Blogg

Denna februari har blivit vägen in i Sverige för Else Lasker-Schülers diktning. För några dagar sedan utkom ”Else Lasker-Schüler – Dikter&Porträtt” i Peter Handbergs översättning och med hans efterord på förlaget Ersatz:

blått och guld var Else Lasker-Schülers symbolfärger

Boken innehåller 77 dikter ur olika diktsamlingar, Styx, Der siebente Tag, Meine Wunder, Hebräische Balladen och Mein blaues Klavier. Något jag särskilt uppskattar är att dikterna finns både i original och översättning, sida vid motstående sida. Dessutom finns i boken tio prosatexter, tio porträtt av Else Lasker-Schülers vänner ur konstens och diktens värld som exempelvis Gottfried Benn, Karl Kraus och Franz Marc. Jag väljer att citera några rader ur texten om den expressionistiske målaren Franz Marc:

Aldrig såg jag en konstnär måla med större gudaallvar och mildhet än han. ”Citronoxar” och ”eldbufflar” kallade han sina djur, och på hans tinning gick en stjärna upp.

Stjärnan är Else Lasker-Schülers kanske främsta symbol eller bild. Den kunde stå för nåd, gudomlig lycka eller för döden.

Jag vill också citera en dikt och jag väljer en som jag själv ganska sällan har läst, en dikt som jag aldrig har försökt mig på att översätta:

Das Lied meines Lebens

Sieh in mein verwandertes Gesicht…
Tiefer beugen sich die Sterne.
Sieh in mein verwandertes Gesicht.

Alle meine Blumenwege
Führen auf dunkle Gewässer,
Geschwister, die sich tödlich stritten.

Greise sind die Sterne geworden…
Sieh in mein verwandertes Gesicht.

…

Visan om mitt liv

Se vandringsspåren i mitt ansikte…
Djupare ned böjer sig stjärnorna.
Se vandringsspåren i mitt ansikte.

Alla mina blomstervägar
Leder till mörka vattendrag,
Syskon i gräl på liv och död.

Åldringar har stjärnorna blivit…
Se vandringsspåren i mitt ansikte.

Och för att cirkeln är rund vill jag gå tillbaka till mina inledande ord om denna februari, för det händer någonting mer i den svenska Else-Lasker-Schüler-världen i denna månads mitt: I Julia Romanowskas salong får åtminstone några i detta land möta hennes dikter.

PS Här finns en text jag skrev om Else Lasker-Schüler för länge sedan.

Ich lebe mein Leben in wachsenden Ringen,
die sich über die Dinge ziehen.
Ich werde den letzten vielleicht nicht vollbringen,
aber versuchen will ich ihn.

Ich kreise um Gott, um den uralten Turm,
und ich kreise jahrtausendelang;
und ich weiß noch nicht: bin ich ein Falke, ein Sturm
oder ein großer Gesang.

Rainer Maria Rilke

Här kan ni lyssna på dikten.

Alldeles nyss satte jag in den andra texten i Salongens serie om översättande. Det rör sig om intervjuer med skönlitterära översättare, främst sådana som översätter till svenska, men vi har också velat ta med några som översätter ”åt andra hållet”. Dagens intervju är med den unge ukraniske översättaren Lev Hrytsyuk. Lev lever i Lviv (jag kunde låta bli att sätta ihop den lilla frasen) och bland mycket annat som upptar hans tid ägnar han sig åt att översätta engelskspråkig och svensk lyrik till ukrainska. Innan han går in på att svara på Salongens frågor, ger han han liten inledning om översättarens belägenhet i dagens Ukraina. Jag citerar här början av det han berättar:

Ett av de senaste numren (det från den 16 januari) av den ukrainska veckotidskriften Ukrajinskyj tyzjden som jag läser ibland har som ett av sina teman situationen med skönlitterär översättning i Ukraina. Jag fick syn på den här texten dagen efter att Salongen skickade mig sina frågor kring översättandet: en av dessa märkliga sammanträffanden av olika omständigheter som förföljer oss i det här livet.

Skapliga upplagor och låga honorar präglar samtida skönlitterär översättning i Ukraina. En kvalitetsöversättning kräver av översättaren inte bara att vara professionell och att ha talang. Ett av den ukrainska översättningens största problem idag är brist på professionella redaktörer som kan olika språk och har koll på aktuella filologiska och kulturella frågor.

Här finns hela intervjun.

Men i Salongens översättarverkstad har Lev tillsammans med Jelena och mig och en rad läsare också givit sig på att översätta ukrainsk lyrik till svenska eller i alla fall att ta fram försöksöversättningar som så småningom kan slutföras av någon som professionellt översätter åt det hållet.

Vi började med ”Repetitonstid”, en dikt av Natalka Bilotserkivets, och här kan ni se hur det såg ut i denna verkstad i inledningsskedet. Efter en hel del prövande nådde vi fram till den här versionen av dikten:

…

Repetitionstid

För varje gång blir förälskelsen intimare och innerligare
Floret och dimman är broderade med en dödsbringande nål
Vänd månen så att dess ljus faller på det älskade ansiktet
och darra som en målare och gråt som en mördare

Det är repetitionstid och träden uppenbarar sig på scenen
den gamle aktören blöder och det är november, november
Å naiva publik som tror att den här döden är äkta!
Döden är alltid äkta lär Skådespelet dig

På trädgården som nu dör för att återuppstå om våren
på det gamla bergets vissnande och nakna axlar
och på det älskade ansikte som bleknat framför dig
lägger Konsten sin allting döljande sminkning

Det är repetitionstid men läpparna har för mycket
av Det stora dramats ord – replikerna glöder i mörkret
Låt de roller vi valt slippa kärlekens förbannelse
Vi är som träden redan förberedda för vintern.

…

Den här dikten läste vi – Lev, Jelena och jag – också upp på bokmässan i Göteborg 2006, i olika verisoner, på olika språk. För dem av er som vill se och läsa originalet, så finns det här.

Jag kan tillägga att jag nu samtidigt "fiskar" efter en översättare som vill ta sig an att översätta Natalka Biloserkivets’ poesi till svenska "på riktigt".

PS Lev Hrytsyuk har också en blogg där han skriver om översättande på ukrainska, svenska och engelska: Whytranslator

Det finns böcker jag tycker oerhört mycket om och som jag har läst flera gånger, men som jag när jag försöker berätta vad de handlar om, plötsligt märker att jag glömt nästan allt utom stämningen i dem. En bok som jag kanske är mer fäst vid än vid någon annan är ”Il giardino dei Finzi-Contini” av Giorgio Bassani. Den utgör den tredje delen i hans stora romanverk om staden Ferrara ”Il romanzo di Ferrara”, men den är ändå helt och hållet sin egen och behöver ingen ram. Om jag nu inte minns något alls utom stämningen, kan man kanske fråga sig hur då denna stämning är. Den är det inte heller lätt att säga något om, så här direkt. Det är som om atmosfären i den här romanen är just bara så som atmosfären i denna roman är. I romanen råder en giardino-dei-Finzi-Contini-stämning. Det finns en vag känsla av melankoli och nostalgi i den, en gåtfull sluten stämning som avtecknar sig som ett förlorat paradis mot den historiska verklighetens grymhet, där den unga Micòl Finzi-Contini och hennes familj slutar sina liv i ett nazistiskt koncentrationsläger. Men inne i det förflutna, det som fanns före, ja inne i trädgården finns allting kvar som ett skimrande minne eller ett strålande nu.

Jag ska plocka ut ett litet fragment ur denna minnets trädgård. I början av kapitel 6 finner vi berättaren/huvudpersonen och Micòl, där de står vid muren till hennes familjs trädgård. Det är en ett slags nyckelscen. De är båda i nedre tonåren och året är 1929 (eller rättare sagt så är det en återblick från ett avstånd på över trettio år som ser in i det här ögonblicket 1929). De två ser på varandra – de tittar noga, de liksom inspekterar varandra. Himlen ovanför dem är så blå som en himmel kan bli och helt molnfri. Det är Micòl som börjar tala. Hon försöker få berättaren att klättra över muren, men han tvekar, känner rädsla.

”Allora vuoi, o non vuoi?”, incalzò Micòl.
”Ma… non so…”, cominciai a dire, acennando al muro. ”Mi sembra molto alto”.
”Perché non hai visto bene”, ribatté impaziente. ”Guarda là…, e là…, e là” e puntava il dito per farmi osservare. ”C’è una quantità di tacche, e perfino un chiodo, quassù in cima. L’ho piantato io”.
”Sì, gli appigli ci sarebbero, per esserci”, mormorai incerto, ”ma…”

Kanske är det här huset, där Micòl en gång bodde…

Jag minns inte hur den här scenen slutar, men egentligen vet jag ändå, för allt här handlar om det som aldrig blev av…

PS Här finns en av mina vandringar genom Ferrara, den i Bassanis fotspår.