Brand brinner av brand,
tills han brunnen är,
låga tändes av låga.
Den ene för den andre
genom ord blir känd,
och den alltför slöe genom slapphet.
Brand brinner av brand…
Blogg
Heine: Die schlesischen Weber
Igår mötte vi Heinrich Heine i hans allra lättaste ironisk-romantiska gestalt. Idag lägger jag en dikt till läsning här från den andra polen av hans författarskap – den politiskt engagerade sidan, den som med kraft vänder sig emot missförhållandena i samhället. Dikten ”Die schlesischen Weber” från 1844 tar avstamp i uppror och demonstationer bland arbetarna på väverierna i Schlesien vid samma tid. I dikten anklagas kyrkan, kungen och fosterlandet för de eländiga förhållandena i fabrikerna. Och varje strof avslutas med de envist malande orden ”vi väver, vi väver”:
Die schlesischen Weber
Im düstern Auge keine Träne,
Sie sitzen am Webstuhl und fletschen die Zähne:
"Deutschland, wir weben dein Leichentuch,
Wir weben hinein den dreifachen Fluch –
Wir weben, wir weben!
Ein Fluch dem Götzen, zu dem wir gebeten
In Winterskälte und Hungersnöten;
Wir haben vergebens gehofft und geharrt,
Er hat uns geäfft, gefoppt und genarrt –
Wir weben, wir weben!
Ein Fluch dem König, dem König der Reichen,
Den unser Elend nicht konnte erweichen,
Der den letzten Groschen von uns erpreßt
Und uns wie Hunde erschießen läßt –
Wir weben, wir weben!
Ein Fluch dem falschen Vaterlande,
Wo nur gedeihen Schmach und Schande,
Wo jede Blume früh geknickt,
Wo Fäulnis und Moder den Wurm erquickt –
Wir weben, wir weben!
Das Schiffchen fliegt, der Webstuhl kracht,
Wir weben emsig Tag und Nacht –
Altdeutschland, wir weben dein Leichentuch,
Wir weben hinein den dreifachen Fluch –
Wir weben, wir weben!"
Långt senare – 1893 – tog Gerhart Hauptmann upp samma tema i sitt drama ”Die Weber”.
Och bilden ovanför Heines dikt återger Käthe Kollwitz’ skildring – från 1897 – av samma händelser.
Heine: Die Rose, die Lilie…
Den här morgonen läser jag i Heinrich Heines ”Buch der Lieder”.
Die Rose, die Lilie, die Taube, die Sonne,
Die liebt ich einst alle in Liebeswonne.
Ich lieb’ sie nicht mehr, ich liebe alleine
Die Kleine, die Feine, die Reine, die Eine;
Sie selber, aller Liebe Bronne,
Ist Rose und Lilie und Taube und Sonne.
Dockan som övermänniska
Än en gång har jag blivit påmind om dockteaterns svindlande märkliga värld.
Först en blick bakåt:
För kanske två månader sedan fick jag en text av Heinrich von Kleist i händerna som heter ”Über das Marionettentheater”. Det är ett slags essä om dockteater och teaterdockor som är utformad som en dialog. Två män samtalar, den ene är en framstående dansare och den andre är den undrande jagpersonen. Denne frågar varför dansaren besöker något så folkligt och oexklusivt som marionetteatern på stadens torg. Dansaren svarar och går steg för steg allt djupare in på marionetternas fantastiska kvaliteter, deras överlägsenhet över dansare av kött och blod. Han talar om tyngdpunkten i dockan, om hennes själ. Lyssnaren försöker först värja sig emot dansarens ord, men blir så småningom mer och mer gripen ja, trollbunden. Samtalet eller snarare dansarens monolog närmar sig och uppnår ett slags klimax då han på lyssnarens fråga, vad det då egentligen är som gör dockan så överlägsen, svarar:
Fördelen? Först och främst en negativ, min förträfflige vän, nämligen den att han aldrig gör sig till. – För tillgjordhet uppstår, som Ni vet, när själen (vis motrix) befinner sig någon annanstans än i rörelsens tyngdpunkt. Eftersom maskinsten nu en gång, genom strängen eller tråden, inte har någon annan punkt i sitt våld än just denna, så är alla övriga lemmar så som de skall vara, döda, rena pendlar, och följer enbart tyngdlagen; en förträfflig egenskap, som man förgäves letar efter hos större delen av våra dansare.
Lite längre fram fortsätter dansaren i sin jämförelse mellan marionetten och den verklige dansaren så här:
Dockorna behöver marken bara – som älvorna – till att snudda vid och till att genom det korta avbrottet ge lemmarnas flykt nytt liv; vi behöver den för att vila på den och hämta oss från dansens ansträngning; ett ögonblick som helt uppenbart inte självt är dans och som man inte kan göra annat av än att i möjligaste mån låta det försvinna.
Och härom dagen for marionetterna över mig igen, när jag läste en text skriven av Laura Welmont, där en teaters dockor på ett liknande sätt framställs som överlägsna mänskliga skådespelare. I texten möter vi Nasrin Barati som förestår Teater Sesam i Göteborg.
Här följer några rader ur texten:
Nasrin Barati har ofta fått frågan om varför hon har valt att ägna sitt liv åt just dockteater. Varför dockor, vad är det som är så speciellt med det? Och svaret är:
– Det finns ingenting som man inte kan få fram med dockteater. Man har mer utrymme för fantasin, fler möjligheter. Känslan man får fram kan aldrig jämföras med en vanlig teaterupplevelse, säger hon och ger ett exempel från en föreställning hon såg på en festival i Tyskland:
– En två meter hög docka med svepande kläder skred in och skapade en av de mäktigaste scenerna jag sett. Ingen skådespelare hade kunnat gestalta det lika bra.
Dockor är förmer än människor när det gäller scenisk gestaltning, dockor är lösgjorda från människans bojor och verklighetstyngd, dockor är nästan (lätta) som tanken eller fantasin.
foto Ola Kjelby
foto Ola Kjelby
Mutter om ”mutter”
För säkerhets skull sätter jag upp en liten varningsskylt: Det här är ingen gravallvars- eller ens någon seriös text, inte särskilt i alla fall. Med det menar jag att här finns utrymme för skämt, lätthet och eventuellt lite ”glam”.
Morgonens första ögonblick har jag ägnat åt att fotografera en mutter, inte en riktigt klassisk mutter, men visst är det ändå en mutter?
Ordet ”mutter” härstammar från tyskans ord för mor: ”Mutter”. Hos Hellquist läser jag att det är ”en bildlig användning av ordet i betydelsen ’livmoder’, alltså om en hålighet, som har att upptaga ett därför passande föremål, här om ett med en gängad urborrning försett stycke, i vilken skruven passar in”.
Alltså moder, livmoder…
