Blogg

Skam

Förr – jag menar när Londi levde – tog jag ganska ofta bilder från fönstret här, särskilt under varma sena sommarkvällar. Men nu går det nästan inte längre. Jag måste tvinga mig och ändå vill jag. Nu förstår jag att det har med skam att göra. Skammen består av två delar. Den första är kanske mer begriplig och den handlar om att jag skäms för att jag inte klarade av att ta hand om Londi på ett sådant sätt att hon kunde leva vidare. Den andra delen är kanske lite egendomligare och den består i att jag känner skam över att jag inte längre är hel, att en del av mig, kanske en kroppsdel, ett ben eller en arm, fattas och jag försöker dölja det. Ibland – särskilt i början – när någon frågade mig var Londi var, kände jag en frestelse att svara: Hon är hemma, hon vilar lite för hon är trött.

bild-75

Och nu när jag ändå, trots motståndet eller barriären, har tagit en bild av utblicken från fönstret, så känner jag den där tunna skammen över att jag är ensam på insidan här, över att Londi inte ligger i hörnet under det öppna fönstret.

(skrivet igår kväll)

Strax före antipoden

Tro inte att jag inte förstår att en och annan av er börjar tycka att nu kan det väl få det räcka. Men jag har ju så lite nytt att berätta. Det finns inget nytt. Utom detta att jag nu oroar mig för vad som kommer att hända när jag hamnar vid antipoden till Londis död. Londi dog kvällen till den mörkaste natten eller efter den kortaste dagen på året. Och nu är det bara tre dagar till den längsta. Detta är inte någon aritmetisk lek, det handlar om ljuset över jorden. Vad kommer att hända vid den motsatta punkten? Eller efteråt när vägen mot mörkret börjar igen? Hur ska jag göra? Vad ska jag söka mig för mål? Och ändå är varat i detta nu så där ”olidligt lätt”, blåa himlar, ljumma nätter…

bild-75

Och jag ligger i gräset under träden vid Bundek och tittar upp i lövverk och oändligheter. Tanken tappar fäste och ringlar runt i spiraler utan början eller slut. Jag hör röster och ser fåglar segla mellan luftlagren. Och ibland går jag ner till sjön, tittar på de snabba små fiskarna, ”ribice”, som plaskar i ytvattnet innan de går ner mot djupare ställen. Och jag simmar lite utan att vara säker på vad jag gör. En man kastar pinnar och en ganska stor brunsvart hund simmar oförtröttligt ut och in och plockar pinne efter pinne. Och jag förstår lite trögt något om att det kanske är tillåtet för hundar att bada överallt i Bundek numera. Nej, jag tänker inte fråga.

bild1-75

Den kala väggen

Igår eftermiddag bestämde jag mig för att på nytt efter flera års uppehåll gå Londis och min morgonrunda från de långa första åren här. När Londi blev gammal blev rundorna kortare och under hennes två sista år gick vi nog aldrig här, det vill säga varvet längs Rapska, Kornatska, den smala gången bredvid genomfartsleden Slavonska, Zmajanska, en snutt på Paška, Brijunska och så Kornatska och Rapska tillbaka. Jag radar upp de här gatunamnen mest för mig själv för att ha ett räcke att hålla i. Det mesta var sig likt, fast jag upptäckte små förändringar här och där, men mest förändrad var jag. Jag gick som inne i ett glasskåp. Men man ser bra genom glas och jag såg att man målat om en husvägg, att kattbalkongen var tom och att katthuset såg städat ut och katterna verkade också bortstädade. Förr bodde det alltså katter där – det vet en del av er – men inga människor och nu bor det nog ingen där. Londi och jag brukade gå väldigt långsamt just där för att jag ville titta på katterna som verkade så både sagoaktiga och självständiga och Londi hittade alltid något att undersöka. Men nu var det tomt på trappan och på gången framför huset. Jag fortsatte på gångvägen nedanför och utmed Slavonska och tittade in i ”den underbara trädgården”. Fikonträden hade vuxit sig högre och mycket annat av växtligheten hade tätnat till en tjock grön mur.

bild-75

På bilden jag tog tar den kala ljusgråa husväggen onödigt mycket plats, kan man kanske tycka, men den väggen föreställer tomheten och den visar hur stor plats tomheten tar i denna vackra värld. Och jag försöker bli vän med den.

