Här kommer nu andra och sista delen av min text om Joachim Fests Meinhofkapitel i hans bok ”Begegnungen – Über nahe und ferne Freunde”.
Under kapitlets lopp kan man via samtalen mellan henne och Fest följa Ulrike Meinhofs färd in i extremismens återvändsgränd. Hon är en helt annan människa i slutet än i början av texten. Det eftertänksamma och åtminstone i viss mån öppna försvinner steg för steg ur hennes sätt att vara.
Där jag slutade igår befann vi oss någonstans i sextiotalets mitt. Fest och Meinhof fortsätter att träffas och samtala. Meinhof talar om och om igen om katastroftillståndet i det västtyska samhället. Fest ställer envisa frågor om hur hon egentligen tänker sig sitt framtida idealsamhälle i detalj. Hon svarar inte utan talar om fascimen som finns överallt och som måste bort. Han manar till nyansering och eftertanke och säger att ”talkörernas terror” inte kan föra till någon dialog. Hon kallar den västtyska demokratin för en förklädd ”koncentrationslägerstat” (KZ-Staat) och fortsätter med att säga att denna stat kräver ”motvåld” (Gegengewalt). Han kontrar med att om ordet ”motvåld” hade varit uppfunnet då, så hade det på sin tid varit en perfekt nazistterm.
Fest lämnar sedan för ett ögonblick samtalen med Meinhof och kastar en blick på samhällsutveckligen i Västtyskland. Året är 1967. Vid den här tiden råkar massmedia allt mer i händerna på de stora partierna. Han själv, som partilös, förlorar sin programledarroll över nyhetsprogrammet ”Panorama” till en visserligen kompetent men politiskt tillsatt journalist. Meinhof deltar i en demonstration emot förfarandet och dessutom skriver hon kritiskt om det i ”konkret”. Några dagar senare tackar Fest henne för hennes ansträngningar och tillägger att de tyvärr misslyckats. Hon vill inte höra något om misslyckande, utan menar att protesterna är en signal som ska föra till en explosion. Han säger att han inte vill vara med om någon explosion.
Vid den här tiden lämnar Fest nyhetsprogrammen i TV över huvud taget och börjar skriva på sin Hitlerbiografi. Meinhof blir mycket upprörd över detta och menar att han sviker sina samhälleliga plikter. Här tycker sig Fest för första gången höra en ilska i hennes röst som är riktad mot honom som person. Samtalet slutar i förstämning. Men efter en tid träffas de igen och diskussionen fortsätter. Meinhof talar om våldet från den västtyska staten sida, men Fest menar att våldet frodas mycket mer på hennes sida. Han menar att nästan alla hennes idéer bärs av hat, hat emot det borgerliga samhället, mot sederna och mot bildning och att nästan ingenting i det hon talar om är för något – så gott som allt är destruktivt eller förgrovande. Som ett exempel tar han inställningen till sexualiteten bland dem som Meinhof sympatiserar med:
Die Sexualität beispielsweise, die mit soviel pubertärer Dicktuerei herausgekerht werde, sei nicht einmal von den steifsten Stehkragenträgern so verklemmt und trübselig dargeboten wie von den Wortführern der Kommunen.
Sexualiteten till exempel, som framhävs med en sådan pubertetsmässig skrytsamhet, framstår som till och med ännu mer hämmad och dyster bland kommunernas talesmän än bland de stelaste stofiler. (Jag hittar i hastigheten inte någon bra översättning av ”Stehkragenträger”.)
Samtalen går vidare och Meinhof fortsätter att tala om att det borgerliga samhället är genomruttet och att det måste bort och Fest fortsätter att fråga henne vad som ska komma i stället. Hon svarar alltid vagt på detta och säger något om ”fredlig samvaro” och ”liv i försoning”. Hon tycker att Fest har en ”rovdjursbild” av människan och han svarar att hon lever i antikens och upplysningens illusion om människan som ädel, hjälpsam och god. ”Den som inte räknar med ondskan, kommer alltid att misslyckas”, säger han.
Fest tycker sig märka att Meinhof undan för undan blir mer och mer fantasilös och förbittrad. Hon biter sig hårdare och hårdare fast i felen hos det samhälle som är och hon säger mindre och mindre (och det var redan tidigare ganska lite) om det hon vill ska komma i stället. Och allt oftare tappar hon humöret under deras samtal och dessutom verkar hon mer och mer villrådig, tycker Fest. Vid slutet av ett av deras möten säger Fest att det är farligt omge sig med för många jasägare, det konstruktiva samtalet upphör då och man hamnar till sist i ett tomrum eller så förlorar man fotfästet. ”Kanske är jag redan där”, svarar hon och reser sig upp.
Vid ett tillfälle träffar Fest den militante studentledaren Rudi Dutschke och försöker då ställa några frågor till honom om hur han tänker sig framtiden om hans idéer skulle segra. Dutschke undviker att svara och håller i stället ett kort ”antiborgerligt” propagandaanförande för Fest. En tid senare samtalar Fest och Meinhof om detta möte. Meinhof menar att Fest missförstått Dutschke, att han inte förstår vilket civilkurage och vilken moralisk integritet han har. Fest svarar att om man har som mål att åstadkomma radikala samhällsförändringar, så räcker inte de egenskaperna utan man måste veta vad man konkret vill åstadkomma. Då säger Meinhof plötsligt att det inte är någon idé att kämpa emot missförhållande med det skrivna ordet, det är dags att ta till vapen. Fest svarar att med det ger hon upp demokratins princip. Och han tillägger att han hoppas att hon inte bestämt sig för våldets väg. Hon svarar att hon inte är någon ”aktionstyp”. Då säger Fest att det betyder ingenting, för just det opassande har alltid utövat en oemotståndlig lockelse på människor. Innan de skiljs säger Meinhof med uppgiven röst: ”Utvägslösheten tar nästan kål på mig.”
Detta kom att bli deras sista möte. Efter det hör Fest att hon kommit i kontakt med Andreas Baader och Gudrun Ensslin och att hon valt våldets väg.
