Gång på gång under den här resan hit och dit över gränserna mellan Tyskland, Polen och Tjeckien har historiens vägar gjort sig tydligt påminda – i ortsnamnen, i möten med människor jag träffade, i samtalen med min tjeckiske man, i bilderna från förr…
I dagens polska Dolny Śląsk som före andra världskrigets slut var det tyska Niederschlesien ligger Nowa Ruda. Här var vi också i höstas, eftersom jag då ville söka efter spåren av Olga Tokarczuks roman ”Daghus, natthus”. Så här såg ett hörn av staden ut i sommarhettan för någon vecka sedan:
Och det här är Neurode sett ur en liknande vinkel någon gång i början av 1900-talet:
Jag talade lite med en gammal tysk kvinna som var i staden för att söka efter sitt barndomshem. Hon uttryckte sig mycket försiktigt för att inte säga något som kunde uppfattas som stötande – hon kunde inte riktigt inordna mig i sammanhangen. Vad gjorde en svensk här?
Nowa Ruda lutar sin ena sida upp mot Góra Anny (Annaberg en gång). Däruppe finns ett pensionat som bär namnet Góra Anny och där bodde vi nu för andra gången. Det är ett par i fyrtioårsåldern som driver detta pensionat och det lite märkliga är att mannen och frun har så helt olika syn på förhållandet till historien. Innan jag går in på den här skillnaden gör jag en mycket kort historisk återblick: Niederschlesien hör till de områden av Tyskland som tillföll Polen efter andra världskriget. Det här området var tidigare så gott som helt och hållet befolkat av tyskar, men efter kriget fördrevs den tyska befolkningen som ett kollektivt straff för Hitlers gärningar. De som sedan flyttade in eller snarare flyttades in var polacker från östra Polen som Sovjet la beslag på efter kriget. Dessa människor hade alltså själva fördrivits från sina hemtrakter och sedan blivit tilldelade de före detta tyska områdena.
Frun i pensionatet är uppfylld av ett markant tyskhat. Mannen däremot visar ingen som helst motvilja mot tyskar och dessutom talar han utmärkt tyska. Visserligen verkar de flesta av gästerna vara från Polen, men fruns hållning måste ändå skapa problem eftersom de nästvanligaste gästerna är just tyskar. Intressant är att det på en av väggarna i restaurangen hänger en jättestor bild av huset som det såg ut under den tyska tiden och den tyska texten är kvar.
Under polsk tid har vissa tillbyggnader gjorts, men det är inte svårt att känna igen grundstrukturen från den gamla ”Annabaude”.
Jag tror visst att utveckligen går mot att spänningarna löses upp, alltså att i det här fallet mannens linje vinner i det långa loppet, men det är nog just fråga om ett långt lopp.
När vi senare var på andra sidan bergen på den tjeckiska sidan mötte vi egentligen aldrig någon tyskfientlighet. Kanske ligger en förklaring – det här är alltså fria spekulationer från min sida – i att Sudetområdena aldrig var Tyskland (mer än under en del av Hitlertiden). De var områden i Tjeckien som hade en stor tysk befolkning, men det var inte Tyskland. Därför är det kanske lättare för tjeckerna att handskas med det tyska elementet här – tyskarna fördrevs i och för sig också härifrån som ett straff för Hitlers annektion av först Sudetområdena och sedan hela Böhmen-Mähren, men idag verkar tyskar ses som vilka människor som helst här. För polackerna är saken mer komplicerad, eftersom de bor i ett område som i århundranden varit Tyskland/Preußen och eftersom just de polacker som bor här kommer ifrån trakter som ligger mycket långt härifrån och som de själva blivit berövade med våld. Det finns ett identitetsproblem i det här som det tar tid att lösa, men som ändå måste lösas. För allas bästa.
