Blogg

Hjalmar Gullberg: Den sista kvällen

Den sista kvällen

Snart blir därute löven glesa.
Pendylen slår. Vi räknar slagen.
Det är för att du snart ska resa,
vi gått förstämda hela dagen.

Vi går till bords men utan hunger,
och våra andetag blir korta
var gång en vind bak rutan sjunger.
Det är för att du snart är borta.

I fönstret ligger tidtabellen.
Vem hjälper oss att glömma tiden?
Vem tröstar oss den sista kvällen,
för att vår sommar är förliden?

Hjalmar Gullberg är min bror, min plågoande, stickan djupt in under nageln. Här i ”Den sista kvällen” har han avbildat livets eller lyckans korthet på ett sådant sätt att jag nästan inte får luft när jag läser. Han kväver ihop den lyckliga tiden till ingenting: ”Pendylen slår. Vi räknar slagen.” Nu – och så är allt borta. Livet som en tom hand, som en gång varit full: ”Vem tröstar oss den sista kvällen, för att vår sommar är förliden?”

höst

Joachim Fest är död

För tre dagar sedan skrev jag en text om Joachim Fest och hans senaste bok här. Nu har jag fått veta att han just har dött, och därför vill jag skriva ännu några rader om honom. Jag stödjer mig på en artikel av Matthias Matussek (också denna gång), en artikel som bär titeln ” Zum Tod von Joachim Fest – Der stolze Einzelgänger”.

Fest

Jag väljer ut ett par korta avsnitt ur Matusseks text och översätter dem till svenska. Först kommer här en liten kommentar av Fest till barndomen och fadern:

"Es war keine besondere Kindheit", sagte er ganz beiläufig. "Nichts Spektakuläres. Außer dass mein Vater mich und meine Geschwister davor bewahrt hatte, Nazis zu werden."

(”Det var inget särskilt med min barndom”, sa han i förbigående. ”Inget märkvärdigt. Utom att min far bevarade mig och mina syskon från att bli nazister.”)

Matussek beskriver boken Fest nyss avslutade (”Ich nicht – Erinnerung an eine Kindheit und Jugend”) – och som jag skrev om här för tre dagar sedan – som ett testamente:

Nun weiß man, dass die Arbeit an diesem Buch die Arbeit an seinem Testament bedeutete. Das wollte er den Deutschen noch hinterlassen: die Erzählung darüber, dass es möglich war, anständig zu bleiben.

(Nu vet man att arbetet med den här boken innebar arbetet med hans testamente. Detta ville han lämna efter sig till tyskarna: berättelsen om att det var möjligt att förbli anständig.)

Apropå allt ståhej kring Grass’ lökbok säger Matussek:

und so war es möglich, auf dem Höhepunkt des durchaus auch stupiden Grass-Lärms diese leisere, ungleich wichtigere Stimme hörbar zu machen.

(och så blev det möjligt att samtidigt med höjdpunkten av det utan tvekan också stupida Grass-larmet, göra denna lågmäldare, ojämförligt viktigare röst hörbar.)

Matussek fortsätter med jämförelser med Grass:

Gerade die Polarität zu Günter Grass lohnt die nähere Betrachtung. Anders als der Nobelpreisträger, der sich im Pulk des linken Mainstream stets wohlfühlte, war Joachim Fest der große Einzelgänger. Auf seine Umgebung wirkte er bisweilen ein wenig hochmütig. Er war der konservative Analytiker. Doch er war immer auch derjenige, der sich bedenkenlos zwischen alle Stühle setzte, wenn es seine Überzeugung erforderte.

(Just kontrasten till Günter Grass är värd att titta närmare på. I motsats till Nobelpristagaren, som alltid trivdes bland massan i vänsterhuvudfåran, var Fest en som gick sina egna vägar. För sin omgivning tedde han sig allt emellanåt lite högmodig. Han var den konservative analytikern. Men han var också den som alltid utan betänkligheter satte sig mellan alla stolar, om hans övertygelse krävde det.)

Mot slutet av artikeln kommer Matussek tillbaka till Fests ungdom och barndom:

Fests Jugenderinnerungen erzählen von einer Kindheit in Berlin und von einem Vater, der 1933 aus dem Schuldienst flog, weil er regimefeindliche Bemerkungen gemacht hatte. Es war eine Kindheit, in der Literatur und Theater so wichtig waren wie Fußball. Eine Kindheit, in der es vorkam, dass der Vater mit einem blutverschmierten Kopfverband in die Küche stürzte, wenn es wieder einmal eine Schlägerei mit dem braunen Mob gegeben hatte. Eine Kindheit, in der die Besorgungen für den Nachbarn Goldschmidt eine Selbstverständlichkeit waren.

