Nej, jag syftar inte på det där tjeckiska bokförlaget, som försöker med att reading is sexy, fast det är förstås där labyrintfunderandet tog fart. Ordet ”labyrint” verkar finnas i en nästan identisk form i en rad europeiska språk, fast de flesta språk också har en inhemsk variant som lever undanskymd av det här märkliga ordet som på någon vis verkar avbilda det hemlighetsfulla i labyrintens vindlingar. ”Labyrint” är ursprungligen ett grekiskt ord, fast ursprungligen är kanske inte rätt ord för ”labyrint” går, antas det, tillbaka på ett kretensiskt ord från förindoeuropeisk tid.
Idén om labyrinten har fascinerat oss människor sedan urtid. För den blicken och tanken bort från vår dödlighet, från den ”raka” vägen från födelse till död? Eller ger den oss kontakt med vårt undermedvetna? Om man vandrar om kring i en så kallad trädgårdslabyrint – det har nog många av oss gjort – bärs man av instinkten snarare än av den analytiska tanken. Och man är skyddad av labyrinten, fast kanske också hotad, men på ett milt sätt, man kan ju inte ramla ut, för alla vägar leder ju egentligen inåt. I en labyrint råder framför allt centripetalkraften.
Jag har tittat på lite bilder på labyrinter, många föreställer trädgårdar, ofta vackra med just det där inåtsuget, men den bild som kanske grep mig mest var den här på sätt och vis ganska oansenliga:
Ser den inte ut som en stiliserad avbildning av en hjärna? Är labyrinten kanske just en bild av hjärnan, dess nästan obegränsade möjligheter och omöjligheter, dess irrgångar och gömslen. Ur den kommer vi aldrig ut.
Till sist den här fingerlabyrintenten från år 2000, modern och uråldrig, en stram schematisk avbildning av vår bundenhet vid här och nu i alla tider. Med fingret kan vi följa skåran varv efter varv, hit, dit, runt, alltid in, kanske någon gång ut, sedan in igen.
