Blogg

Redan i förrgår kväll såg jag dem från spårvagnen i mörkret – alla lyktorna utmed Vukovarska eller Ulica Grada Vukovara. Så många lyktor på rad hade jag aldrig sett förr. Jag funderade lite och sedan började jag se mig lite om i kvarteren här runt omkring, men nej inga lyktor någon annanstans än vid Vukovarska. Och igår på morgonen såg jag lyktorna lysa igen, när Londi och jag skulle gå och handla bröd i en liten butik ”strax under” den stora slamrande genomfartsleden. Och sent samma eftermiddag när jag for hem från ”fakulteten” med spårvagnen blänkte det i rött, violett, gult, blått och grönt i mörkret, men bara vid Vukovarska. Det måste vara någon minnesdag, tänkte jag, och nu har jag frågat och fått veta att det är 19 år sedan slaget vid Vukovar och 19 år sedan massakern vid Vukovar. Det är inte ofta minnet eller spåren av kriget kommit mig som utomstående särskilt nära under mina första månader här, men den här kvällen när jag äntligen förstått lyktornas budskap, kändes det mörka skedet som ett mycket nära förflutet, som angår också mig.

Under mina första månader här i min utkant av Zagreb har jag ofta gått förbi en ful och samtidigt ganska oansenlig skylt. ”Auto Škola Europa” står det på den. Lite har jag funderat över namnet. Varför kallar man en körskola för ”Europa”? Nej, väldigt konstigt är det inte, men lite stort är väl namnet ändå?

I Slavenka Drakulićs ”Café Europa” har jag nu funnit ett slags förklaring:

År 1990 – då Kroatien som nyligen blivit självständigt ville ta avstånd från den andra icke-europeiska delen av det forna Jugoslavien, från den serbiska fienden – döptes Zagrebs vackraste biograf om till Europa. Innan dess hade den i flera decennier hetat Balkan. Plötsligt uppfattades det gamla namnet som en symbol för det förflutna, för något primitivt, för krig, något icke-europeiskt. Det nya namnet är däremot laddat med en mängd positiva värden.

…

Vi förutsätts veta vad vi menar med Europa. En sak är säker: det är inte längre namnet på kontinenten i sin helhet, utan betecknar bara en del av den, den västra delen, i såväl geografisk, kulturell, historisk som politisk bemärkelse.

…

Men vad är då Europa i östeuropéernas fantasi? Det är verkligen inte en fråga om geografi, för i den bemärkelsen tillhör vi redan Europa och behöver inte anstränga oss för att räknas dit. Det är någonting avlägset, någonting att eftersträva, att göra sig förtjänt av. Det är också någonting dyrt och fint: snygga kläder, det speciella sätt på vilket människorna där ser ut och doftar. Europa är överflöd: mat, bilar, ljus – en färgfest, mångfald, välstånd och skönhet. Det erbjuder valmöjligheter från schampon till politiska partier.

…

Europa är motsatsen till allt det vi har och vill lämna bakom oss – det är frånvaron av kommunism, rädsla och armod.

…

Europa är ingen mor som står i skuld till de barn hon så länge försummat; hon är inte heller en prinsessa som måste uppvaktas. Hon är varken en riddare som kommit för att befria oss, eller ett äpple eller bakverk vi ska avnjuta; hon är varken en sidenstass eller det magiska ordet ”demokrati”. Högst sannolikt är Europa vad vi – länder, folk och individer – själva gör det till.

Nu har ungefär tjugo år gått sedan den här texten kom till och vi är närmare citatets sista rad. I Kroatien drömmer man inte längre om Europa, man är Europa, minst lika mycket som en del västeuropeiska länder. EU-dörren är bara tillfälligt stängd och detta främst på grund av ”västeuropeisk” otillräcklighet. Bilskolan Europa finns kanske inte mer eller i alla fall är det inte någon populär eller modern bilskola. Och namnet på skylten har bleknat och hela den verkar peka bortåt: