När svenskar ska säga ”Cranach”

Lucas Cranach (1472-1553) föddes i Kronach i Oberfranken och han är en välbekant tysk målare. Många känner säkert till målningen ”Judith med Holofernes huvud” eller några av hans Luther-porträtt. Jag väljer här att visa ett porträtt av Luthers hustru Katharina von Bora:

Katharina-v-Bora-1526-1

Men vad vill jag nu med detta? Jo, för några dagar sedan såg jag ett avsnitt av programmet ”Babel” i svensk tv. Programmet börjar med ett samtal mellan programledaren Jessica Gedin och Niklas Rådström om dennes nya roman Marialegender. Det hela inleds med ett inslag där en speakerröst av robottyp (ja, tyvärr där också) till en blandning av skrämmande och suggestiva bilder redogör för några av romanens huvudsträngar. Jag lägger märke till hur hon uttalar Lucas Cranachs namn: Cranasj. Flera gånger. Jaja, tänker jag. Och så är vi inne i studion och Gedin börjar ställa frågor till Rådström och strax dyker det där namnet upp igen, eftersom Lucas Cranach är en viktig gestalt i romanen. Gedin säger ”Cranásj” och tittar sedan lite osäkert på Rådström och tillägger ”eller hur uttalas det?”. ”Jag säger Cranack”, svarar Rådström och strax säger Gedin också så.

Är detta viktigt? Ja och nej. Jag tycker att det är rätt intressant att iaktta hur fullständigt ointresserad man i Kultursverige är av att ha den minsta kännedom om tyska eller om tysk kultur (om det inte handlar om något chict svenskgetto i Berlin). Naturligtvis kan man inte tänka sig att uttala engelska namn så här hopplöst och det är kanske inte så konstigt, men jag är nästan säker på att man skulle lagt ner betydligt mer möda på att uttala exempelvis franska, italienska eller spanska namn någorlunda korrekt. Och ändå har tysk kultur i många århundraden präglat och genomsyrat den svenska. Har detta nutida nollintresse med nazismen att göra? Ibland verkar det som om det man i Sverige förr kände till om den tyska kulturen i vår nutid har koncentrerats till ett vetande om nazi-symboler, Hitlers liv och en viss mustasch. Allt annat är borta. Endast Hitler bärs ständigt fram.

12 tankar om “När svenskar ska säga ”Cranach”

  1. Liebe Bodil, jag kan bara instämma. Som redaktör på en viss svensk tidning upplevde jag paniken och desperationen när framförallt engelska namn felstavades i bildtexter och journalisten som skrivit artikeln ringde alla i bekantskapskretsen och förklarade sig oskyldig. (Det här var innan twitter fanns…) Medan det ansågs fint att inte befatta sig med tysk ortografi eller uttalsregler, att höfta lite på det området skulle gärna ses som en protest mot tyskt pedanteri.
    Värsta uttalet tycker jag uppstår när man på SVT alltid får ”Dresden” att rimma på ”hästen”. ”DRÄSSTEN”.
    Om man ska söka förklaringar till ignoransen tror jag att folk socialiserade långt efter 1945 fortfarande kopplar ihop stort intresse för tysk kultur med en suspekt politisk agenda. Med det risiga uttalet tar man inte bara avstånd från ”det tyska” utan även från de svenska generationer före 1945 som ”kunde” Tyskland. Ibland tänker jag att den hållningen på ett orimligt sätt uppförstorar svenskt medlöperi under kriget. Så värst många svenskar var inte nazianstrukna, och ingen nu levande svensk behöver egentligen skämmas för att mormor eller farfar kunde recitera några strofer Heine i original. Denna bildade borgerlighet var (i regel) inte nazistisk, och det finns inget gammal bråte där att opponera sig mot i dag. Fast inom vissa kretsar tror man ändå det. Och det är oklart när bannlysningen ska hävas. Min dotter går nu i årskurs fem på en kommunal skola i Stockholms innerstad. Mobbarna i hennes klass håller koll på vilka elever som valt tyska och lägger nu stor energi på att håna alla som önskar lära sig ”världens fulaste språk”. Da ist weit und breit kein Ende in Sicht…

  2. Lieber Jens,
    Drässten är egentligen det enda vanliga svenska uttalet av Dresden. Hässlich!

    Jag tror det är som du säger med mekanismerna bakom det här antityska i Sverige. Jag sa det lite grövre med mina ord om att Hitler blivit det enda man vill lära sig något om, när det gäller det tyska. En mycket underlig protest.

