Blogg

Skön besvikelse med Heine

Bodil Z 4 kommentarer

Jag får tiga här för jag måste lägga mitt sägande någon annanstans, under uppsatser, i förberedelser, översättningar och recensioner. Jag knogar så det blogar. Men ni kan få läsa Heine. Han är alltid läsvärd och farligt tve- ja, fler- eller mångtydig. Han gör en elak boll av skönhet och romantik. Han är rolig och finurlig med det underbara och gör oss besvikna på ett så härligt sätt att vi upphör att önska oss vår – kanske lite banala – förhoppnings uppfyllelse.

Lotosblume

Wahrhaftig, wir beide bilden
Ein kurioses Paar,
Die Liebste ist schwach auf den Beinen,
Der Liebhaber lahm sogar.

Sie ist ein leidendes Kätzchen,
Und er ist krank wie ein Hund,
Ich glaube, im Kopfe sind beide
Nicht sonderlich gesund.

Vertraut sind ihre Seelen,
Doch jedem von beiden bleibt fremd
Was bei dem andern befindlich
Wohl zwischen Seel und Hemd.

Sie sei eine Lotosblume,
Bildet die Liebste sich ein;
Doch er, der blasse Geselle,
Vermeint der Mond zu sein.

Die Lotosblume erschließet
Ihr Kelchlein im Mondenlicht,
Doch statt des befruchtenden Lebens
Empfängt sie nur ein Gedicht.

Heinrich Heine (1797-1856)

Flygfärd: Strahinja Novović

Bodil Z 8 kommentarer

En av de böcker jag valde att ta med mig hit till Zagreb är ett tunt band med dikter som bär namnet Ett fönster öppet. Undertiteln är en saklig presentation av innehållet: ”Översikt över jugoslavernas poesi i Sverige i urval av Jon Milos”. Boken utkom 1990 och förlaget är Symposion.

Jag väljer att läsa en dikt av Strahinja Novović som föddes i Serbien 1941.

Flygfärd

Jag kommer flygande
från Sverige till Serbien.
Jag målar fjärdarna
dekorerade
med kupolerna på klostret Sopocani
på vägen hem
finner jag inte gatan
glömmer till vilken stad
jag är på väg
jag övernattar vid
Nordsjöns strand
vaknar vid
födelsebygdens källa.

Novović är också konstnär:

Vit natt

Vårsidan

Bodil Z 3 kommentarer

Igår vandrade Londi och jag genom en stad insvept i ett underbart vårljus. Människorna satt på parkbänkar och i utekaféer med ansiktena vända mot solen, så där som de brukar göra i Sverige i slutet av april eller början av maj.

Så här såg det ut uppe på kanten av Gradec’ höjder:

Eller så här:

Och längs Tkalčićeva stod det naturligtvis mängder av bord och stolar och människor satt där och njöt av vårvärmen och det härliga ljuset:

I parken strax ovanför levdes också ett vårliv:

Framför katedralen satt folk på bänkar och lät solens strålar spela över sig:

Också i parken under Tomislav-monumentet (framför Glavni kolodvor) hade våren också börjat krypa fram:

Igra, igra – en glad morgon

Bodil Z

Idag hade jag kameran med mig redan på Londis och min morognrunda. Jag hade tänkt dokumentera något (eventuellt) sorgligt, som verkar ha hänt här i kvarteret, men på grund några oväntade möten, sköt jag saken åt sidan. I en vägkorsning såg vi två hundar med ägare på varsin sida och vi befann oss på en tredje (av fyra möjliga). Snart var vi alla på samma och hundarna blev av med sina koppel och störtade ut på den lilla gräsplätten strax intill.

”Igra, igra”, ropade samojedtikens husse och så var det full fart:

Det hela avslutades med en gemensam kontroll av marken under tassarna:

Sedan tog vi farväl och Londi och jag gick till vår lilla butik för att köpa bröd och lite annat. Jag klev in och hälsade godmorgon. Londi satt som vanligt som ett svart ljus utanför dörren och kastade långa blickar inåt. Jag kom i ett litet språkligt bryderi angående om två korvar är två eller ett par. Det visade sig vara ”jedan par”. En dam, som märkte min ”utländskhet”, sa: ”Ich habe nur vierzig Jahre in Hamburg gelebt. Nur!” Jag förstod det roliga ”al volo” och skrattade. Vi växlade några ord och en man i kön sa att kanske kunde jag försöka smita från betalningen, efter som jag inte kunde kroatiska. Han log glestandat och de andra skrattade och jag betalade. När jag kom ut spöregnade det från en nästan klar himmel. ”Pada kiša”, sa jag till Londi, och två rakija-gubbar, som stod i ett prång strax intill affären med sina endecilitersflaskor i nävarna, hörde det också och nickade bekräftande: ”da, da.” Så sprang vi ut i regnet, jag med kassen svängande i handen, och när vi kommit halvvägs längs gatan, upphörde regnet, som om någon hade vridit åt en kran, och himlen tittade blått på oss. Allt kändes ganska lätt.

Uttalsövningar

Bodil Z 6 kommentarer

Jag försöker som bäst tugga in månadsnamnet "siječanj". Det gäller att få in det innan månaden är över, både som glosa och som smidigt uttal.

På färden till ”fakulteten” om morgnarna eller förmiddagarna blir jag alltid glad, om jag hamnar på en spårvagn där hållplatsernas namn ropas ut. Då kan jag sitta där och öva. Jag kan namnen på alla hållplatserna hemifrån och fram till målet. Radnička – Olipska – Držićeva – Strojarska – Kruge – Lisinski – Miramarska – Sveučilišna aleja. Men vissa av dem snubblar jag på, om jag försöker uttala dem snabbt, särskilt om jag sätter ihop dem i sådana här kombinationer: ”sljedeći je postaja Držićeva” eller ”sljedeći je postaja Sveučilišna aleja”.

Så småningom har jag också börjat ”dechiffrera” de här namnen. Att ”Sveučilišna aleja” betyder ”Universitetsallén” kom jag på ganska tidigt; det var när jag lärde mig att ”universitet” heter ”sveučilište”. Härom dagen öppnade sig det tungvrickande namnet ”Držićeva” plötsligt för mig. Det var genom en uppsats om den kroatiske renässansförfattaren Marin Držić, som en av mina studenter skrivit.


vy från spårvagnen uppåt Držićeva någon gång i höstas