Blogg

Alla helgons dag

Här i Kroatien är det helg idag – Alla helgons dag – och det står en mild, stilla morgon här utanför mitt balkongrumsfönster. Igår såg jag jättelika vita och gula krysantemer överallt, de såldes på torgen, de bars omkring utmed gatorna, lyftes in i bilar, kom ut ur hus i famnen på människor.

I Sverige har man väl just lämnat en halloweenhelg bakom sig. För att anknyta lite till Allhelgonahelgen vill jag nu läsa några rader ur Olga Tokarczuks senast till svenska översatta roman Styr din plog över de dödas ben:

Vinter får vi strax efter Allhelgonahelgen. Så är det här, hösten plockar in sina Redskap och leksaker, skakar ner löven – de behövs inte längre, sveper in dem under gränsposteringarna, drar loss färgen från gräset tills det blir grådaskigt och intetsägande. Sedan framträder allt i svartvitt: på de plöjda åkrarna faller snön.

–Styr din plog över de dödas ben – citerade jag för mig själv en rad av Blake – var det så den löd?

Jag stod i fönstret och betraktade naturens skyndsamma föranstaltningar, tills skymningen föll och vintern inledde sin parad i mörkret. På morgonen letade jag fram dunjackan, den röda från Goda Nyheten, samt några yllemössor.

Samurajens rutor täcktes av ett tunt lager frost, ännu ung, finmejslad och späd som kosmiskt mycelium. Två dagar efter Alla själars dag for jag in till stan för att hälsa på Goda Nyheten och köpa vinterstövlar. Från och med nu gällde det att vara beredd på det värsta. Himlen hängde lika lågt som den brukade vid den här årstiden. Ljusen på kyrkogårdarna hade ännu inte brunnit ner, jag såg genom staketet att små färgade lampor spred sitt flackande sken mitt på dagen, som om människorna med denna lilla usla låga ville ge stöd åt den i Skorpionen försvagade Solen. Pluto härskade nu över världen. Det gjorde mig sorgsen.

Översättningen är gjord av Jan Henrik Swahn och romanen är utgiven av Ariel Förlag.

PS I Salongen finns sedan igår en text om en annan av Tokarczuks romaner.

Londi och den lille trebente

Londi och jag har ganska uppjagade dagar just nu. Londi löper och trakten är full av lösgående hanhundar. Jag försöker saxa oss fram mellan farorna. Londi stretar emot och ylar när vi går in igen ”alldeles för tidigt”. I vårt kvarter finns en liten trebent hund som jag ibland har kallat för ekorrhunden. Han når inte upp, så med honom kan jag släppa Londi fri en stund då och då, om jag bara håller noga utkik efter andra hanhundar.

Det ser både rörande och lite sorgligt ut, men de båda verkar ändå få ut något slags glädje ur detta, fast sådant går väl inte att veta. Den lille är makalöst stark, det är däremot alldeles säkert.

Vandrare och gloriet

En bit upp i Park šuma Tuškanac finns kantad av prunkande höstträd en ganska stor och gnistrande grön gräsrondell. Över den vandrar för alltid – i alla fall med mänskliga mått mätt – en lång mager man iklädd en löst hängande slängkappa, ett slags tuppkamsmössa och tunga soldatstövlar. Hans blick är dyster men ändå klar och envist framåtriktad. Han går aningen framåtböjd och det ser ur som om han fryser lite, men han bryr sig inte om det, verkar det som.

Strax bakom mannen i skuggan av höga träd finns en liten paviljong, kanske skulle man kunna kalla den en gloriet. Tog sig mannen kanske en kort rast där innan han gav sig ut på sin evighetsvandring över gräsmattan?

Mlinske stube

Det finns inte många passager från Gradec ner till Tkalčićeva och den vi brukar välja är Mlinske stube. ”Kvarntrappan” tror jag det betyder och jag tycker om namnet och jag föreställer mig allt möjligt när jag läser det på skylten, bland annat dyker första kapitlet i Eichendorffs Aus dem Leben eines Taugenichts upp i mitt huvud.

Tyvärr är väggarna längs trappan delvis (där materialet tillåter det) nedkladdade med diverse rätt hopplösa och fult skrivna ”meddelanden” och det inkräktar något på gångens hemlighetsfulla skönhet, men det går att hålla blicken riktad mot de partier som är av tegel eller sten. ”Estetisk censur” kan man kanske kalla ett sådant förfarande.

ur ”Tennets skrik”

Nyss läste jag en brännande roman av den lettiska författarinnan Gundega Repše. ”Tennets skrik” heter den och titeln anspelar på ett ljud som metallen tenn ger ifrån sig när man böjer ett tennföremål (står det i inledningen). Metallen tenn hittar jag kanske inte så mycket av i romanen, däremot skriket, för den här romanen är ett skrik. Huvuddelen av den består av en flickas dagboksanteckningar och dessa sträcker sig över cirka fem år, från 11-årsåldern och framåt. Tiden i boken är 1970-tal och platsen är till största delen Riga. Huvudpersonen Rugetta är en människa i uppror, man skulle kunna säga mot allt: mot sovjetsystemets förtryck, mot omgivningens hyckeri, mot livets och uppväxandets ofta svåra villkor. Berättarrösten är fylld av en nästan förtvivlad styrka. Den är vredgad, kavat, fräck, bångstyrig, självirionisk, förälskad, vild och galen. Rugetta är upproret personifierat och hennes uppror kostar allt. Och ändå är detta en bok full av humor.

Här är några citat ur boken, som varken gör anspråk på att vara representativa eller motsatsen:

Jag tycker inte om familjen Klebanov, för när de har använt badkaret stinker det som en offentlig bastu och golvet är fullt av hår. Men mamma försvarar dem. Ryssar är hjärtliga, säger hon, inte avundsamma som letter.

Om uppfostran ska fortsätta på det här viset, kommer jag att bli en lydig och strävsam kärring, som visserligen kan göra soppor, men som inte kommer att veta något om den mänskliga naturen och världen.

Kallad till Trups. Jag hade tillåtit mig att kalla det sovjetiska systemet för en slemmig frikadellsoppa, där vissa rullar ihop sig till blåaktiga bollar, andra simmar i dill, ytterligare andra låtsas vara orange morotsskivor, men för en konstnär är det för trångt i kastrullen och han tappar andan, därför kokar han allt till ånga och lämnar kastrullen. Det var ett fritt ämne i uppsatsskrivning om konstnärens öde och kall i sovjetlivets mångfald.

Översättningen är gjord av Juris Kronbergs och förlaget är Ariel Skrifter.