Blogg

Om gåtorna

Jag har börjat läsa en liten bok av den finlandssvenske essäisten Mikael Enckell, Om konsten att älska skriften, en bok som kommit till mig på vindlande vägar. Redan de första raderna har erövrat mig. Här är de:

Tidvis lever vi av våra gåtor. Exempelvis i det livsskede, när sökandet efter något att leva av, någon att leva med och någon att vara själv i det närmaste upphört, pensionen och hälsan i stort sett – såvitt den är bekant – inte ger anledning till anmärkningar, framstår det allt klarare att gåtorna är det element i tillvaron som upprätthåller livskänslan.

Även om det där livsskedet inte är mitt, inte ännu, så känner jag att det här med gåtornas betydelse är sant för mig.

bild

Else Lasker-Schüler hos Julia Romanowska

Nu ligger Else Lasker-Schülerkvällen några dagar bakåt i tiden. Den ligger där och skimrar i minnet.

Det är svårt för mig att ”utifrån” återge något som jag själv varit så djupt involverad i, så det här blir kanske lite torftigt i förhållande till själva händelsens magi.

Jag börjar med att peka tillbaka på programmet, för där kan ni få en idé om innehållet. Min förhoppning är att det ska bli möjligt att få tag i inspelningar av Rachel Galinnes tonsättningar av ”Schwarze Gesänge” som omfattar dikterna Mit dir, goldlächelndem, Ich schlafe in der Nacht, Die mich hassen, Ich liege wo am Wegrand übermattet, O Gott, Ich bin so müde. Kanske dyker det så småningom upp någon under den här texten som kan ge sådana upplysningar.

Så här såg rollbesättningen ut:

Julia Romanowska: koncept och konstnärligt ledarskap
Mats Qvistström: skådespelare
Kristina Hanson: sång
Lars-David Nilsson: piano
Bodil Zalesky: efterord
Ulrik Dahlerus: ljudteknik

Och detta var vad alltsammans byggde på:

Else Lasker-Schüler: text
Rachel Galinne: musik
Bodil Zalesky: översättning

Lokalen var fylld till sista platsen och publiken var på ett påtagligt och glädjande sätt en del av föreställningen.

Här är några bilder, som väl egentligen inte ger någon riktig rättvisa åt vad som verkligen hände (ta inte illa upp I.!), men med lite fantasi kan ni kanske tänka er in i händelsen något:

1

2

3

Jag citerar som avslutning här två av dikterna som förekom i programmet – i original och i min översättning:

Ruth

Und du suchst mich vor den Hecken.
Ich höre deine Schritte seufzen
Und meine Augen sind schwere dunkle Tropfen.

In meiner Seele blühen süß deine Blicke
Und füllen sich,
Wenn meine Augen in den Schlaf wandeln.

Am Brunnen meiner Heimat
Steht ein Engel,
Der singt das Lied meiner Liebe,
Der singt das Lied Ruths.

Ruth

Och du söker mig vid häckarna.
Jag hör dina steg sucka
Och mina ögon är tunga mörka droppar.

I min själ blommar dina blickar ljuvt
Och de fylls,
När mina ögon vandrar in i sömnen.

Vid brunnen i min hembygd
Står en ängel,
Han sjunger visan om min kärlek.
Han sjunger Ruths visa.

Nachklänge

Auf der harten Linie
Meiner Siege
Laß ich meine späte Liebe tanzen.

Herzauf, seelehin,
Tanze, tanze meine späte Liebe,
Und ich lächle schwervergessene Lieder.

Und mein Blut beginnt zu wittern,
Sich zu sehnen
Und zu flattern.

Schon vor Sternzeiten
Wünschte ich mir diese blaue,
Helle, leuchteblaue Liebe.

Deine Augen singen
Schönheit,
Duftende….

Auf den harten Linien
Meiner Siege
Laß ich meine späte Liebe tanzen.

Und ich schwinge sie –
»Fangt auf ihr Rosenhimmel,
Auf und nieder!«

Tanze, tanze, meine späte Liebe,
Herzab, seelehin –
Arglos über stille Tiefen….
Über mein bezwungenes Leben

Ekon

På mina segrars
Hårda linje
Låter jag min sena kärlek dansa.

Med hjärtat, längs själen,
Dansa, dansa min sena kärlek,
Och jag ler svårglömda visor.

Och mitt blod börjar vädra,
Längta
Och fladdra.

Redan för stjärntider sedan
Önskade jag mig denna blåa,
Ljusa, lyktblå kärlek.

Dina ögon sjunger
Skönhet,
Doftande….

På mina segrars
Hårda linje
Låter jag min sena kärlek dansa.

Och jag svingar den –
”Fånga upp ni rosenhimlar,
Uppåt och nedåt!”

Dansa, dansa min sena kärlek,
Med hjärtat, längs själen –
Oskuldsfullt över stilla djup….
Över mitt besegrade liv.

PS Min förhoppning är att någon som också var med under den här kvällen, vill säga något som utvidgar den här – möjligen av naturliga skäl – bristfälliga återgivningen. Och ni som inte var med är naturligtvis också välkomna att tala om det här.

Schibbolet-föreställningen ”Jag stod i gyllene skor”

ELS

Så här lyder vagabonddiktaren Peter Hilles Else Lasker-Schüler-porträtt (Han var hennes enda uttalade diktarförebild och om honom skrev hon Das Peter Hille-Buch.):

Der schwarze Schwan Israels, eine Sappho, der die Welt entzwei gegangen ist.

Israels svarta svan, en Sapfo, vars värld gick itu.

