En dag for vi länge genom nästan ändlösa alléer;
ända till Piła vid floden Gwada färdades vi. Schneidemühl är stadens tyska namn och flodens är Küddow. I Piła fanns egentligen ingenting att se, men det var vackert nere vid floden…
Blogg
Fiktion och verklighet
Det var länge sedan jag tänkte på Christine Brückners roman Jauche und Levkojen (Gödselvatten och lövkojor), en roman som handlar om livet på godset Poenichen i det gamla Hinterpommern mellan 1918 och 1945. Men nu när jag tittade på kartan över nordvästra Polen kom jag att tänka på den igen. Jag tänkte särskilt på ett ställe i boken där Brückner lokaliserade fiktionens Poenichen någonstans i centrum av en liksidig triangel med tre av verklighetens städer som hörn. Nu har jag slagit upp stället i boken:
Suchen Sie Dramburg, immerhin eine Kreisstadt (poln. Drawsko), an der Drage gelegen, die Einwohnerzahl unter zehntausend. Etwa 30 Kilometer südwestlich von Dramburg liegt Arnswalde (poln. Choszczno), kaum größer als Dramburg, ebensfalls eine Kreisstadt; südöstlich in etwa derselben Entfernung dann Deutsch Krone (poln. Wałcz), nicht mehr Hinterpommern, sondern bereits Westpreußen, Teil des ehemaligen Königreiches Polen, gleichfalls eine Kreisstadt. Wenn Sie nun diese drei Städtchen durch drei Geraden miteinander verbinden, entsteht ein gleichseitiges Dreieck. Wenn Sie die geometrische Mitte dieses Städte-Dreiecks ausmachen, stoßen Sie auf Poenichen.
När jag läste det här i början av 1990-talet tedde sig alla platserna såsom liggande bortom det jag någonsin skulle kunna komma till, ja, även de tre städerna verkade för mig ligga i ett fantasins land.
tyvärr är kartan här lite trasig och förskjuten så att namnet Choszczno inte riktigt syns
En morgon i Barlinek tänkte jag att nu är ögonblicket kommet, nu finns möjligheten att se Dramburg, Arnswalde och Deutsch Krone. Och vi gav oss av. Det regnade vid avfärden och hela dagen kom sedan att badas i regn. De tre städerna visade sig vara mycket skadade av kriget och återuppbyggnadet verkade till största delen ha gällt de stora tunga kyrkorna i tegelgotik; mellan dem var det på många ställen tomrum eller fula hyreshus. Jag tog ändå lite bilder mellan skurarna.
Här är en vy från Drawsko:
Denna bild fann jag på en husvägg i staden:
Och här är den mäktiga Mariakyrkan i Choszczno:
I Wałcz valde jag en annan vy än en tegelkyrka, eftersom det fanns några vackra smågator att fotografera också:
Precis som i Drawsko fann jag även här en stadsplan på en husvägg.
Genom de här stadsbesöken gled Poenichen ännu längre in i sin fiktion för mig. Och det vet jag egentligen inte om jag ska vara glad eller ledsen över. Kanske båda delar.
Vid världens ände
En dag for vi österut, först med Rewal/Rewahl som mål, sedan längre bort. Till Rewal hade vi följt kusten, men när vi kommit ut på byns östsida ”styrdes” vi mot en väg lite längre in i landet och så småningom kom vi ända till Kołobrzeg/Kolberg, men det ska jag inte tala om nu. I stället tänker jag visa er ett stycke av återvägen. Nu ville vi ”som omväxling” eller ”för att se något annat” följa kusten. På den tvåspråkiga kartan jag köpt i Wolgast var de minsta vägarna vita och jag såg att de här och där – på ganska många ställen faktiskt – helt enkelt slutade i ingenting. Jag funderade över om trycket möjligen kunde vara dåligt.
kartan här börjar något öster om Rewal
Först gick det ganska bra att färdas utmed kusten och vägen ledde framåt på ett smidigt sätt och ibland skymtade vi havet, men vid Dżwirzyno/Kolberger Deep tog vägen plötsligt slut och det var bara att vända. ”Då tar vi en väg söder om Jezioro Resko Przymorskie/Kamper See.” Jag såg på kartans små vita vägar söder om sjön och vi for genom ett vackert landskap med stillsamma, ibland smått förfallna byar. Längre och längre in i landskapet reste vi och allt oftare kom vi till de där ställena som kartan markerade med tomrum. Vägarna var smala men vackert stenlagda – så länge de fanns. På många ställen var de täckta av en skir genomskinlig grönska. I byn Samowo/Zamow (jag har markerat den med en stjärna på kartan) nådde vi världens ände eller kanske den punkt där världen börjar. Ett storkpar promenerade i sakta mak utmed vägen och svängde sedan in på sin gård:
Vi stannade, steg av och såg oss omkring; ja, vi hade kommit till en plats, ”wo sich Fuchs und Hase gute Nacht sagen” eller på tjeckiska (i svensk översättning): ”där rävarna säger godnatt”. Det fanns ingen fortsättning på vägen och efter en stund steg vi in i bilen igen, vände om och styrde kosan mot ett annat ingenstans:
Vid Östersjön
Vi kom till Polen via Usedom. Świnoujście (Swinemünde) for vi snabbt igenom, trots alla mina Fontane-bindningar till platsen (det är ju i den här staden – under namnet Kessin – som en stor del av handlingen i Effi Briest utspelar sig). Vi fortsatte en bit in på nästa ö Wolin (på tyska Wollin) tills vi kom till Międzyzdroje, min mors barndoms Misdroy, där hon en gång fick en sådan där ask som var klädd med snäckskal. Där slog vi oss ner för ett par dagar.
En dag följde vi Östersjökusten ända bort till Kołobrzeg (Kolberg på tyska). Vi stannade här och där i små byar och badorter och gick för att se på havet. Ibland följde vi en stig längs de höga dynerna. På många ställen var det till vår förvåning och besvikelse omöjligt att nå ner till vattnet ifrån höjden. Men utsikten var mycket vacker.
stranden vid Międzyzdroje
samma strand ur en annan vinkel
vid byn Rewal/Rewahl
stig utmed den ”höga kusten” vid Trzęsacz
”kustprofil”
Kort besök i Chojna
Som ni ser av kartan här intill ligger Chojna (före detta Königsberg in der Neumark) i Polens allra västligaste del inte långt från Schwedt/Oder. Chojna är en småstad på lite drygt 7000 invånare med några stora tegelbyggnader bland småhusen och de tomma ytorna. De viktigaste av dessa restaurerade eller återuppbyggda tegelbyggnader är rådhuset (numera kulturhus), Mariakyrkan och ytterligare en byggnad som inrymmer det som jag uppfattade som rådhuskällaren (Ratskeller). På tegelväggen vid ingången till restaurangen där finns en rad fotografier från krigsslutet.
Vi slog oss ner vid ett av borden i den stora nästan tomma salen och åt sedan gott och rikligt, men när vi efter måltiden ville göra en liten stadsvandring lyckades vi inte hitta staden, så vi bröt upp igen.
