Blogg

För ett par dagar sedan skrev jag en text om ”Stanza 411” av Simona Vinci i Salongen. Slutraderna i det jag skrev lyder så här:

Man skulle också kunna beskriva romanen som ett slags essä över människokroppen och människovarandet. Gång på gång inventerar Simona Vinci kroppens och då särskilt kvinnokroppens olika delar och sammanställer dem sedan på olika sätt med kvinnolivets och i förlängningen med människolivets villkor. Kärlekens roll i detta liv modelleras fram i all sin oerhörda kraft och all sin skrämmande bräcklighet. Tyngpunkten i romanen ligger rakt på denna bräcklighet.

Men jag har något mer att komma med här än detta självcitat. En relativt stor del av boken utspelar sig i ett hotell nära Pantheon i Rom och Simona Vinci låter ofta sin huvudperson vandra runt denna byggnad eller så får hon betrakta den eller meditera över den. På sätt och vis påminner beskrivningarna av Pantheon om Vincis beskrivningar av människokroppen. Vi hittar samma slags välbalanserade och lite distanserade anslag här som där:

Oggi pomeriggio ho percorso il Pantheon per tutto il suo perimetro, lentamente, un piccolo passo dopo l’altro. E intanto che camminavo, pensavo al movimento circolare della sua pianta, perfetto, immutabile, senza inizio né fine, né varizione, identico al movimento del tempo, delle stagioni, del cielo cosmico e del ciclo annuale dello zodiaco.

Idag på eftermiddagen har jag följt hela Pantheons omkrets, långsamt, ett litet steg i taget. Och medan jag gick, tänkte jag på planritningens cirkulära rörelse, perfekt, oföränderlig, utan vare sig början eller slut eller variation, identisk med tidens, årstidernas, världsrymdens och djurkretsens rörelser.

Adam Zagajewski läser jag ofta och gärna. Just nu läser jag i essäsamlingen ”Två städer” igen.

På de två sista sidorna i boken finns den här korta texten:

Oskuld och erfarenhet

William Blake har begåvat oss med de berömda ”Oskuldens och erfarenhetens sånger”. Instinktivt är vi benägna att läsa Blakes dikter kronologiskt: först kommer oskulden och sedan – till priset av lidande – erfarenheten. Är det verkligen så? Är oskulden någonting vi förlorar som vi blir av med barndomen, en gång för alla? Är det inte så att vi också kan förlora erfarenheten? Erfarenhet är en sorts kunskap; och ingenting spricker sönder lika lätt som kunskapen. Det gäller också etisk kunskap – eller etisk vishet. Den som har genomlevat ett koncentrationsläger och gjort det på ett värdigt, moraliskt sätt, kan sedermera förvandlas till egoist och skrävlare, han kan kränka ett barn. Om han märker det och börjar ångra sig återvänder han till oskuldens tillstånd.

Därför är det långt ifrån säkert att erfarenheten finns i slutet. Efter erfarenheten kommer oskulden, inte omvänt. En oskuld som är rikare på grund av erfarenheten men fattigare genom förlusten av självsäkerheten. Vi vet så lite. Vi förstår någonting en stund, och sedan glömmer vi det ögonblicket eller sviker det. I slutet finns oskulden, en bitter oskuld av okunskap, frågor, förtvivlan och nyfikenhet.

Den här texten både oroar och tröstar mig. Den oroar mig för att den vänder på perspektivet, så att jag, åtminstone för några ögonblick, råkar ut för vacklan i mitt hemgjorda tankebygge. Men den här okunskapens förtvivlade och ändå nyfikna oskuld som föds efter erfarenheten eller ur den (åter)ger mig ett slags svindlande jämvikt. Jag ställer alltsammans på marken och tittar på det och behöver inte veta. Kanske menade Zagajewski inte så här, men han fick mig att tänka det. (Och ännu en gång sänder jag ett tack till Anders Bodegård för översättningens klarhet.)