    Jag har samma text på facebook och det pågår ett samtal under den där och nu undrar jag om jag får låna de sista raderna i din text och placera dem där. Får jag?

  3. Liebe Leute,

    Säkert har ni rätt i allt vad ni säger. Dock är det en illusion att tro att tro att man i samma sammanhang uttalar exempelvis franska namn och ord bättre. (Tror att det samma gäller spanska och italienska men där vågar jag inte uttala (sic!) mig med säkerhet.) Men tror ni inte att en huvudorsak helt enkelt är det allmänna ointresset för andra språk eftersom engelska blivit ett lingua franca (t.o.m i officiella EU-sammanhang!). Och engelska talar ju alla svenskar flytande som vi vet. ”wi spik Inglisch you no” som jag brukar skriva.

    Den som jag mest fäster mig vid är komikern Fredrik Lindström som dock skall vara något sorts språkspecialist. Att höra honom svänga sig med franska eller tyska fraser framkallar omedelbart våldsamma attacker av Fremdschämen.

  4. Oj, här uppstod det visst moderering, så kommentarerna kom lite i oordning. Jo, Bengt, jag kan tänka mig det där om Fredrik Lindström, men vad gäller den eventuellt lilla men elaka skillnaden mellan behandlingen av tyskan jämfört med en del andra europeiska språk så står jag fast vid det jag sagt tidigare.

  5. Lite off-topic, fast kanske ändå inte.
    Mycket intressant essä här av Fredrik Persson-Lahusen:
    http://tidskriftenrespons.se/article/forsta-kapitlet-pa-nagot-alldeles-nytt/
    Hans ämne är svensk ungdomsfixering, och ett bra stycke in i texten identifieras avståndstagandet från just tysk kultur (efter 1945) som en av förutsättningarna för fenomenet. Vi ville ej längre tyngas av kunskapens barlast…
    Uttalet av ”Cranach” nämns inte explicit, men kan ändå ses som en del av allt vi fick slänga över bord.

  6. Tack Jens,

    nu har jag läst essän och plockat ut tre citat:

    ”Idealet verkar vara ett medvetande lika jungfruligt som blankt. Allt vad historia heter vänds ryggen. Då blir det eftersträvansvärt med politiker, opinionsbildare och skribenter som så kongenialt som möjligt kan förkroppsliga friheten från tyngande andligt bagage.”

    ”På så sätt är det alldeles följdriktigt att popsnören i svenska tidningar får posera som auktoriteter på både politik, ekonomi och filosofi, eller att den journalist som senast blåste upp ett reportage i bokform betraktas som ämnesexperten framför andra, medan man i Tyskland förmodligen hade reserverat platsen åt någon bedagad professor.”

    ”Visst vetter den svenska offentligheten mot vidsträckta begravningsplatser där de utsorterade gamla gubbarna fått sin sista vila, men framför allt generationer av tyckare som i ett givet ögonblick skulle representera en viss epok eller erfarenhet, men ansågs överflödiga så snart historien vände blad.”

    PS Var skriver du själv om sådana här saker?

  7. Du har förstås helt rätt, och framförallt vad beträffar kulturredaktörer m.fl. liknande yrkesmänniskor borde det ju vara självklart att åtminstone ta reda på det korrekta uttalet.

    Nu skickar jag dig däremot, desto roligare, en länk till min late husbands bok om ”Luther, Cranach och kärleken”.
    http://www.librarything.com/work/15912842

    Jag tillåter mig ”late husband” eftersom jag tycker det låter charmigare än någonting på svenska.

  8. Han gör en lång essä om hur synen på kärleken och framförallt sexualiteten förändrades i och med Luther (som prisade äktenskapet och inte celibatet), Luther som vi annars förknippar med svensk präktighet. Men det är ju en ytlig idé. Luther var också vän med Cranach, och de förde en dialog om kärlek, kropp, själ. Som konstvetare utgick BL förstås mycket från själva bilden. Den ljuvliga av Adam och Eva.

  9. Det här med Luther och det svenska är väldigt tröttsamt och jag känner en sådan leda varje gång jag hör om det. Ytlig idé ja, som väl hänger ihop med något svenskt komplex. Intressantare då med Luther och Cranach.

Kommentera