Blogg

Igår blev jag av en märklig och glädjande tillfällighet påmind om Cesare Pavese och hans romaner och dikter, om hans piemontesiska landskap som en gång också var mitt eller i alla fall befann sig inom räckhåll från mitt mer alpina Piemonte. Paveses romaner ”La bella estate” och ”Paesi tuoi” var det första jag läste på italienska av en italiensk författare (absurt nog började jag med Sartre och Nietzsche i italiensk översättning, en tämligen underlig läsning, där jag åtminstone till en början snarare tittade på orden än förstod dem) och det första jag verkligen tog till mig. Jag minns också en sång av Francesco de Gregori (en av sjuttiotalets och även senare decenniers mest uppburna italienska cantautori), där Pavese spelade en roll. Här är ett litet utsnitt ur texten:

Cesare perduto nella pioggia
sta aspettando da sei ore
il suo amore ballerina
e rimane lì
a bagnarsi ancora un po’
e il tram di mezzanotte se ne va

Mina tankar gick sedan som av sig själva vidare till Natalia Ginzburgs lilla porträtt av honom, ”Ritratto d’un amico” i ”Le piccole virtù”. Så här skrev jag en gång om det och här är ett litet utdrag:

Vi ser Pavese släntra fram där längs gatorna i sin mörka rock med uppfälld krage och med hatten långt ner i pannan och kring halsen har han ”den där fula ljusa halsduken”. Sedan ser vi honom fylla sida efter sida i ett litet häfte med sina dikter, och i dem skildrar han staden i dimman, floden och kullarna.

Och i länken som avslutar den här meningen finns ännu en text jag skrev om Pavese för några vintrar sedan, egentligen en småsak men den slutar med den berömda dikten Verrà la morte e avrà i tuoi occhi.

Jag slår upp dikten ”Anche tu sei collina” i diktsamlingen ”La terra e la morte”:

Anche tu sei collina
e sentiero di sassi
e gioco nei canneti,
e conosci la vigna
che di notte tace.
Tu non dici parole.

C’è una terra che tace
e non è terra tua.
C’è un silenzio che dura
sulle piante e sui colli.
Ci son acque e campagne.
Sei un chiuso silenzio
che non cede, sei labbra
e occhi bui. Sei la vigna.

È una terra che attende
e non dice parola.
Sono passati giorni
sotto cieli ardenti.
Tu hai giocato alle nubi.
È una terra cattiva –
la tua fronte lo sa.
Anche questo è la vigna.

Ritroverai le nubi
e il canneto, e le voci
come un’ombra di luna.
Ritroverai parole
oltre la vita breve
e notturna dei giochi,
oltre l’infanzia accesa.
Sarà dolce tacere.
Sei la terra e la vigna.
Un acceso silenzio
brucerà la campagna
come i falò la sera.

Utan att vilja något särskilt med det, skissar jag på en provöversättning av den första lilla strofen:

Också du är kulle
och stenig stig
och lek i vassarna
och du känner vingården
som tiger om natten.
Du säger inga ord.

När jag igår läste Kate Larsons understreckare i SvD om Simone Weil sattes tankarna i rörelse i mitt huvud. Eftersom mitt vetande om Simone Weil är mycket begränsat, har jag ingenting eget att jämföra Larsons text med, så jag får inskränka mig till att ta emot den som den är och förhålla mig till den, som om den vore ”sanna ord om Simone Weil” (tills jag eventuellt vidgar min horisont). Här följer nu några ställen i den larsonska texten som jag stannade upp vid.

Den första meningen som grep mig var den här och den grep mig, för att jag ser ett stort hopp lysa i den, men ett hopp som man själv måste vinna sig:

Ingen, tänker hon, kan uteslutas från sanningens rike om hon begär sanningen tillräckligt mycket och vänder sin fulla uppmärksamhet mot den.

Några rader ner fortsätter tankegången i nästan samma riktning, fast bara nästan samma (för i meningen ovan hade nog ändå viljan en framskjuten plats):

Det är uppmärksamhet, snarare än vilja, som bereder tillträde till sanningens rike. Det rör sig om en hållning som påminner om det österländska tänkandets förkärlek för väntan och kontemplation; en aktiv icke-handling i moralisk och andlig bemärkelse.

Jag fascineras av uttrycket ”aktiv icke-handling”. Jag tänker mig att det handlar om att bereda ett tomrum i det egna inre för att kunna ta emot något värdefullt inom sig i stället för att jaga det utanför sig.

