Blogg

”Realism” nytt ord för ”appeasement”

Det finns en gruppering i Sverige som går under namnet ”Bevara alliansfriheten”. I denna grupp vimlar det av putinister som med hala ord propagerar emot att ukrainarna ska få försvara sitt land. Nyss läste jag en obehaglig text av en person där som heter Mats Björkenfeldt. Textens rubrik är ”Orealisten Anne Linde” för den som vill och orkar läsa hela. Jag väljer här att skärskåda ett utdrag ur texten. Ett nytt kodord för falskheten verkar vara ”realism”, så vi bör nog se upp med dem som använder det ordet som en fana, åtminstone under den närmaste tiden. En person som Björkenfeldt verkar se upp till är en man vid namn Anatol Lieven. Björkenfeldt citerar på ett ställe i sin artikel denne Lieven och lägger sedan till en egen kommentar:

”Realistiska överväganden ger oss viktiga insikter när det gäller Ryssland och Ukraina. Varje amerikansk tjänsteman med en djup förståelse för Ryssland (som tidigare ambassadörerna George F. Kennan, Jack F. Matlock Jr., Thomas Pickering och William J. Burns), och varje intelligent amerikansk realist (som John Mearsheimer och Stephen Walt), har förstått att för det ryska etablissemanget är det ett livsviktigt intresse att förhindra Ukraina från att gå med i en fientlig militär allians för vilket landet kan vara berett att gå i krig. Kopplat till detta är två andra frågor av vitalt intresse för Ryssland: att hålla fast vid den ryska flottbasen i Sevastopol och att behålla en nyckelroll för det ryska språket i Ukraina”, klargör författaren, som dock påpekar att detta är inte att rättfärdiga Putins agerande mot Ukraina.

Jaså? Detta rättfärdigar alltså inte putins agerande? Det var mig ett djärvt påstående! Men det går alltså bra att ställa sig bakom detta: ”Varje intelligent amerikansk realist … har förstått att för det ryska etablissemanget är det ett livsviktigt intresse att förhindra Ukraina från att gå med i en fientlig militär allians för vilket landet kan vara berett att gå i krig.” Och dessutom förstår de intelligenta realisterna att det är viktigt för Ryssland ”att behålla en nyckelroll för det ryska språket i Ukraina”! Efter månader av rysk massförstörelse av ukrainska städer, nedbrännande av skördarna, mord, misshandel, våldtäkter, tortyr riktade mot det ukrainska folket så vill dessa intelligenta realister visa oss att det är viktigt att bevaka ryska intressen i Ukraina! Var är skammen hos Björkenfeldt och Lieven med flera ur denna miserabla grupp cyniker?

Jag väljer ytterligare ett avskyvärt ställe i denna text – läs och kräks!

Ett realistiskt förhållningssätt till kriget idag borde dikteras av ett sökande efter en fredsuppgörelse som skulle skydda ukrainsk suveränitet och dess förmåga att röra sig mot väst, samtidigt som det ger Ryssland tillräckligt territoriellt för att tillåta Putin att göra anspråk på seger och avsluta kriget: "Ukrainas fortsatta försök att återerövra de områden som Ryssland har innehaft sedan 2014 innebär ett oändligt krig, med endast mycket begränsade chanser att lyckas; trots USA:s ovilja att kämpa för Ukraina finns allvarliga risker för att det eskalerar till en internationell konflikt, med potentiellt katastrofala resultat för Ukraina, USA och mänskligheten som helhet."

Ja, det står verkligen att vi bör ge ”Ryssland tillräckligt territoriellt för att tillåta Putin att göra anspråk på seger och avsluta kriget”! Om detta avskum inte är putinister så vet jag inte vilka som skulle vara det!

Cynismen har nu alltså valt sig ett nytt kodord i sin hala, slippriga kamp för den ryska imperialismen: Realism. ”Realism” är ett nytt ord för ”appeasement”.

Se noga upp för dessa ondskans hantlangare som påstår sig vilja rädda Ukraina från storkrig! Må dessa falska figurer gå under!

Vad är det med vänstern?

Fortfarande ser jag mycket få från vänstern – ju längre ut desto färre , verkar det som – som uttrycker en verklig vilja att hjälpa Ukraina militärt. Man mumlar om att man inte tycker att putin är bra, men stoppar sedan hellre in något om SD:s föregivna putinism än något som på allvar uttrycker stöd för Ukraina och avsky för ryssarnas framfart i landet. Mumlet innehåller ofta något som ska avleda uppmärksamheten från själva kärnan. Man säger till exempel: ”Det råder en viss legitim rädsla för ryska kärnvapen. Putin är för närvarande lika rationell som Trump på slutet.” Eller: ”Vi måste kämpa för fred, inte för ännu mer vapen till Ukraina.” Och så vidare. Denna ljumma hycklande sörja! Denna eländiga feghet!

Om man nu kan säga att putin är opålitlig och irrationell, hur kan man då tycka att man ska förhandla med honom eller någon ur hans anhang? Om man tror att putin kan ta till kärnvapen och samtidigt säger att han är irrationell, varför låtsas man att han skulle vara rationell just när det gäller att använda kärnvapen? Varför hittar man på att det skulle finnas något normalt orsak-verkan-förhållande i hur putin eller ryssarna agerar när det gäller just detta?

