Blogg

Försommaren i staden skapar förtätningar och evenemangen hopar sig på ett sådant sätt att jag inte sällan känner att jag borde vara minst två, men samtidigt lever varje fläck sitt eget obekymrade liv, bekymren sköter sig själva. Härom dagen tog jag på måfå eller för att spårvagnen var så blå en bild utanför Glavni koldvor, den här.

När jag tittade på den efteråt slog det mig att det bilden återger är ett obevakat ögonblick. Kung Tomislav rider lite bland flaggstängerna och den stora Umjetnički paviljon ser anspråkslös och en aning barnslig ut med molnkudden på huvudet. Människorna går målmedvetet åt olika håll på ett lite lustigt sätt, som om det rörde sig om exempel på hur man gör när man går. Spårvagnen glider ut ur bilden utmed en halvcirkel som syns bäst i luften. Och solen skissar lite tankspritt på en försommardag i staden.

Dagarna har varit ovanligt fullproppade ett tag nu och det har hindrat mig från att berätta något om dem. Det hör ju till tillvarons märkligheter att täta händelseförlopp ger korta berättelser eller inga alls och att glesa förlopp ger tätare texter. Jaja, detta kan man säga bättre, men det var inte det jag ville prata om, så nu släpper jag det.

I snart sex år har jag varje gång jag tagit mig till mitt arbete på ”Fakulteten” stigit av på hållplatsen Sveučilišna aleja. Idag inledde jag till min egen överraskning en ny vana. Ja, jag kan vara ganska lätt att överraska. I alla fall valde jag att stiga på hållplatsen före den vanliga, på Miramarska. Efter att jag korsat Vukovarska gick jag förbi Hotel International som jag ofta kastat en blick på från spårvagnen. Jag såg på människorna i uteserveringarna och kände mig som en långväga resande, fast det egentligen var de som var just sådana, inte jag. Strax efter International blev allting mycket mindre och liksom lantligt. Jag gick under lummiga träd och gladde mig åt det samtidigt som jag tänkte att här har jag aldrig varit. Jag tänkte på andra möjliga städer. Skulle detta kunna vara Ungern? Vad svarar man på det?

Jag tittade på några skolbarn som gick en bit framför mig på den soliga gatan. Grönskan tätnade, tyckte jag.

Jag blev lite osäker på hur jag skulle fortsätta, men så valde jag en liten jord- eller grusväg och kände mig strax ganska hemma på den. Mitt lantliga jag bredde ut sig.

En mycket gammal kvinna kom gående emot mig. Hon suckade lite trött och torkade svetten ur pannan, men hon log. Jag log tillbaka och en cyklist plingade förbi. Trädskuggan gav luft och ro.

Strax innan jag nådde mitt mål vände jag mig om. Det gjorde jag för att jag anade att det var en bra sak att göra. Och se, det var det. Just åt det hållet var mötet mellan trädkronorna och himlen som vackrast.

Detta är min nya väg.

De första två nätterna i Wien bodde jag på Hotel Regina alldeles invid Votivkirche, den tredje hos Imelda. När jag fick syn på den mäktiga kyrkan bredvid hotellet, tänkte jag först: Stephansdom! Men så ändrade jag mig, den har ju bara ett torn, så nej, den är det inte. Inom mig viskade det om Votivkirche, den har ju två torn och ser ut så där och… Jag fick en känsla av att veta något jag inte visste. Något talade till mig från ett långt avstånd.

Jag lät det vara så, fast något fortsatte att surra långt bak i mitt huvud. Lite senare uppe på rummet, som jag delade med min unga slovenska kollega Iva, vecklade jag upp min medhavda Wien-karta för att orientera mig och leta fram Herrengasse, som är en gata jag har ett förhållande till. Den visade sig befinna sig alldeles i närheten. Innan jag vek ihop kartan fick mina ögon syn på ett namn, de tittade liksom för egen räkning. Ebendorferstraße läste ögonen först och sedan jag. Den här gatan befann sig ännu närmare Votivkirche och Hotel Regina än Herrengasse, men det var inte det som var det märkliga. Nej, Ebendorferstraße var ju den gata, där studenthemmet där jag bodde när jag var sjutton år befann sig! Ja, och därifrån såg och ser man ju faktiskt Votivkirche. Jag sa ingenting till Iva, jag bara satt där på sängen och lät de många åren rulla över mig.