycket kort historisk återblick: Niederschlesien hör till de områden av Tyskland som tillföll Polen efter andra världskriget. Det här området var tidigare så gott som helt och hållet befolkat av tyskar, men efter kriget fördrevs den tyska befolkningen som ett kollektivt straff för Hitlers gärningar. De som sedan flyttade in eller snarare flyttades in var polacker från östra Polen som Sovjet la beslag på efter kriget. Dessa människor hade alltså själva fördrivits från sina hemtrakter och sedan blivit tilldelade de före detta tyska områdena.

Frun i pensionatet är uppfylld av ett markant tyskhat. Mannen däremot visar ingen som helst motvilja mot tyskar och dessutom talar han utmärkt tyska. Visserligen verkar de flesta av gästerna vara från Polen, men fruns hållning måste ändå skapa problem eftersom de nästvanligaste gästerna är just tyskar. Intressant är att det på en av väggarna i restaurangen hänger en jättestor bild av huset som det såg ut under den tyska tiden och den tyska texten är kvar.

Annabaude

Under polsk tid har vissa tillbyggnader gjorts, men det är inte svårt att känna igen grundstrukturen från den gamla ”Annabaude”.

Góra Anny 1

Góra Anny 2

Jag tror visst att utveckligen går mot att spänningarna löses upp, alltså att i det här fallet mannens linje vinner i det långa loppet, men det är nog just fråga om ett långt lopp.

När vi senare var på andra sidan bergen på den tjeckiska sidan mötte vi egentligen aldrig någon tyskfientlighet. Kanske ligger en förklaring – det här är alltså fria spekulationer från min sida – i att Sudetområdena aldrig var Tyskland (mer än under en del av Hitlertiden). De var områden i Tjeckien som hade en stor tysk befolkning, men det var inte Tyskland. Därför är det kanske lättare för tjeckerna att handskas med det tyska elementet här – tyskarna fördrevs i och för sig också härifrån som ett straff för Hitlers annektion av först Sudetområdena och sedan hela Böhmen-Mähren, men idag verkar tyskar ses som vilka människor som helst här. För polackerna är saken mer komplicerad, eftersom de bor i ett område som i århundranden varit Tyskland/Preußen och eftersom just de polacker som bor här kommer ifrån trakter som ligger mycket långt härifrån och som de själva blivit berövade med våld. Det finns ett identitetsproblem i det här som det tar tid att lösa, men som ändå måste lösas. För allas bästa.