(Fests ungdomsminnen berättar om en barndom i Berlin och om en far, som 1933 fick sparken från sin skolledartjänst, eftersom han hade yttrat sig regimkritiskt. Det var en barndom där litteratur och teater var lika viktiga som fotboll. En barndom, där det hände att fadern kom instörtande i köket med ett blodigt förband om huvudet, för att det återigen hade varit slagsmål med den bruna mobben. En barndom, där det med självklarhet ingick att man gjorde små tjänster åt grannen Goldschmidt.)

På en av de sista raderna säger Matussek så här till och om bokhandlare och läsare:

Sobald sie damit fertig geworden sind, den Grass-SS-Juckreiz zu kratzen – das wichtigere, das wahrhaft große Buch dieses Herbstes ist das von Joachim Fest.

(Så snart de är färdiga med Grass-SS-klådan – den viktigare, den verkligt stora boken den här hösten är den av Joachim Fest.)

Och jag tänker så här om Fest: Någon enstaka gång hörs i den här världen av tvetydigheter, hyckleri, medlöperi och feghet en modets och klarhetens röst.

Här finns hela Matusseks text.

Habba

hästen sol

Det här är en häst jag ofta träffade under mina morgonpromenader med Londi i Góry Sowie (Ugglebergen) den här sommaren. Ibland såg jag den dra en hövagn, men oftast gick den här uppe på kullen och betade för sig själv.

Jag tänkte lite på den när vi satt på grannarnas altan i fredags kväll eller om det var i lördags. Tomas, min granne, sa plötsligt så här till mig: – Bodil, vet du vad ”habba” betyder? Men nej, det visste jag ju inte. Jag fick då en liten snabbgenomgång på området ”uppmaningar till arbetshästar”. – När man vill att de ska gå framåt, så smackar man ju och vill man att de ska stanna så säger man ptrrr. Och habba det säger man när man vill att de ska ställa in sig i arbetsredskapet, en harv till exempel. Så här: habba, habba och så puttar man lite på den.

Undrar hur man säger på polska…

hästen skugga

Melodi

markerna

Bara du går över markerna,
lever var källa,
sjunger var tuva ditt namn.
Skyarna brinna och parkerna
susa och fälla
lövet som guld i din famn.

Och vid de skummiga stränderna
hör jag din stämmas
vaggande vågsorl till tröst.
Räck mig de älskade händerna.
Mörkret skall skrämmas.
Kvalet skall släppa mitt bröst.

Bara du går över ängarna,
bara jag ser dig
vandra i fjärran förbi,
darra de eviga strängarna.
Säg mig vem ger dig
makten som blir melodi?

Bo Bergman

”Ich nicht” – en ”motbok” till Grass’ lökhistoria

I nummer 34 av Spiegel finns en intressant artikel om Joachim Fest, som bland annat är känd för att ha skrivit ”Der Untergang” (här finns en text på svenska om den boken). Artikeln heter ”Der Herbst der Flakhelfer” och huvudtemat är Fests nya bok ”Ich nicht – Erinnerung an eine Kindheit und Jugend”, som väl kan ses som ett slags ”motbok” till Grass’ lökbok. Artikelförfattaren heter Matthias Matussek.

Jag frågade min mor som är född 1930 i Tyskland (Schwedt/Oder) om det här med Flak. Flak är en förkortning för FLiegAbwehrKanone, fick jag veta. Hon fortsatte förklarandet så här: ”var man född 1928, kom man till Flak eller Marine och hade där dessutom lite skolundervisning. Årgång 1929 och yngre slapp – min klass var årgång 28 och 29, jag var årgång 30 och yngst, därför att jag hoppat över en klass.” Efter en paus sa hon: ”flera av pojkarna i min klass dog som soldater under den sista krigsvintern – de var inte mer än 16 eller 17…”

Men nu tillbaka till artikeln. I ingressen presenterar Matussek den här minnesboken så här:

Es ist die Geschichte von einem, der nicht mitmachte.

(Det är historien om en, som inte gick med.)

