Blogg

Någon gång under den här sommaren dök idén om en litterär kanon för den svenska skolan upp. Det var folkpartiet som hade kommit med förslaget. Frågan grep mig egentligen inte alls och jag tänkte inget särskilt om saken, tills jag härom dagen läste en artikel om den i SvD. Här kommer först ett utdrag ur början av själva tidningsartikeln:

Startskottet blev folkpartiets förslag till hur man ska stärka litteraturens ställning i skolan. Där föreslog de att svenskämnet ska få fler undervisningstimmar i gymnasiet, att litteratur ska bli ett eget ämne med separat betyg, och att man ska inrätta en litterär kanon, en lista över verk som eleverna ska läsa.

Det gillar inte Lärarnas riksförbund. Det skulle innebära ett steg tillbaka till hur skolan såg ut på 1950- och 1960-talen, tycker ordföranden Eva-Lis Preisz. Fram till dess fanns det både en kanon och tvådelade svenskabetyg(!).

– Det här förslaget stupar på sin egen orimlighet. På den tiden såg skolan annorlunda ut. Då gick bara ett fåtal på läroverket men nu går i stort sett alla på gymnasiet. Det här förslaget förutsätter en homogen grupp elever. Så är det inte idag, säger hon.

Vad står det här egentligen? Möjligen hänger artikeltexten inte ihop riktigt och det är kanske därför resonemanget verkar underligt. Folkpartiet föreslår tre saker: fler undervisningstimmar till svenskämnet, ett separat betyg i litteratur och en litterär kanon. Detta gillar inte Lärarnas riksförbund, får vi veta. Ordföranden tycker att detta är orimligt, eftersom gymnasieelever utgör en mer heterogen grupp än förr. Här hänger jag inte med: Varför skulle det inte gå att ha fler undervisningstimmar i svenska bara för att elevgrupperna inte är homogena? Och varför kan man inte av samma skäl ha ett separat litteraturbetyg? Och slutligen – varför kan man inte inrätta en litterär kanon för att elevgrupperna är heterogena? Och om nu det sistnämnda verkligen är ett problem, så skulle jag vilja ha en riktigt noggrann precisering av vari det här problemet består.

Vidare får vi läsa följande om LR-ordförandens syn på förslaget:

Eva-Lis Preisz tror att folkpartiets förslag bara kommer att gynna genomsnittseleverna och varken de som redan läser mycket eller de som inte läser alls.

På vilket sätt missgynnas de som läser mycket av en litterär kanon (+ fler svensktimmar, separat litteraturbetyg)? Och vilken skada ställer en litteraturkanon till för dem som inte läser alls? Och vad är ”bara genomsnittselever” för en grupp? Bara?

Jag läser en bit till i artikeln och hittar det här:

Vilka verk man ska läsa och hur arbetet ska gå till är upp till läraren att bestämma.

– Grundprincipen med våra kursplaner är att de lämnar fritt utrymme för både lärare och elever, säger Jan Sydhoff, chef för Skolverkets enhet för styrdokument.

Är det så säkert att det är bättre att den enskilde läraren bestämmer vilken litteratur som eleverna ska läsa? Eller om vi tar det andra alternativet – är det säkert att det är idealiskt att eleverna bestämmer vilka skönlitterära verk de ska läsa? Jag tycker i alla fall att det kan finnas anledning att ifrågasätta det självklart goda i detta.

Jag fortsätter att läsa och stannar till vid det här stycket:

Finns det inte en risk att elverna får väldigt varierande kunskaper då?

– Ja, risk eller möjlighet… Det krävs olika utgångspunkt om man undervisar i en skola i Tensta, Danderyd eller Pajala. Man måste välja litteratur som passar just de eleverna och deras bakgrund, och sedan kan det förhoppningsvis leda fram till Strindberg förr eller senare.

