Vid världens ände

En dag for vi österut, först med Rewal/Rewahl som mål, sedan längre bort. Till Rewal hade vi följt kusten, men när vi kommit ut på byns östsida ”styrdes” vi mot en väg lite längre in i landet och så småningom kom vi ända till Kołobrzeg/Kolberg, men det ska jag inte tala om nu. I stället tänker jag visa er ett stycke av återvägen. Nu ville vi ”som omväxling” eller ”för att se något annat” följa kusten. På den tvåspråkiga kartan jag köpt i Wolgast var de minsta vägarna vita och jag såg att de här och där – på ganska många ställen faktiskt – helt enkelt slutade i ingenting. Jag funderade över om trycket möjligen kunde vara dåligt.


kartan här börjar något öster om Rewal

Först gick det ganska bra att färdas utmed kusten och vägen ledde framåt på ett smidigt sätt och ibland skymtade vi havet, men vid Dżwirzyno/Kolberger Deep tog vägen plötsligt slut och det var bara att vända. ”Då tar vi en väg söder om Jezioro Resko Przymorskie/Kamper See.” Jag såg på kartans små vita vägar söder om sjön och vi for genom ett vackert landskap med stillsamma, ibland smått förfallna byar. Längre och längre in i landskapet reste vi och allt oftare kom vi till de där ställena som kartan markerade med tomrum. Vägarna var smala men vackert stenlagda – så länge de fanns. På många ställen var de täckta av en skir genomskinlig grönska. I byn Samowo/Zamow (jag har markerat den med en stjärna på kartan) nådde vi världens ände eller kanske den punkt där världen börjar. Ett storkpar promenerade i sakta mak utmed vägen och svängde sedan in på sin gård:

Vi stannade, steg av och såg oss omkring; ja, vi hade kommit till en plats, ”wo sich Fuchs und Hase gute Nacht sagen” eller på tjeckiska (i svensk översättning): ”där rävarna säger godnatt”. Det fanns ingen fortsättning på vägen och efter en stund steg vi in i bilen igen, vände om och styrde kosan mot ett annat ingenstans:

En tanke om “Vid världens ände

Kommentera