Egentligen ville jag inte prata mer om Handke och Nobelpriset. Jag ville tiga och lämna diskussionen åt andra, men så sprang jag på Henrik Petersens sliriga text i frågan i någon tidning och sedan Thomas Steinfelds försvar av Handkes politiska ställningstaganden i ord och handling. Efter de läsningarna kände jag att jag inte kunde dra täcket över huvudet och smita undan. Jag började med att fundera på mitt Handke-läsande – ja, jag vet att sådana som är emot att han får priset ”inte har läst hans böcker”, så skriver Petersen, så skriver många – och jag försökte mig på en rekonstruktion. Under slutet av 1970-talet och under 1980-talet läste jag en rad av hans romaner och jag tyckte mycket om hur de var skrivna, läsupplevelsen var rik och då och då sa jag till någon att han eller hon borde läsa Handke, ”för han är verkligen läsvärd”. De flesta av böckerna läste jag i original, men några läste jag också på svenska, eftersom de kom i mina händer på det språket och jag minns översättningarna som bra. Vad hände då sedan? Jag minns inte precis när och inte exakt vilka texter det var, men under 1990-talet stötte jag ett par gånger på texter som talade om Balkan på ett för mig olustigt sätt. Ja, jag säger ”olustigt”, för min motvilja låg på en känslomässig nivå. Jag visste inte så mycket om Balkan, men något visste jag och jag tyckte mig höra propagandas röst på vissa ställen i de här texterna. Och jag slutade läsa Handke. Nej, jag fattade inget beslut, men jag slutade läsa nya böcker av Handke. Trots att jag säger emot mig själv lite, så vill jag tillägga att jag någon gång läste om någon av de tidigare böckerna, fast de hade fått en liten hinna över sig i min läsning. Och sedan kom det här med Miloševićs begravning, men då var Handkes texter borta från min värld. Inte på grund av något beslut utan på grund av den där hinnan. Den var där, det var något jag inte kunde ändra på. Men vid sidan om mig själv och det där med hinnan, kan jag säga att jag tycker att Handke en gång skrev mycket läsvärda böcker.