Gubben i klarbärsträdet

Jag har säkert sagt det tidigare men nu säger jag det igen ändå. Det är ett stort körsbärsår här i år! Och varje gång jag går förbi Londis och mitt klarbärsträd där på hörnan mellan Hvarska och Lopudska, så går jag inte alls förbi utan stannar och plockar och äter. Och sörjer över att Londi inte är med mig där under trädet nosande efter sitt.

Härom dagen när solen inte lyste så där alltför starkt bestämde jag mig för att försöka ta en bild på bärprakten. Jag gick in under och bland grenarna och riktade mobilen snett uppåt och tryckte där man trycker.

bild-75

Men jag kände mig mitt i detta på ett märkligt sätt iakttagen och när jag vred lite på blicken såg jag en tunn liten gubbe där uppe krypa tätare in mot stammen. Han hade en stor kanske halvfull påse i ena handen. Våra blickar möttes inte, det var för mycket både bär och löv emellan, men nu när jag undersöker bilden ser jag en skymt av hans ljusa skjorta nere i vänstra hörnet. Dt är obegripligt hur stort ett sådant här ganska litet träd är, när man väl förirrat sig in bland grenar och kvistar.

Razgovori sa Geteom

Jag tar struptag på mig själv igen. Jag ska. Sorgen går bredvid mig och jag frågar om och om igen ”var är du Londi?” och mina steg är inte särskilt lätta, men jag orkar kämpa igen. Och det är kroatiskan jag brottas med och det finns alltid nya sätt att utforma denna brottningskamp. Igår på väg till Babylon bytte jag spårvagn vid Glavni kolodvor och medan jag väntade på sexan tittade jag lite bland böckerna i det tillfälliga antikvariatet där. Jag valde en tunn bok: Razgovori sa Geteom av Ekerman, det vill säga Gespräche mit Goethe av Eckermann. Ja, det rör sig alltså om ett urval översatta texter ur det digra verket.

bild-75

Nu har jag grävt runt lite i boken och samtidigt letat fram Eckermanns bok på Projekt Gutenberg. Det var inte lätt att leta fram de utvalda nålarna i höstacken, men en hittade jag i alla fall och så småningom kommer jag att hitta fler. Det krävs bara lite envishet. Mitt projekt, som är ett annat än Gutenbergs ser ut så här: Jag gräver fram originaltexterna till det ena utvalda citatet efter det andra och läser sedan först texten på tyska och sedan på serbiska, för ja, det här är serbiska och inte kroatiska, det ser jag ju och dessutom är boken tryckt i Belgrad, men det går fint att lära sig kroatiska genom serbiska om man vill. Och natten är ljum när jag skriver detta.

I textfragmentet talar Goethe till Eckermann om Schiller och hans talang för teatern. Jag översätter inte utan överlåter till er att läsa på tyska eller serbiska. Och jag läser den serbiska texten genom den tyska eller tvärtom, hur ska jag veta vilket?

”Schillers Talent war recht fürs Theater geschaffen. Mit jedem Stück schritt er vor und ward er vollendeter; doch war es wunderlich, dass ihm noch von den Räubern her ein gewisser Sinn für das Grausame anklebte, der selbst in seiner schönsten Zeit ihn nie ganz verlassen wollte. So erinnere ich mich noch recht wohl, dass er im Egmont in der Gefängnisszene, wo diesem das Urteil vorgelesen wird, den Alba in einer Maske und in einen Mantel gehüllt im Hintergrunde erscheinen ließ, um sich an dem Effekt zu weiden, den das Todesurteil auf Egmont haben würde. Hiedurch sollte sich der Alba als unersättlich in Rache und Schadenfreude darstellen. Ich protestierte jedoch, und die Figur blieb weg. Er war ein wunderlicher großer Mensch.”

”Šilerov talent bio je stvoren za pozorište. Svaki njegov komad označavao je napredak i usavršavanje; ali bilo je čudno to što je još od Razbojnika sačuvao izvestan smisao za okrutnost koga se čak ni u svoje najlepše vreme nije mogao osloboditi. Tako se još sasvim dobro sećam da u Egmontu, u sceni u zatvoru, gde se ovome čita presuda, prikazuje Albu, sa maskom na licu i sa mantilom, kako stoji u pozadini da bi uživao u efektu koji će na Egmonta izazvati smrtna presuda. Ovim je trebalo da se Alba prikaže kao nezajažljiv u osveti i zluradosti. Ja sam se, međutim, pobunio protiv toga i ta figura je izostavljena. On je bio čudan velik čovek.”