Lite längre in i texten hittar jag det här täta stycket om Fest och Grass:

Auch er [Fest] legt ein Erinnerungsbuch vor: ”Ich nicht”. Einen provokanteren Titel kann es in diesem Herbst der interessanten Verstrickungen nicht geben. Es ist das Gegenbuch zum Grass-Spektakel. Grass sagt: Ich war dabei, alle waren dabei. Fest sagt: Ich aber nicht.

( Också han [Fest] kommer ut med en minnesbok: ”Inte jag”. En mer provocerande titel kan det inte finnas denna de intressanta härvornas höst. Det är en ”motbok” till Grass-spektaklet. Grass säger: Jag var med. Alla var med. Fest säger: Men inte jag.)

Grass presenteras av Matussek som ”vänstergaphalsen” och Fest som den ”konservative bildningsborgaren (Bildungsbürger)”. Vidare skriver Matussek om Fest:

Den Linken der Nachkriegsjahrzehnte war er immer suspekt. Er galt als Fürst der Finsternis, als einer, der sich zu sehr einfühlte in die Nazi-Größen, über die er so schillernd zu schreiben verstand.

(För vänstern under efterkrigsårtiondena var han alltid suspekt. Han betraktades som en mörkrets furste, som alltför väl levde sig in i nazipotentaterna, som han visste att skriva så nyansrikt om.)

Matussek beskriver Fests stil som klar och redig i skarp kontrast mot Grass’ dimridåer och oändliga löklager. Han talar om Fests ungdomår som en alltmer utsatt värld i en familj som satte sig till motvärn mot nazigiftet. Fests far framstår som en man som får betala mer och mer för sin fasthet och moraliska integritet.

Bereits 1933 verliert er seine Stellung als Schulleiter, wegen ”öffentlich herabsetzender Reden” gegen die Nazis. Von nun an ”poverisiert” die Familie, Stufe um Stufe, das Kindermädchen wird entlassen, die Wohnung verkleinert, der Argwohn der Nachbarn steigt. Es ist die Zeit, in der die ersten erklärten Regimegegner totgeprügelt werden, meist in abgelegenen Kellern am Rande der Stadt.

(Redan 1933 förlorar han sin ställning som skolledare på grund av ”offentliga nedsättande tal” mot nazisterna. Från och med nu marginaliseras familjen steg för steg, barnflickan måste sägas upp, lägenheten blir mindre, grannarnas misstänksamhet växer. Det är den tiden, då de första uttalade regimkritikerna blir ihjälslagna, oftast i avsides belägna källare i stadens utkanter.)

Några rader längre ned fortsätter texten:

Schon früh lernt Joachim Fest Verschwiegenheit, Haltung, Mut zur Nicht-Anpassung.

(Redan tidigt lär sig Joachim Fest att tiga, han lär sig behärskning och mod att inte anpassa sig.)

Fests mor är inte lika principfast som hans far och hon försöker vid något tillfälle att få sin man att gå med i partiet för att få ett lite tryggare liv. Hon säger till honom att låtsas lite och hon försöker övertyga honom med ord om att småfolket alltid har fått värja sig emot de mäktiga med hjälp av osanningar. Men fadern vägrar:

Wir sind keine kleinen Leute. Nicht in solchen Fragen!

(Vi är inget småfolk. Inte när det gäller sådant här!)

Mot slutet av artikeln summerar Matussek skillnaderna mellan Fests och Grass’ minnesböcker:

Es tut gut, Fests Buch zu lesen, besonders in diesem Herbst. Es ist stilistisch elegant und gar nicht wie eine Zwiebel, die geschält und geschält werden muss, um den Leser am Ende doch um einen Kern zu betrügen.

(Det gör gott att läsa Fests bok, särskilt den här hösten. Den är stilistiskt elegant och inte alls som en lök som måste skalas och skalas för att till sist ändå undanhålla läsaren kärnan.)

Jag tror också att det är bra att läsa den här boken som motvikt till Grass’ minnesbok, för att den tenderar att grumla bilden av de olika ändå möjliga förhållningssätten. Oberoende av hur svårt det var att hålla sig ren från nazismittan, så är det viktigt att man ändå eller kanske just därför gör en klar skillnad mellan att låta sig förföras och att verkligen stå emot.

PS Jag hittar inte den här Spiegeltexten på internet, så jag kan tyvärr inte länka till den, så att de av er som skulle vilja, kan få läsa hela texten här. Men kanske är det någon av er, som har hittat den…