Jag läser vidare:

Den brittiske filosofen Peter Winch har hyllat Weils intellektuella ärlighet; hur det enskilda fallet alltid förmådde henne att kritiskt ifrågasätta egna och överordnade begrepp.

I detta finner jag något djupt sympatiskt. När det gäller det levande ska vår strävan vara sådan att ingen enskild offras för att det system han/hon/den ingår i ska få fullkomnas.

I texten finns ett intressant avsnitt om vänskapen:

Dock är Weils utsagor om vänskap och kärlek inte helt lättsmälta. Simone Weil skriver att vänskapen är ett mirakel eftersom den tillåter oss att betrakta den människa som för oss är ”lika nödvändig som föda”, på ”ett visst avstånd”. Och att vänskapens tillgivenhet därför, på ett ovanligt sätt, också påminner om ”fullständig likgiltighet”. Vänskap finns bara, skriver hon, ”där distansen finns och respekteras”.

Här har jag inte riktigt smält tankegången ännu, men jag är inte ovilligt inställd till den. Det är något meningsfullt med den där distansen. Och jag tror att den har med detta att vi inte står ut med att tänka oss något enda enskilt ögonblick i vårt liv – hur underbart det än är – uppförstorat till evighet, för då förvandlas det till ett inferno. Ett enda möjligt undantag är kärleken, men jag är inte säker på att sådan kärlek finns.

Jag stannar också inför ett avsnitt som talar om Weil och kärleken:

Vi älskar som kannibaler, skriver Weil, men istället för att se den älskade som föda för vår hunger bör vi älska hennes egen hunger. Det är knappast en rigid kroppsfientlig attityd som Weil här ger uttryck för. Vad hon uppmanar till är att åsidosätta det ensartade perspektivet och bereda plats för den andre i dess frihet. Hon talar om kärlek som ”en vinge”: kärleken lyfter oss ovan vårt förminskande perspektiv. Kärlek är frihet, medan egoism och egennytta egentligen inte finns, inte på riktigt, eftersom kärleken finns.

Kärleken som vinge och givande av frihet i stället för ägande? Ja. Egennyttan finns inte eftersom kärleken finns. Är det så? Eller betyder det att egennyttan inte finns där kärleken finns? Fast nog finns väl också den ofullkomliga jagande kärleken…

Hela artikeln finns här.

Pia Tafdrups bok ”Över vattnet går jag” läser jag mycket långsamt i små portioner, kanske – med lite list – får jag den räcka genom hela februari.

Alldeles nyss läste jag något av det Tafdrup säger om sin debutbok. Jag plockar ut ett stycke:

”När det går hål på en ängel” tematiserar den smärtsamma övergången från ett oskuldstillstånd, en upplevelse av helhet till en vuxenerfarenhet som rymmer insikt om frånvaro och död. Polerna är här längtan efter trygghet och beskydd – och en vilja till överskridande, en strävan efter frihet, en kunskap om att tillvaron är ett enda långt försök att acceptera det villkor som säger att världen inte är fullkomlig, men att skönhet trots allt låter sig skapas som en glimtvis manifestation av enhet. Inte så få dikter har kretsat kring försöket att lära sig att bära lidandet i en splittrad värld, full av motsättningar, att inse att livskänsla och utplåning hänger samman. All existens kastas mellan dessa kontrasterande kategorier.

Den rad i den här korta texten som tog mig särskilt hårt har jag låtit bli det här inläggets rubrik.

I Salongen börjar våren i februari, när primulan slår ut i de sydliga bergen. Under vintern har Jelena och jag tänkt och funderat över det kommande årets salongsinnehåll och också fattat ett och annat beslut. Den här våren börjar vi med en serie intervjuer med skönlitterära översättare om översättandets våndor och sköna konst. Emellan intervjuerna kommer som vanligt texter av annat slag: recensioner, essäer och svårbestämbara hybrider.

Jelena och jag

Här är ett litet utdrag ur den första intervjun, den med Hans Blomqvist:

Jag kom in på översättarbanan genom min kärlek till Franz Kafka. När jag skaffade hans samlade skrifter på tyska, upptäckte jag att det fanns en hel del godbitar som inte var översatta till svenska, och jag lyckades intressera min översättarkollega Erik Ågren och förlaget Bakhåll för att 1985 publicera en liten bok med sådant material. Vi gav volymen titeln ”Fragment ur anteckningar och lösa blad”, en titel som ganska bra speglar vad det handlade om den gången. Så småningom mognade tanken att översätta och nyöversätta allt av Kafka. Just nu är vi alltså i färd med att på Bakhåll publicera en nyöversatt, komplett, inbunden utgåva av Kafkas litterära texter, dagböcker och brev.