Blogg

En ”dold” politisk kommentar

Livet tätnar på ett märkligt sätt. Det finns mer och mer att leva, mindre och mindre att säga. Jag känner det som om jag ibland ropar lite hastigt över axeln på mig själv för att åtminstone ha meddelat mig med omvärlden i en flyktig gest. Det går inte riktigt att berätta vad jag gör, för det kommer att se helt annorlunda ut från ert håll än det gör från mitt, som är insidan. De här varma kvällarna, simmandet bland fiskarna i Bundek, sittandet på Simpa, blickarna som möts i dunkel och ljus, hundpromenaderna på en viss livada (äng), som väl inte är någon riktig livada men bra ändå. Hur ska detta kunna föras över till någon annans medvetande? Nej. Och så finns politiken någonstans i utkanten fast lite påträngande: Vi har nyval här den elfte september, ingen datumskräck minsann. Ja, och så det ständiga talet om den eventuellt kommande folkomröstningen i Republika Srpska. Rädslan för vad en sådan skulle kunna föra med sig. Statsbildningen BiH skulle då på inte alltför lång sikt kunna gå under. Och vad skulle hända på övriga Balkan? Aldrig har jag sett så mycket om Balkan utanför Kroatien som i de senaste dagarnas eller veckornas nyhetssändningar. Det är egentligen en gåta att något som Republika Srpska alls kommit till stånd och det är groteskt att det är så stort och det borde varje natt framkalla ett ramaskri att platser som Srebrenica och Omarska är inspärrade i denna stat.

Och jag lär mig mycket snabbt mer och mer om hur lite jag vet.

bild-58

Staden går in i kalendertiden

Efter slummern i sommarens balkanska tidlöshet håller staden på att återvända till kalenderns och Centraleuropas tid. Nej, sommaren är inte slut än, egentligen är den som vackrast just nu: stark sol, blå himmel. Fast sommaren är kanske alltid som vackrast.

bild1-58

Stadens befolkning har återvänt till sina hem och nästan alla mina utländska vänner är tillbaka från sina länder, turisterna byter av varandra med att gå runt på gatorna och torgen. Och kalendertiden bjuder snart in till litteraturfestivalen "Festival svjetske književnosti”. Nu på söndag håller Claudio Magris inledningsanförandet på Kino Europa och det vill jag ju vara med om. Annars finns det fortfarande Bundekdagar och Londi och jag sitter ofta med vännerna på Simpa eller så strövar vi omkring i våra kvarter. Druvorna mognar vid det lilla huset vid Rapska och jag har redan smakat på dem – goda, med stora kärnor och tjocka skal. Jag får plocka för ”Han” har sagt ”samo uzmite” till mig mer än en gång.

bild2-58

bild3-58

En eftermiddag i Kontovel

Innan jag lämnade Trieste för den här gången for jag tillsammans med Ale och Piero upp för bergsluttningen till byn Contovello eller Kontovel som det heter på slovenska. Här upp, precis som i de flesta av byarna i Triestes uppkanter, talar de flesta slovenska. Nå, vi for upp dit för att äta i byns ozmica (på ”italienska” ”osmiza”, uttalet blir detsamma) som är härligt placerad rakt ovanför havet. Nej, så uttrycker man det inte, men jag litar på att ni förstår. En ”ozmica” är ett matställe som under några korta perioder om året serverar traktens vin, ostar, korvar och ”kötter". Vi satte oss vid bordet som hade namnet ”muretto” och stod alldeles invid en låg mur ytterst på stupet mot havet. Ja, och vi åt pancetta, salame, prosciutto och olika ostar. Till det drack vi vin, jag vitt och Ale och Piero rött, så nu vet ni. Eftersom jag har en diskret sida tog jag inga bilder under måltiden, inga ansiktsbilder och tuggbilder. I stället fotograferade jag vinklar av byn:

bild1-58

bild2-58

Och så riktade jag kameran mot havet under och framför oss.

bild-58

Och som många av er vet är det den här byn som Umberto Sabas dikt ”Contovello” rör sig i.

Molo Audace en av dessa kvällar

Trieste har Molo Audace. Den som följer havslinjen kan inte att hoppa över Molo Audace. Här har mängder av foton tagits, här har tavlor målats, här har filmer spelats in, om den har dikter skrivits. Piren, havet, människorna, någon hund eller mås, de vackert formade lyktorna – ingenstans vilar himlen så nära.

bild-58

I drömmen går vi alla ut på Molo Audace. Det har ingenting med mod att göra även om namnet skenbart pekar dit.

Cozze på Vecia Pescheria

En av kvällarna i Trieste åt jag på Trattoria alla Vecia Pescheria med Ale, Piero och Cecilia. Det var min idé, jag ville återuppleva den rustika restaurangen från vårvintern då jag var där med Igor och Christine. Och så ville jag äta cozze (blåmusslor). Vi åt cozze alla utom Cecilia som tog någon pasta med vongole (en mindre mussla). Kvällen var varm och glad och från restaurangen intill hördes levande musik och sång och folk dansade på den breda trottoaren utanför utmed Via Nazario Sauro som följer havet.

bild-57

På andra sidan gatan finns – före havet – ”Salone degli Incanti” eller ”Vecchia Pescheria”, den fantastiska utställningslokalen i den gamla fiskmarknaden. Om någon skulle hänga upp sig på det här med ”vecia” och ”vecchia” så är det första triestinska och det andra italienska. Kvällen var stark och vacker och jag tänkte på min framtid i staden utan att överdriva eller säga för mycket om just detta.