Blogg

Nu är det kväll och jag vet knappt vad jag heter för dagen har varit till brädden fylld av en lång slingrande färd genom Turopolje, området mellan Zagreb, Sisak och Karlovac. Vesna höll i ratten på mer än ett sätt och hon hade en mycket mer detaljerad plan än Nilla och jag kunnat ana efter gårdagens lösa prat om en liten tur i Turopolje. Och Miki visste väl ingenting alls men han är alltid pigg på att upptäcka nytt, nästan alltid i alla fall, och nu ligger han utmattad på girafföverkastet.

Vårt mål var mycket utsträckt och bestod egentligen av alla de vackra gamla trähusen i trakten. Dessa trähus är byggda av ekstockar och har ofta vackert utsirade trappgångar, loft och balkonger. Först for vi till Mala Mlaka och tittade på ett nästan alltför väl restaurerat herremanshus från 1600-talet, så det visar jag inte. I stället visar jag Miki i väntan på oss medan vi tittade på husets interiör:

Efter anhalten där, där Vesna – som är journalist för en spansk nyhetsbyrå – också intervjuade föreståndaren för komplexet, for vi vidare till Velika Mlaka och dess vackra kyrka tillägnad Sankta Barbara, men jag väljer att i stället för kyrkan visa församlingshemmet eller vad det heter:

Sedan fortsatte vi till Donja Lomnica, där Vesna intervjuade en enarmad man som hade ett slags vaktmästarroll för samlingen av trähus där. I den förvildade trädgården plockade vi underbara röda äpplen från ett avbrutet träd:

Efter det for vi än hit än dit efter Vesnas anteckningar och så småningom var vi i Staro Čiće och fann detta magnifika hus:

Den märkligaste byn var Mraclin där nästan hälften av husen är den här sortens mörkbruna träbyggnader, en del restaurerade och bebodda, andra stadda i vackert och dunkelt förfall:

Ja, och detta jag visar är alltså bara en bråkdel av allt vi såg och upplevde. I mitt huvud dansar trähusen långdans i dubbla rader…

Dagen i Sisak – gårdagen alltså – var så härlig och solgenomströmmad att jag tog massor med bilder och nu vill jag gärna visa er några till av dem. Floden Kupa var nog huvudpersonen i det vi såg och upplevde av Sisak och i den fäste jag mig särskilt vid en liten blå flatbottnad båt, som låg förtöjd i strandkanten och berättade om möjliga äventyr, så den får ni se två gånger idag. Först här den bild som jag tog vid ankomsten:

Och eftersom jag undanhöll er biskopspalatset igår, så kan det kanske finnas anledning att visa det idag. Till höger på bilden ser ni förresten Stari Most skymta fram mellan trädstammarna:

När domkyrkan finns en park med romerska lämningar, men det bästa där är nog det rosa huset med det vitramade fönstren:

Sisak är en industristad med en stor industriell stadsdel, men de flesta av industrierna verkar nu vara på väg ut ur denna värld och egentligen finns det mest ruiner och rostiga metallskelett där dessa en gång dunkade, rykte och producerade. Här känner ni igen Kupa och den lilla blå båten från den första bilden men riktningen är den motsatta och i fonden skymtar några industribyggnader:

På hemvägen satt Miki så här allvarlig och koncentrerad och spanade ut över majsfälten medan solens strålar blev allt mer horisontella:

Första gången jag kom till Sisak var för fyra år sedan och då var Londi ännu med mig, så nu när jag för andra gången i livet gick på Sisaks gator och längs floden Kupa, så följde mig Londis milda skugga.

I förmiddags steg min syster Nilla och Miki och jag på ett tåg som gick i sydlig riktning mot Sisak. Platsen där staden nu ligger var en gång befolkad av en keltisk stam som också namngav staden: Segestia. Senare kom staden under romerskt herravälde och var länge en betydande romersk stad. Under tidig kristen tid blev staden ett biskopssäte och än idag präglas stadsbilden av det mäktiga biskopspalatset, Veliki Kaptol (som jag inte visar på bild). Det är lätt att förstå att platsen sedan urminnes tider lockat människor att bosätta sig här. Här rinner Kupa in i Sava och Odra har också ett inflöde här och landskapet präglas av flodkrökar och mäktiga vattenytor. Det är också lätt att tänka sig hur roligt det skulle kunna vara att växa upp här paddlande hit och dit från flodstrand till flodstrand. En gång måste det i alla fall ha funnits barn och ungdomar här som förstått sig på denna sköna frihet.

När vi stigit av tåget gick vi in mot stan och hamnade strax på promenaden utmed Kupa, som verkar vara stadens egentligen pulsåder. Även om vi inte var riktigt hungriga ännu stannade vi till vid Bistro Mali Kaptol. Det såg helt enkelt för inbjudande ut. Vi slog oss ned vid ett bord i solen, som snart blev nästan för stark, och beställde in härliga rätter. Nedanför oss på floden låg fartyget Biokovo.

Efter maten följde vi flodpromenaden och svängde sedan upp vid domkyrkan som lyste vit mot den blå himlen. Strax intill finns det romerska ruiner men vi tittade bara lite flyktigt på dem, så är det ibland när man stöter på romerska ruiner.

Vi gick tillbaka till promenaden längs Kupa och fortsatte till den mäktiga Stari Most med sina vackert välvda spann.

Och sedan fortsatte vi genom den soldränkta dagen. Än gick vi längs floden än satt vi på bänkar utmed dess stränder. Och allt var underbart vackert. En sommardag i oktober.