En dag i en framtid, jag vet inte från vilken plats i världen, kommer jag att kasta elegiska blickar på en bild – kanske just den här – av den vy som under år var min kvällsutblick över världen.
Londi och natten var oroliga och jag full av aningar. Jag lever på ett underligt sätt förbi detta ögonblick.
Nu är den grönaste tiden, nu är markens gräs och trädens kronor som allra grönast. Londi och jag badar i grönt där vi går i gräset under träden. Solen har hållit sig gömd i flera dagar så allt ljus är nu grönt och allt har stannat på den mest exakta grönhetens punkt. Årstiden är tillfälligt hårt tyglad och ingen märker, men alla anar nog, att snart, mycket snart ramlar sommaren in över oss.
Här ser ni linden, fikonträdet, valnötsträdet och Londi.
Under ett par dagar har man visat en serie bilder från förstörelsens Tjernobyl här på kroatisk tv. Bilderna har en egendomlig ödslig skönhet och varje gång de dyker upp stannar jag och följer dem till slutet. Det rör sig varje gång bara om två eller tre minuter och det är väl inget riktigt program egentligen utan just bara en serie bilder. Jag tänker på Pompei efter Vesuvius’ utbrott eller snarare på avbildningar av när staden långt senare grävdes fram igen och på berättelserna om den, om hur livet stannade av mitt i steget. Katastrofens hisnande skönhet. Och så tänker jag på sagan om Törnrosa och jag ser bilder framför mig från det där ögonblicket när allt liv låstes fast. När jag ser på bilderna från Tjernobyl ser jag också fruset liv, avklippt liv och jag förfäras, men samtidigt ser jag katastrofens skönhet.
Ganska oförmodat har jag fått en ny väg som det artar sig till en vana att följa. I stället för att susa förbi med spårvagnen går jag en gång i veckan den korta sträckan mellan hållplatserna Strojarska och Držićeva till fots – och se jag går under höga träd, som just nu är lummigt gröna! Och jag går varje gång i samma riktning, österut.
Jag tänker på hur nära mina invanda vägar det alltid finns något helt okänt och nu går jag alltså i en ny värld kanske tjugo eller trettio meter från den värld som tillhörde fleråriga vanor. Och när jag går där under träden – är det lönnar kanske? eller lindar? – så påminns jag om platser i andra länder och städer där jag också gått. Den här vägen är därmed en ny förbindelse med sedan länge glömda minnen.
Lucas Cranach (1472-1553) föddes i Kronach i Oberfranken och han är en välbekant tysk målare. Många känner säkert till målningen ”Judith med Holofernes huvud” eller några av hans Luther-porträtt. Jag väljer här att visa ett porträtt av Luthers hustru Katharina von Bora:
Men vad vill jag nu med detta? Jo, för några dagar sedan såg jag ett avsnitt av programmet ”Babel” i svensk tv. Programmet börjar med ett samtal mellan programledaren Jessica Gedin och Niklas Rådström om dennes nya roman Marialegender. Det hela inleds med ett inslag där en speakerröst av robottyp (ja, tyvärr där också) till en blandning av skrämmande och suggestiva bilder redogör för några av romanens huvudsträngar. Jag lägger märke till hur hon uttalar Lucas Cranachs namn: Cranasj. Flera gånger. Jaja, tänker jag. Och så är vi inne i studion och Gedin börjar ställa frågor till Rådström och strax dyker det där namnet upp igen, eftersom Lucas Cranach är en viktig gestalt i romanen. Gedin säger ”Cranásj” och tittar sedan lite osäkert på Rådström och tillägger ”eller hur uttalas det?”. ”Jag säger Cranack”, svarar Rådström och strax säger Gedin också så.
Är detta viktigt? Ja och nej. Jag tycker att det är rätt intressant att iaktta hur fullständigt ointresserad man i Kultursverige är av att ha den minsta kännedom om tyska eller om tysk kultur (om det inte handlar om något chict svenskgetto i Berlin). Naturligtvis kan man inte tänka sig att uttala engelska namn så här hopplöst och det är kanske inte så konstigt, men jag är nästan säker på att man skulle lagt ner betydligt mer möda på att uttala exempelvis franska, italienska eller spanska namn någorlunda korrekt. Och ändå har tysk kultur i många århundraden präglat och genomsyrat den svenska. Har detta nutida nollintresse med nazismen att göra? Ibland verkar det som om det man i Sverige förr kände till om den tyska kulturen i vår nutid har koncentrerats till ett vetande om nazi-symboler, Hitlers liv och en viss mustasch. Allt annat är borta. Endast Hitler bärs ständigt fram.