Ser inte vänstern att det inte finns någon fredlig väg i det här? Varför ser man inte att ryssarna dag för dag angriper civila mål, genomför terrorbombningar, mördar barn, sliter armar och ben av ukrainare bara för att de är ukrainare? Hur kan man tro – eller låtsas man bara tro detta? – att det går att komma överens med en terroriststat som bara har förstörelse och förintelse på sitt program? Varför ser man inte att det bara är våld som hjälper mot ryssarna i Ukraina?

Ner med Ryssland! Krossa det ryska imperiet! Befria de ryskockuperade områdena i Europa och Asien!

Slava Ukraini! Herojam slava! Do peremohi!

Västsvensk sommar

De senaste dagarna har det varit västsvensk sommar här och varbergsvinden blåser envist. Jag ligger inte på Damernas mer – tills något av värmen kommer tillbaka. Havet är glänsande vackert och kärvt och Miki och jag följer stigarna bakom Subbe och bort mot Stora Apelviken och Rödskär.

Miki tycker att det är spännande med vågorna men han går aldrig riktgt nära. För honom är det viktigt att gå torrpälsad genom världen.

Jag följer bärens utveckling och äter hallon och blåbär och nu börjar också odonen mogna i soliga lägen. Odonet är ett barndomsbär.

Och så finns det blommor, en del känner jag namnen på men verkligen inte alla. De här små härligt färgstarka, vad heter de?

När vi kommer närmare trädgårdarna finns vildkörsbären eller de förvildade körsbären. Dem äter jag gärna.

Sådant som får passera

”Det råder en viss legitim rädsla för ryska kärnvapen. Putin är för närvarande lika rationell som Trump på slutet.”

Så här resonerar man till exempel när man vänder sig emot att stödja Ukraina med vapen. Man tycker att det kan vara värt att offra Ukraina, eftersom man inte tycker att putin rationell. Hm, men om man inte tycker att putin är rationell så kan man väl inte heller vara säker på att det hjälper att anpassa sig till honom?

Och vad Trump har i resonemanget att göra kan man undra. Om man jämför putin och Trump borde man väl – om man är ärlig och rationell – kunna komma fram till att det finns enorma skillnader.

Slava Ukraini!

Detta

Ingenting har jag lärt mig om detta. Jag vet lika lite som i begynnelsen och ändå trodde jag att det skulle finnas sådant jag åtminstone på ett vagt sätt skulle kunna känna igen om det visade sig på nytt. Efter alla gånger och år.

En våldsam våg störtade sig över mig och jag tog emot den och tänkte att nu, kanske. Några dagar och nätter gick i detta rus utan att det var möjligt att skilja dag från natt, allt var bara denna våg. Men så kom smällen, en rejäl käftsmäll och jag slog vredgad bort alltsammans, bannlyste det ur mitt liv, min värld. Dagar och nätter gick och så kom med ens en ny våg, kanske inte lika stark som den föregående, men stark, kanske starkare ändå. Och så var jag mitt i ruset och den heta stormen igen och tankar och förstånd underkastade sig på nytt känslan och lockelsen och branden, som om jag inte hade lärt mig något alls, som om jag inte visste något alls och det gjorde jag ju inte heller. Men där kom nästa käftsmäll. Upprörd tänkte jag att nej, nu är det nog. Aldrig mer! Är jag en idiot? Ja, sådant kan man ju lätt undra när som helst i livet.

Så gick tiden och allting smalnade, förtunnades eller smälte bort. Så verkade det och så fortsatte det att verka. Jag strosade omkring och bökade med ditt och datt och blev vanlig igen och såg bakåt på mig själv i det nära förflutna och förvånades över min själs underliga obegripliga gestalt.

Ytterligare tid förflöt och jag verkade ha återinträtt i mig själv, det där vardagssjälvet. Jag tyckte mig veta att jag just gått igenom en förblindelse men att jag nu följde invanda vägar igen. Ett lugn lade sig över tillvaron och jag knöt ihop förloppen från före och efter vågorna. Allt var som vanligt på ett nästan övertydligt sätt och ingenting, absolut ingenting hade egentligen hänt. Så verkade det.

Nej, det kom ingen mer våg, men själens och kroppens landskap försköts ändå på ett glidande sätt i någon riktning. Allt hade blivit egendomligt genomsläppligt och otätt. Jag försökte orientera mig och tänkte på Cohens ”There is a crack, a crack in everything, that’s how the light gets in…”, men nej, inte handlade det om ljus. Jag försökte med Rilkes förunderliga ord: ”Wie soll ich meine Seele halten, daß sie nicht an deine rührt?” Ja, detta kom närmare, men jag kände att det som var, nog var mörkare. Och ett varmt mjukt mörker omger mig nu och detta mörker rör vid mig utan att jag kan göra något för att hindra det, utan att jag kan vilja hindra det. Det varma mörkret glider ut och in genom mig.

Och det som följer eller kan följa av det här har jag inga ord för.

Och jag vet att vad som ännu senare kanske kommer kan vara avgrunden, men så länge den inte är där…