Varför krävs det olika utgångspunkter om man undervisar i en skola i Tensta, Danderyd eller Pajala? Vad står de här tre orterna för i den här texten? Vad skulle vara lämpligt att läsa i Pajala som inte är lämpligt i Tensta till exempel? Varför ska man välja litteratur som passar just de eleverna och deras bakgrund? Måste alltid alla spikas fast vid sin bakgrund? Kunde inte litteraturen få lyfta en ut ur den trånga bakgrunden? Är inte en av skolans viktigaste uppgifter att frigöra elverna från bakgrundens band? Slutligen förstår jag inte varför den som säger det här ändå på slutet mumlar något om ”förhoppningsvis” och ”Strindberg”.

Texten fortsätter sedan med en fråga och ett svar:

Ska inte alla elever få ungefär samma utbildning?

– Det beror på om man talar om att man ska kunna lika mycket eller ha läst exakt samma böcker. Framför allt handlar det om att hjälpa eleverna hitta lusten att läsa. Det finns många som har skaffat sig en livslång aversion mot matte och engelska bara för att de blivit tvingade i skolan.

Resonemanget i svaret gör ett löst och svajigt intryck på mig och jag kommer inte ifrån tanken att konsekvensen av det här sättet att resonera är att skolan borde vara frivillig, så att ingen ”skaffar sig en livslång aversion” mot något ämne.

Under själva artikeltexten finns ett par kortintervjuer med några elever. Frågan de fick lyder så här: ”Vad har du läst för böcker i skolan?”

Jag väljer ett av intervjusvaren och tittar lite på det:

– Vi läser många klassiker och diskuterar böckerna, men vi får aldrig välja någonting själva. Det vore kul. Då skulle jag ta något annat än klassikerna, en bok som man kan känna igen sig lite mer i.

Det som slår mig när jag läser det här är frasen ”vi får aldrig välja någonting själva”. Varför säger någon som inte lever i en diktatur så här? I alla sammanhang utom i skolans litteraturkurs kan väl var och en läsa precis vad han/hon vill. Vad beror det här sättet att resonera på?

Jag går nu tillbaka till början av mitt resonemang igen. När jag först hörde om den här kanonidén lämnade den mig i det närmaste likgiltig, men nu när jag läst en serie argument emot den så börjar jag onekligen luta åt kanonhållet… Och till sist: Någonstans har jag under diskussionernas gång läst att en litterär kanon för den svenska skolan skulle ha något med nationalism att göra. Det låter på mig obegripligt. Jag tror inte att någon på allvar menar att en sådan kanon skulle innehålla bara eller nästan bara svensk litteratur. Snarare skulle en litterär kanon väl kunna föra oss åtminstone ett litet stycke ut ur det svensk-anglosaxiska litterära monopol vi lever med i Sverige idag.

Här finns för övrigt artikeltexten som helhet för den som vill läsa den utan min inblandning…

Den här hösten roar jag mig lite vid sidan om med att undervisa i italienska på ett gymnasium. Första lektionen med nybörjarna bjöd jag på en sång av en av mina favoritcantautori från min italienska ungdomstid: Fabrizio De André.

Jag lägger ut sångtexten till er som ibland strövar omkring här under pausträdet, så att ni kan provläsa den:

La ballata dell’eroe

Era partito per fare la guerra,
per dare il suo aiuto alla sua terra.
Gli avevano dato le mostrine e le stelle
e il consiglio di vendere cara la pelle.

E quando gli dissero di andare avanti
troppo lontano si spinse a cercare la verità.
Ora che è morto la patria si gloria
d’un altro eroe alla memoria.

Ma lei che lo amava aspettava il ritorno
d’un soldato vivo, d’un eroe morto che ne farà?
Se accanto, nel letto, le è rimasta la gloria
d’una medaglia alla memoria.

Det är en djupt pacifistisk text och själva kärnan eller hjärtat i texten finns väl här: ”Ma lei che lo amava aspettava il ritorno d’un soldato vivo, d’un eroe morto che ne farà?”