Blogg

ginko-stinko

Bodil Z 2 kommentarer

Sedan några år odlar jag en liten ginkgo-vana här under pausträdet. Just när sommaren bryter in brukar jag ta lite bilder på underbart grönskande ginkgoträd och visa upp dem för läsekretsen. Så här:

juni 2009

juni 2010

maj 2011

Någonstans läste jag en gång att varje ginkgo är antingen hanträd eller honträd och att de träd som finns i våra parker brukar vara hanar, eftersom frukterna luktar illa. Ibland har jag funderat över detta: Var är honträden? har jag tänkt lite förstrött men ändå med en viss nyfikenhet.

Nå, en av dagarna när Londi och jag var på väg till veterinären, när hon redan mådde lite bättre, sneddade vi över planen framför det slovenska varuhuset Mercator inte långt härifrån Hvarska. Det var soligt och en lätt vind rörde om i luftlagren och en pust av något kvalmigt svepte in över oss. Jag såg mig om. Inte långt ifrån oss stod några höga träd med fullt med små ljusa bollar på de annars kala grenarna och på marken under dem låg en matta av små runda eller lätt ovala guldrosa frukter. Jag böjde mig lite över dem och drog in luft i näsan. Ja, därifrån kom den sötäckliga lukten men uppifrån också. Bland björklöven på marken fick jag syn på några gulnade ginkgolöv. Vi står under en hon-ginkgo, tänkte jag, ett shoppingträd i stället för ett parkträd.

Nyhetssammanfattning från ex-Jugoslavien

Bodil Z

För en dryg vecka sedan skickade Draženka mig en länk till en artikel i The Economist, en kort, mycket överskådlig artikel om händelser i de olika ex-jugoslaviska staterna i början av december.

Jag känner igen innehållet i stycket som handlar om Kroatien från vad jag hört och sett här:

Croatia. At least the pollsters were right in Croatia. Yesterday’s election saw a crushing defeat for the ruling right-wing Croatian Democratic Union (HDZ), which has been in power for 17 of the last 21 years. The final results look set to give the left-leaning Kukuriku (“cock-a-doodle-do”) coalition 80 seats and the HDZ 47 in the 151-seat Sabor (parliament). At the core of Kukuriku is the Social Democratic Party; its leader Zoran Milanovic will be Croatia’s new prime minister.

The new government will have two immediate tasks. First, after signing its EU accession treaty on Friday it must organise a referendum, which is likely to pass. A trickier issue will be getting the economy back on track. Croatia’s state administration is bloated, and public companies are overstaffed. The main banks are in Austrian and Italian hands. Boris Vujcic, deputy head of the national bank, says that there is still time to rein in Croatia’s growing debts, but that the new government needs to act fast to stop them spinning out of control “as in some other countries.” That will mean cuts to jobs and spending.

och även det i artikeln som rör Slovenien är mig i stort sett bekant:

Slovenia. A shock result in yesterday’s election. Polls made it clear that the Social Democrats of Borut Pahor were on their way out of office. But they also indicated that Janez Jansa, a former prime minister and veteran right-winger, would return to power. They were wrong. Victory, with 28.5% of the vote, went to the brand new Positive Slovenia party of Zoran Jankovic, the mayor of Ljubljana and a former retail tycoon.

Mr Jankovic appears to have gained 28 out 90 seats in parliament, which means he could face weeks of tough coalition talks. Despite taking only ten seats the Social Democrats could remain in government. A weak administration may make it hard to push through the tough reforms that many people believe Slovenia needs.

så jag antar att det som står om resten är lika sant. Och dessutom är det intressant.

Sedan finns det aldrig mera något universum…

Bodil Z 18 kommentarer

Jag såg en en liten stund på Nobelprisutdelningen härom dagen och hörde i samband med detta Peter Englund fälla en kort kommentar till fysikpriset, en kommentar som väl byggde på något nyligen och kanske lite hastigt inhämtat men som fick mig att chockas svårt och kanske förstod jag inte riktigt vad han sa. Universum expanderar – just nu med accelererande hastighet – fram till en viss punkt och sedan kommer det att krympa för att så småningom försvinna och efter det kommer det aldrig mera att finnas något universum. Aldrig mer. Inte heller något annat universum än detta. Jag störtar ner i en allt smalare kon (jaja, det är ju det här avsmalnandet som gör en kon till just en kon): Detta är vårt enda universum. Detta är vårt enda solsystem. Detta är vår enda jord. Detta är vårt enda liv. Men märkligt nog tycker jag att konen känns trängre i motsatt riktning: Detta är mitt enda liv. Detta är vår enda jord. Detta är vårt enda solsystem. (Kanske stämmer det där med ”enda solsystem” inte, men det spelar ingen roll, det får vara med för symmetrins skull.) Detta är vårt enda universum. Varför är detta med universums ändlighet så skrämmande? Varför förbinder jag alls några känslor med detta oändligt (ja, jag säger ”oändligt” ändå) avlägsna? Är det inte lite skrattretande att ha känslomässiga band till universum på det här viset?


det här gyllenmyllret må avbilda universum lika väl som någon gnistrande stjärnhimmel

Fast hur kan fysikerna eller över huvud taget någon människa veta detta? Finns det inte sådant som människor inte kan veta? Och är inte detta med universums ändlighet eller oändlighet just en sådan sak (nej, det är ingen ”sak”)? Vad är ingenting för någonting? När universum vuxit, krympt och försvunnit finns ingenting. Vad är det? (Kvävs man om man tänker för noggrant på detta?) Vad var då allt detta gjort av? Varifrån kom det? Fanns det någonsin om det bestod av någonting som skulle bli ingenting? Har de yttersta tingen plötsigt blivit fysik? Och vilken plats har det mänskliga medvetandet här? Hur kan det veta något om universums yttersta beskaffenhet? Är detta medvetande större än universums slut? Hur kan det annars gripa om det? Kan det det?

PS Inte utan skäl för jag detta inlägg till kategorin ”löshästar”.

Vägen till veterinären

Bodil Z 6 kommentarer

Förra veckan gick Londi och jag till veterinären varje dag, utom på måndagen då vi åkte taxi dit. Egentligen är det väldigt nära, drygt tio minuter om man sneddar in bakom varuhuset Mercator. Den segaste biten är den sista längs den hårt trafikerade Heinzelova, men höjer man blicken lite kan man vila den vid Medvednicas silhuett eller så sänker man nosen mot marken och hittar annat.

Jag tänkte många gånger på vilken tur det är att vi bor så här nära både universitetskliniken, som alltid – och alltid betyder verkligen alltid – är öppen

och smådjursmottagningen som är öppen varje dag:

Vi höll oss till smådjursmottagningen, eftersom vi varit där förut.

Den första dagen vi gick till fots lät Londi sig ledas in på gården till mottagningen utan att reagera märkbart. Hon orkade väl inte riktigt:

Men redan på onsdagen började hon titta menade på mig när vi svängde in där: ”Det där vet jag vad det är.” Och på lördagen, då vi gjorde vårt sista besök stannade hon nedanför trappan till ingången och vägrade att gå uppför. Jag var tvungen att övertala henne med både ord och koppel.