Blogg

Tagliamento – Tiliment på friulanska – är den största floden i Friuli-Venezia Giulia. Efter nederlaget vid Caporetto i oktober 1917 retirerade italienarna undan för undan västerut och för en tid gick stridslinjen längs Tagliamentos lopp.

Tagliamento anses vara det bäst bevarade flodsystemet i hela Alperna, även om människans påverkan också här märks på många ställen. Tagliamento är en så kallad ”torrente”, en fors eller en ström med mycket oregelbundet vattenflöde. Floden byter mycket ofta lopp i den breda bädden och under stora delar av året ligger flodbädden nästan naken med bara en smal ringlande flodorm i sig.

Strax söder om den lilla staden Moggio ser Torrente Fella, som rinner in i Tagliamento ett litet stycke nedanför, ut så här:

Utblickar över Tagliamento från [Venzone](http://www.bodilzalesky.com/blog/2008/08/02/venzone-friuli/ ):

mot söder

nordblick

Från Casali Scjs går man hit på tio minuter. Londi och hennes vän Pippo tog ett flodbad varje morgon under veckan vi tillbringade där:

efter ett skyfall var floden plötsligt en annan och hundarna fick hålla sig ifrån själva strömfåran

Ferrara är kanske den italienska stad som fascinerar mig mest. Det är ingen stor stad, men den gömmer på så mycket. Den ger å ena sidan ett mycket enhetligt och slutet intryck: Alla de roströda och ockra- och oxblodsfärgade husen med smala ofta ringlande gränder emellan sig bildar ett slags sammanhängande mikrokosmos. Å andra sidan finns storslagna marmorvita byggnader som domen och Palazzo dei Diamanti inplacerade som jättelika juveler här och där och dessa liksom söker sig uppåt mot himlen ur det rödgulbruna gyttret. Något annat som kontrasterar mot de täta rödbruna delarna är de överrraskande stora och liksom ljusblanka öppna ytorna runt omkring domen. Och så finns ju Castello Estense som utgör en alldeles egen värld mitt i all det andra.

vy från Piazza Duomo bort mot Castello Estense

domkyrkan

längs domkyrkans ena sida finns en lång räcka av små butiker

Via Mazzini, huvudgatan i det som en gång var de judiska kvarteren

Via Mazzini, lite närmare domkyrkan

bigata i de gamla judiska kvarteren

blick ut i det gröna genom Castello Estense

•

PS Jag kommer att försvinna härifrån för några dagar, men senast till helgen är jag tillbaka igen.

Språkligt är Friuli (eller Friuli-Venezia Giulia) ett slags Europa i miniatyr. Här finns alla de tre stora europeiska språkfamiljerna representerade. Det romanska, det slaviska och det germanska lever här i flera olika varianter. Och när det gäller landskapet så är variationen också stor: här finns hav, sandstränder och klippor, slätter och höga alptoppar. (Och det lär vara så att var fjärde stol i världen tillverkas här.)

Långt upp i norr eller nordost, mellan Gemona del Friuli och Resiutta, ligger den lilla staden Venzone omgiven av sin medeltida stadsmur. Här har genom tiderna både kelter, romare och olika germanska stammar satt sina spår. Stadens namn, då i formen Clause di Abintione, finns för första gången dokumenterat år 923. Stadsmuren färdigställdes 1258 under ledning av Glizoio di Mels. Staden hörde i århundraden till Republiken Venedig och under en kortare tid i början av 1800-talet sorterade den under Österrike. 1866 kom den att införlivas i det nybildade italienska kungariket. 1976 nästan totalförstördes den av en jordbävning som drabbade en stor del av det inre av Friuli. Men staden har återuppbyggts på ett i det närmaste perfekt sätt. Jag hörde någon, som inte är från Venzone, säga, kanske med ett stänk av avund i rösten: ”Varenda sten är tillbaka på den plats där den var före jordbävningen. De är inte kloka.”

Vi kom till Venzone i kvällningen och solen hade hunnit försvinna bakom de höga bergen, men det fanns folk lite här och där på de smala gatorna och vid det stora torget i mitten.

Palazzo del Municipio

stora torget med Palazzo Radiussi med de tre vackert inramade fönstren

I solljus såg staden förstås helt annorlunda ut – vit sten mot lysande blå himmel:

Capella di San Michele

Duomo di Sant’Andrea Apostolo

interiör av domen

Porta San Genesio

Även om det finns en del turister i staden, så tar de aldrig överhanden i stadsbilden. På de små trattoriorna och i barerna sitter till största delen folk från staden. Efter några dagar började vi känna igen både den ene och den andre, när vi gick omkring.

Locanda al Municipio

På en plats nära stadsmuren finns en underlig ruin, som jag tyvärr inte tog reda på något om, medan jag var i Venzone. Det verkar som om byggnaden som en gång stod här förstörts så grundligt (kanske under jordbävningen, kanske tidigare), att man inte kunnat eller velat rekonstruera den. Den består av murdelar med fragment från statyer, reliefer och kapitäl som liksom är påklistrade med murbruk eller cement.

På en husvägg fick jag syn på det här dramatiska reliefmotivet:

I Venzones sydvästra hörn finns Casali Scjs med sin dunkla vakttrupp:

• • •

PS Här lägger jag in länkar till ett par av mina tidigare Friulitexter:

Friuli: Aquileia

Friuli: Cormons

En gränshistoria eller två

Palmanova – en matematisk önskedröm