I övermorgon kommer jag att ha varit här i Zagreb i tre veckor. Jag försöker förstå om jag verkligen bor här nu eller om jag ”under ytan” uppfattar det här som en resa, en i tiden mera utsträckt resa, men ändå en resa. För att komma närmare hur det är med detta måste jag försöka ringa in på vilket sätt jag egentligen bodde eller levde i Vänersborg nu senast. Hur såg mina dagar där ut? Jag arbetade på gymnasiet och träffade elever och kolleger, jag gick med Londi i skogen. Vissa dagar i veckan arbetade jag i Göteborg. Jag hade ett hemliv med min man och jag hade en vardag med grannarna på gatan och ibland träffade jag någon väninna. I övrigt levde jag i läsande, skrivande och översättande och på internet, där jag publicerade texter, talade med vänner och bekanta, ibland med min dotter eller min son eller mina föräldrar.
Och hur är det här i Zagreb då? Visserligen har undervisningen på universitetet inte börjat riktigt ännu, men jag har haft diverse möten med mina kolleger där och jag har börjat förbereda kurserna jag ska ha hand om. På morgnarna går jag ut vid sju-halv åtta med Londi och går ett varv i en park en bit härifrån, där Londi träffar sitt hundgäng, och på hemvägen handlar jag bröd i bageriet och kanske lite annat i någon av de små mataffärerna. Här och där växlar jag några ord med någon hundägare på engelska eller tyska eller på ettordssats-kroatiska. Ibland när solen skiner dricker jag en kopp kaffe på mitt ”stamcafé” ett stenkast härifrån. Eller så går Londi och jag till ett slags grönområde lite söder om vårt kvarter och promenerar mellan moskén och fotbollsplanen och jag plockar valnötter på ett ställe bakom moskén, där de är mycket större än i den lilla parken nedanför fönstret här. Och Londi hittar bröd och annat gott både där och på gatorna här omkring. Från grönområdet ser man berget Medvednica och det ger mig en stor glädje. Medvednica ser man också från innerstan och egentligen överallt ifrån, där man inte har ett höghus som skymmer sikten. När jag vill göra något extra och vädret är vackert går jag den långa vägen in till stan med Londi och tittar på de vackra husen och torgen och sätter mig kanske i ett café. Hemma i lägenheten läser, skriver och översätter jag eller skypar med mina närmaste eller publicerar texter på internet. Då och då skriver jag en recension för Bibliotekstjänst eller Hufvudstadsbladet.
Jag trivs bra i mitt inbyggda balkongrum, särskilt när solen skiner och det gör den just nu när jag skriver det här. Londi ligger i solstrimman och dåsar, i köket kokar blomkålshuvudet som jag tänker ha till kvällsmat tillsammans med lite färskost. Hur känner jag mig? Egentligen ganska lugn och liksom försjunken i ett slags vardaglighet; möjligen stundtals lite stressad över att jag inte fått ihop kursplanerna, men i grund och botten lugn. Kommer jag att plötsligt ”vakna upp” och undra vad detta är för ett konstigt liv? Eller är det här ”på riktigt” nu? Hur kommer det att se ut om några veckor? Vilka bekymmer kommer jag att ha? Vilka glädjeämnen?
blick ut i parken från balkongrummet igår kväll
°°
PS I Salongen har vi bett Håkan Lindgren att säga något om årets bokmässa i Göteborg.
