Det är november och både morgnar och kvällar är mörka och arbetsdagarna fyllda till brädden med sig själva och jag klättrar vagt cirkusaktigt runt dygnshjulet. Jag undervisar, förbereder, rättar, bedömer, skriver, läser, översätter… Aldrig är jag ens för stunden färdig, det finns hela tiden något som väntar på att bli gjort och mörkret och ljuset far förbi, mörkret i bredare strimmor, ljuset i smalare, kanske kunde man sy ett överkast eller förkläde av det tyget. Och ändå envisas jag liksom dödsföraktande med att gå på bio och utställningar, på kaféer och barer, åka hit eller dit. Jag stoppar in sådant som kilar i arbetet och sömnen, för sover gör jag också, kompakt och liksom i fyrkanter. Igår hade jag bara en lektion på American School någonstans mitt på dagen, så eftermiddagen och kvällen erbjöd plötsligt oceaner av plats för barliv. Ivan bjöd på ćevapi med eller utan anledning och Simpas inre fylldes av män, mest män i alla fall. Zora, Đurđica, Londi, Hajdi och jag och några till satt i uterummet, där Ivan grillade. Jag tog en profilbild på Londi i golvmörkret och vi pratade kanske något om det här med Trump, fast ganska lite. Kanske om Sevnica och Melania. Sevnica ligger så vackert vid Sava.
Vi åt våra ćevapi och drack vårt öl och då och då öppnades skjutdörren i plastväggen. Ofta förblev den sedan öppen tills någon skrek det där om ”är du född på en båt?”. Det är mest män som är födda på båtar verkar det som. Vi skrattade lite åt den ”galna hundkäringen” som vill polisanmäla både hundar, hundägare och Ivans terrass. Och någon sa att det enda hon förstår är stryk och jag tänkte på den glatt hotfulla frasen: Hoćeš batina? (Vill du ha stryk?) Men alla var egentligen mycket fredliga.
Några timmar gick och Londi och jag drog oss ut i parken och sedan upp till oss, där vi åt lite, jag undrar vad. Sedan sprang jag till spårvagnen, det var ju Babylon-kväll, även om de flesta lämnat återbud. Iliana var redan där när jag kom fram till Kino Grič och strax efter kom Josip, så vi blev tre, men det betyder bara otur på persiska, det gör det ju faktiskt, det har jag lärt mig en gång i unga år. Nu betydde det inte otur utan det blev en bra kväll utan Trump, fast jag tänkte något som jag hört att han ska ha sagt: ”Nu får européerna sköta sina krig själva.” Det kan hända att detta blir till ett verkligt hot, tänkte jag vidare medan vi pratade om annat som till exempel det märkliga uttalet av ordet ”tror” bland svenskstudenterna här i Zagreb. De uttalar det med en trutad mun som tycks vilja mima svenskheten bortom det verkliga. Någon sådan akrobatik skulle aldrig några äkta juggesvenskar ge sig in på. Ett ämne för en avhandling. Inbillningen eller föreställningen mot verkligheten. Vi sa ”jag trUr” till varandra tills vi åtminstone för tillfället uttömt detta nöje. Men vi talade också om annat, jag trUr. Som att Kroatien är ett land man kan leva i. Och hem kom jag vid midnatt. Jag fick skjuts av Ilianas charmfulla mamma, som sa att hon inte var elegant, möjligen sportigt elegant. I baksätet satt Iliana och malamutvalpen Lina. Ja, och så ut i parken med Londi medan dygnet slog knut på sig självt och lyktorna blinkade.