Else Lasker-Schüler var också tecknare och målare och en tid levde hon på sina bilder:

Jussuf
Prinz Jussuf reitet auf seinen kleinen blauen Elephanten.

Inför Else Laskar-Schüler-aftonen i Julia Romanowskas salong läser jag här en av de dikter som senast införlivats i programmet. Det är dikten ”Weltflucht” ur den första diktsamlingen Styx (1902) och jag har valt den andra versionen, som skiljer sig från den första främst genom att den har färre utropstecken och versaler:

Weltflucht

Ich will in das Grenzenlose
Zu mir zurück,
Schon blüht die Herbstzeitlose
Meiner Seele,
Vielleicht – ists schon zu spät zurück.
O, ich sterbe unter euch!
Da Ihr mich erstickt mit euch.
Fäden möchte ich um mich ziehen
Wirrwarr endend!
Beirrend,
Euch verwirrend,
Zu entfliehn
Meinwärts!

Världsflykt

Jag vill till det gränslösa
Tillbaka till mig,
Redan blommar tidlösan,
I min själ,
Kanske finns ingen väg tillbaka.
Åh, jag dör bland er!
Ni kväver mig med er.
Trådar vill jag spinna kring mig
Till virrvarr!
Förvillande,
Förvirrande för er,
För att fly bort
In i mig.

(Min översättning kommer möjligen att förändras ytterligare något litet steg…)

Här under pausträdet blir det förmodligen tyst i några dagar, om jag inte skriver någon rad imorgon innan jag reser. Några av er som läser detta kommer jag kanske att möta här.

kamel
Jussuf reitet auf dem Kameel durch die Wüste.

Val Resia i Språktidningen

I årets första nummer av Språktidningen har min artikel om resianskan och Val Resia hamnat. Här följer ett stycke ur nätversionen av texten:

Vi befann oss i Friuli-Venezia Giulia, Italiens nordöstligaste region. Det är ett av de områden i denna världsdel som man med fog skulle kunna kalla ett Europa i miniatyr. På en yta som Sörmlands finns allt från alptoppar, böljande kullar med vinodlingar och vidsträckta slätter till lagunlandskap, hav med långa sandstränder och branta klippor. Regionen rymmer också alla de tre stora europeiska språkfamiljerna: den romanska, den germanska och den slaviska. Här talas förstås italienska, men också andra romanska språk, som friulanska och en liten spillra av ladinska. De germanska språken representeras av flera olika varianter av tyska. De slaviska språken är främst företrädda i sydöst, nära den slovenska gränsen, där det talas slovenska. Men i några av dalarna i nordöst talas ytterligare tre slaviska språkvarianter. En av dessa dalar är Val Resia, där man talar det ålderdomliga språket resianska.

berg
Stolvizza med Monte Canin i fonden

Och här innanför döljer sig hela nätsnutten. Vill man läsa hela artikeln får man gå till papperstidningen. Annars – för eventuella nytillkomna läsare under pausträdet – finns min resianska länksida här: Resianica – länkar och en sång.

bild 2
Val Resia uppifrån Casera Nische

Diktarvänskap

Trakl
Georg Trakl

Han till henne:

Abendland

Else Lasker-Schüler in Verehrung

1.

Mond, als träte ein Totes
Aus blauer Höhle,
Und es fallen der Blüten
Viele über den Felsenpfad.
Silbern weint ein Krankes
Am Abendweiher,
Auf schwarzem Kahn
Hinüberstarben Liebende.

Oder es läuten die Schritte
Elis’ durch den Hain
Den hyazinthenen
Wieder verhallend unter Eichen.
O des Knaben Gestalt
Geformt aus kristallenen Tränen,
Nächtigen Schatten.
Zackige Blitze erhellen die Schläfe
Die immerkühle,
Wenn am grünenden Hügel
Frühlingsgewitter ertönt.

2.

So leise sind die grünen Wälder
Unsrer Heimat,
Die kristallene Woge
Hinsterbend an verfallner Mauer
Und wir haben im Schlaf geweint;
Wandern mit zögernden Schritten
An der dornigen Hecke hin Singende
im Abendsommer,
In heiliger Ruh
Des fern verstrahlenden Weinbergs;
Schatten nun im kühlen Schoß
Der Nacht, trauernde Adler.
So leise schließt ein mondener Strahl
Die purpurnen Male der Schwermut.

3.

Ihr großen Städte
Steinern aufgebaut
In der Ebene!
So sprachlos folgt
Der Heimatlose
Mit dunkler Stirne dem Wind,
Kahlen Bäumen am Hügel.
Ihr weithin dämmernden Ströme!
Gewaltig ängstet
Schaurige Abendröte
Im Sturmgewölk.
Ihr sterbenden Völker!
Bleiche Woge
Zerschellend am Strande der Nacht,
Fallende Sterne.

ELS
Else Lasker-Schüler

Hon till honom:

Georg Trakl

Seine Augen standen ganz fern –
Er war als Knabe einmal schon im Himmel.

Darum kamen seine Worte hervor
Auf blauen und weißen Wolken.

Wir stritten über Religion,
Aber immer wie zwei Spielgefährten,

Und bereiteten Gott von Mund zu Mund.
Im Anfang war das Wort.

Des Dichters Herz, eine feste Burg,
Seine Gedichte: Singende Thesen.

Er war wohl Martin Luther.

Seine dreifaltige Seele trug er in der Hand,
Als er in den heiligen Krieg zog.

– Dann wußte ich, er war gestorben –

Sein Schatten weilte unbegreiflich
Auf dem Abend meines Zimmers.