Härom dagen fick jag, efter att ha sprungit med ”ett viktigt papper” från rum till rum i fakultetens korridorer ett svårräknat antal gånger, veta att jag kommer att få pengar tillbaka på skatten, en ansenlig summa dessutom. Förra året gick jag miste om alltsammans genom att vara för sent ute.
Jag fick en ny pappersbunt i handen. Den skulle jag ta till skattekontoret på Vukovarska 56 för att få ett litet kvitto i utbyte. Jagad av föregående års misstag, kastade jag mig genast iväg till den angivna adressen, men bara för att finna att man hunnit stänga för dagen. Det är öppet mellan 8.00 och 13.30. Med en blandning av irritation och lättnad vände jag på klacken och slank ut genom porten. Lättnad för att jag åtminstone för stunden slapp köa i slingrande, dammiga korridorer, stå utanför bruna avvisande dörrar och konfronteras med byråkratansikten av primitivaste slag.
Igår tog jag mig till den grå betongbyggnaden så att jag skulle hinna med proceduren innan jag skulle till arbetet. Jag visste ju öppettiderna och kom dit strax efter tolv. Det första jag fick veta var att det var lunchstängt till halv ett. ”Jag går upp och ställer mig och väntar, så är jag kanske först i kön”, sa jag och inom mig tänkte jag ”det här hinner jag aldrig”. Den uniformerade mannen i vaktkuren grymtade något buttert, men sedan sa han att det kanske fanns en stol att sitta på. Kanske det. Jag gick raskt upp för alla de små halv- och kvartstrapporna tills jag nådde ”drugi kat” (andra våning), mitt mål. Det var tyst däruppe. I en halvskum korridor kom en kvinna emot mig. Hon var klädd i brun kontorsdräkt och håret var format till en stel frisyr, hon var snygg på ett stramt sätt, kanske var hon i 65-årsåldern. Redan på avstånd började hon tala med mig och jag fick en känsla av att vara väntad. Utan ceremonier tog hon så min pappershög ur handen på mig och trängde sig på hårda klackar in genom en av de bruna dörrarna. Jag hörde en kort ordväxling och så fick jag tillbaka bunten. Hon hade inte lyckats med sin manöver, men hon hade fler i beredskap. Hon pekade mot korridoren på andra sidan trapphuset och sa att jag skulle knacka på den sista dörren där. Jag sa något om ”paus”, men det viftade hon bort samtidigt som hon högg tag i armen på en man med lite veligt och flottigt utseende, som kom ut genom en dörr strax intill. Hon befallde honom att eskortera mig. Jag gick i angiven riktning och han hasade bredvid mig. När jag kom fram till dörren knackade jag och mannen passade på att smita in i ett annat rum. Innanför dörren hördes höga röster och skratt, men så öppndes den och jag fick veta att det var paus. Lite obeslutsam men ändå vagt hoppfull parkerade jag mig utanför dörren. Och då kom den brunklädda ängeln igen, ja, nu hade jag förstått att hon var min skyddsängel. Hon tittade strängt på mig och jag mumlade något om paus igen. ”Nej, nej”, sa hon och slet resolut upp dörren och beordrade ett kontorsbiträde i gruppen att ta sig an min sak. Och vips var allting gjort och jag hade mitt viktiga kvitto. Ängeln försvann innan jag hunnit tacka henne.
När jag stod ute på gatan igen tittade jag på klockan. Det hela hade tagit mindre än tio minuter. Miracolo!
