ur ”Tennets skrik”

Nyss läste jag en brännande roman av den lettiska författarinnan Gundega Repše. ”Tennets skrik” heter den och titeln anspelar på ett ljud som metallen tenn ger ifrån sig när man böjer ett tennföremål (står det i inledningen). Metallen tenn hittar jag kanske inte så mycket av i romanen, däremot skriket, för den här romanen är ett skrik. Huvuddelen av den består av en flickas dagboksanteckningar och dessa sträcker sig över cirka fem år, från 11-årsåldern och framåt. Tiden i boken är 1970-tal och platsen är till största delen Riga. Huvudpersonen Rugetta är en människa i uppror, man skulle kunna säga mot allt: mot sovjetsystemets förtryck, mot omgivningens hyckeri, mot livets och uppväxandets ofta svåra villkor. Berättarrösten är fylld av en nästan förtvivlad styrka. Den är vredgad, kavat, fräck, bångstyrig, självirionisk, förälskad, vild och galen. Rugetta är upproret personifierat och hennes uppror kostar allt. Och ändå är detta en bok full av humor.

Här är några citat ur boken, som varken gör anspråk på att vara representativa eller motsatsen:

Jag tycker inte om familjen Klebanov, för när de har använt badkaret stinker det som en offentlig bastu och golvet är fullt av hår. Men mamma försvarar dem. Ryssar är hjärtliga, säger hon, inte avundsamma som letter.

Om uppfostran ska fortsätta på det här viset, kommer jag att bli en lydig och strävsam kärring, som visserligen kan göra soppor, men som inte kommer att veta något om den mänskliga naturen och världen.

Kallad till Trups. Jag hade tillåtit mig att kalla det sovjetiska systemet för en slemmig frikadellsoppa, där vissa rullar ihop sig till blåaktiga bollar, andra simmar i dill, ytterligare andra låtsas vara orange morotsskivor, men för en konstnär är det för trångt i kastrullen och han tappar andan, därför kokar han allt till ånga och lämnar kastrullen. Det var ett fritt ämne i uppsatsskrivning om konstnärens öde och kall i sovjetlivets mångfald.

Översättningen är gjord av Juris Kronbergs och förlaget är Ariel Skrifter.

Kommentera