I Herta Müllers essäsamling ”Hunger und Seide” (Hunger och siden) finns en text som behandlar det här med utopier.
Jag citerar här – i något förkortad form – ett stycke ur den essän:
Die Ideologi des Sozialismus war eine angewandte Utopie. Die Angewandte Utopie ergab eine Diktatur. […] Anders als das Wort Utopie ist meine Furcht davor nicht abstrakt. Sie weiß, woher sie kommt und wovon sie reden muß, nämlich von dem, was im Namen dieses Wortes geschehen ist.
Daß heute wieder so viele nach einer Utopie Ausschau halten, hat für mich mit Wegsehen von der Diktatur zu tun. Wegsehen heute wie vor fünf oder zehn oder zwanzig Jahren. […] Leute, die in einer angewandten Utopie nie gelebt haben, sagen mir schon wieder, der Sozialismus war nicht der Sozialismus gewesen. Es war angeblich etwas anderes, was so viele Menschen im Namen einer Idee gedemütigt, beschädigt, zerbrochen oder getötet hat. Es war dies eine Namensfälschung.
Für mich war das der Sozialismus. Nicht ich habe die Diktatur so genannt, sondern sie sich selber. […] Sie hat das Leben verboten. Sie hat jeden in Frage gestellt, so wie er sich selber sah. Und es ist mir, nach dem, was geschehen ist, zu menschenverachtend, das Wort Sozialismus von der Diktatur wegzuprojizieren. Die Diktatur hat täglich das Wort Sozialismus landauf und landab gewälzt, sie hat Menschen ausgelöscht und den Mord damit begründet, daß diese Menschen antisozialistisch sind.
Här är en halvbra översättning av texten:
Den socialistiska ideologin var en tillämpad utopi. Den tillämpade utopin resulterade i en diktatur. […] I motsats till ordet utopi är min rädsla för den inte abstrakt. Den vet varifrån den kommer och vad den måste tala om, nämligen om det som har hänt i detta ords namn.
Att det idag igen är så många som håller utkik efter en utopi, har för mig att göra med att man blundar för diktaturen. Man blundar idag precis som för fem eller tio eller tjugo år sedan. […] Folk som inte har levt i en tillämpad utopi säger återigen till mig, att socialismen inte var någon socialism. De säger att det var något annat som i en idés namn förödmjukat, skadat, brutit ner och dödat människor. Det var ett förfalskat namn.
För mig var detta socialismen. Det var inte jag som kallade diktaturen så, utan det gjorde den själv. […] Den förbjöd livet. Den ifrågasatte vars och ens självbild. Och för mig är det, efter vad som har skett, alltför fyllt av människoförakt att projicera bort ordet socialism ur diktaturen. Diktaturen vältrade dagligen ut ordet socialism över landet på längden och på tvären och släckte ut människoliv och motiverade morden med att dessa människor varit antisocialistiska.
Läs också Håkan Lindgrens intervju med Herta Müller i Salongen. Den är läsvärd inte minst för att den inleds med en kärnfull, typiskt lindgrensk presentation av författaren.
