Blogg

Vi bor i ett kattkvarter, men eftersom Miki är jägare och katter hör till hans möjliga byten, så har jag ingen större möjlighet att träffa katterna som bor här i ”parken”. Jag ser dem från fönstret och jag vet att huset är befolkat av kattdamer, alltså damer som tar hand om katter och försvarar dem, ibland med ett visst våld. En gång var det mycket nära att jag fick en rå potatis i huvudet, kastad från sjunde våningen. Detta bara för att Miki en enda gång fick springa lös här. Så jag aktar mig och ska Miki springa fri så får det bli på andra ställen. Nå, det går allt bra och egentligen beundrar jag kattdamerna för deras trofasthet och idérikedom. Varje dag vid en särskild tid – som nog styrs lite av årstidernas gång – serveras mat och damerna kollar igenom alla för att se att ingen far illa. Utmed den ena husväggen har det med tiden uppstått små fint möblerade kattrum. Det ena verkar vara ett vardagsrum, möjligen i kombination med sovrum. Här kan katterna vräka sig i fåtöljerna och äta lite smågodis om de vill.

Ett annat rum ser ut som en blandning av sovrum, matrum och lekrum. Och här finns saker att vässa klorna på.

Tittar man på alltsammans från sidan utmed husväggen, så ser man att människornas balkonger där ovanför skyddar mot regn och andra svåra väder.

Kanske något som andra kattvänner kan inspireras av…

När något är igår så är det fredat från nuet, så här kommer några bilder från ett litet firande. Mörkret döljer det mesta eller gör det tydligare.

Ni som kommer hit ofta känner säkert igen paraplyerna, så inga fler ord om dem.

Toma och jag gick igenom hela drinkmenyn och hela IPA-raden tills vi kände att vi visste tillräckligt om allt och att vi liksom smakat på allt. Efter det kunde vi lugnt beställa varsin vanlig öl och dricka den på ett bra sätt.

Miki låg på sin mur och höll koll. Detta var ett bra firande.

Efter nattens långa ”vandring” längs en imaginär vinska cesta med Vesna och Vlatka sov Miki och jag in i förmiddagen, som var ljus och sommarvacker. Det märkte vi när vi kom ut. Lite snopet kanske om man tänker på att det är ganska lite kvar av sommaren. Men vi kom igen. På eftermiddagen tog vi spårvagnen upp till Mihaljevac. Där är luften högre och klarare.

När vi kom upp stod nummer 15, den lilla vagnen som går upp på berget, och väntade på oss, så vi skyndade på stegen lite och klättrade in. I Gračani klev vi av och gick sedan den lilla vägen hem till våra vänner där.

Och innan skuggorna blev för långa bestämde sedan Christine och jag oss för att gå en sväng mot skogen uppe på höjden med våra pojkar. Från flera av trädgårdarna hördes hundar skälla, men Miki gick rakt fram som om det inte angick honom och Leon märkte det och jag sa något om att de andra hundarna arbetar medan Miki är ledig.

Så tröttnade Leon på gåendet – han är inte tre ännu – och fick åka vagn på hemvägen. Och när vi kommit hem lekte vi länge i soffan.

Ibland tar det ganska lång tid för Miki och mig att komma ut på promenad. När jag tar fram hans ormica (sele), ser han ofta lite lurigt på mig och han verkar säga ”jag ska bara…”. Och så springer han ut i köket och dricker en slurk vatten och sedan kanske han kastar lite boll och sedan kan det hända att han springer ut i köket igen för att knapra i sig lite kvarblivet torrfoder. Någonstans vid den tredje saken brukar jag känna att jag nog också bara ska det eller det, så jag kanske dricker lite vatten, äter några vindruvor eller öppnar datorn en extra gång. Och när jag tar fram ormican igen kanske Miki måste kasta boll igen…

Det är ett slags kamp som pågår, kampen om vem som kan hitta på ”viktigast” sysslor, vem som kan bestämma mest över vem. Men det slutar ju alltid med att båda vinner och vi blir utsläppta på promenad.